Som debatten om samkönade äktenskap nu står, finns det två huvudståndpunkter:
(A) Äktenskapet är en historiskt förankrad sedvänja för att bekräfta och reglera kärleken och samlivet mellan man och kvinna. Denna sedvänja är så pass fast förankrad att inte ens ordet ”äktenskap” kan beteckna annat än just denna förening. Samkönat äktenskap är därför omöjligt, partnerskap kan räcka som motsvarighet.
(B) Äktenskapet är en historiskt förankrad sedvänja för att bekräfta och reglera kärleken och samlivet mellan två personer. Denna sedvänja är så pass fast förankrad i samhället att den bör kunna följa den samhälleliga förändringen i syn på kärlek och sexualitet. Samkönat äktenskap är därför möjligt, partnerskap räcker inte som motsvarighet.
På ytan kan det verka som om syn (B) är starkast företrädd; Många starka och namnkunniga röster inom politik, media och kultur låter höra att det är dags att införa en ny äktenskapslag. Samtidigt är det svårt att veta hur stor och representativ denna grupp faktiskt är just genom att den hörs. Ständigt kommer debattinlägg som hävdar (A). Båda sidor använder bra och dåliga argument, båda drar upp vetenskap och teorier som stöd, båda sidor slår varandra med samma argument om ”hur barnen har det”, ingen säger sig heller ha fördomar om motståndarna. Generellt tycker i alla fall jag att detta är ett stort problem i debatten. Man skulle kunna spjälka och dekonstruera begreppet och sina egna bevekelsegrunder mer. Jag tror att bägge sidor skulle förflytta sina pjäser om alla argument blev ordentligt genomlysta. Så här följer mitt bidrag till detta viktiga arbete.
Det tydligaste tecknet på detta behov av dekonstruktion, är man att stöter på fler kristna argument i debatten än jag tror det finns underlag till. Överhuvud finns det fler religiösa argument mot ett samkönat äktenskap än för. Att såväl kristendom som islam är emot samkönade äktenskap framförs av båda sidor, vilket i sig är ett kuriöst faktum. I vårt sekulariserade samhälle visar väl detta med all tydlighet att debatten måste spjälkas, sorteras, avlas och tjudras. För om det nu skulle vara viktigt att det svenska samhället av respekt för de större religionernas trossatser undviker ett samkönat äktenskap, hur kommer det sig att detta ömsesidiga intresse bara dyker upp här? Svenskar – oavsett etnisk identitet, har ju blivit ganska sekulariserade och religionskritiska, så varför skulle vi plötsligt visa ett så stort intresse för Gud i denna fråga? Och varför skulle staten i strid med grundlagens kärna visa större intresse för en särgrupps intresse vid lagstiftning i denna fråga, när den inte gör det annars? Hur ser då en första spjälkning ut?
Vi får väl se…
Det är väl inte intresset för Gud som styr debatten, däremot finns det en ambition hos många att respektera de religiösas önskemål, intressant nog ofta på ett subtilt nedlåtande sätt – “ja, vi upplysta, sekulariserade svenskar förstår naturligtvis att äktenskapet borde vara könsneutralt, men vi måste ju ta hänsyn till behoven hos alla de stackars obildade och efterblivna religiösa, som kan känna sig kränkta av sunt förnuft.”
Eller liknande.
Själv tar jag en tredje ståndpunkt och propagerar för att det juridiska kontraktet äktenskapet skall skiljas helt från kyrkan/religionen, och bara hanteras av en myndighet – eller för den delen en advokatbyrå. Sen borde äktenskapet avregleras mycket mer, så att även månggifte skall kunna ingås efter önskemål. Och det ska förstås inte vara någon skillnad där heller.
Det enda kriteriet för detta skall vara att skapa trygghet för eventuella barn och makar, reglera arvsrätt, underhåll och liknande.
Någonstans kan jag hålla med dig att det vore bra att göra två moment av vigseln; ett borgerligt obligatoriskt i rådhuset och därefter ett fritt religiöst eller politiskt efter eget skön. Tyvärr skulle nog detta ändå vara förödande för oss kristna, eftersom kyrkan då inte skulle tvingas ta ställning utan förmodligen bara förskjuta allt till den enskilde prästen. Därför tror jag att det är bra med samma regler för alla, och att vi följer den tradition vi har.
När det gäller det subtila nedlåtandet kan det nog finnas – för all del, men värre är kanske ändå den av “staten” kvardröjande okunskapen om vad äktenskapet innebär, vilket vi ska få se i dessa artiklar, dels att många tyvärr använder det efter egna syften på ett sätt som binder andra. Självklart är min syn också egoistiskt färgad, men jag försöker hitta en syn, som inte står i vägen för andra som inte likt mig är vit, hetero, kristen och man. Vi har lekt stoppklots tillräckligt mycket. //L