I
En ny så’n där vidrigt sorgsen dag idag… Det är väl gårdagens tankar på sta’n om bostad som blommar ut enligt den där psykologiska regeln om att vänta med de starkaste reaktionerna till dagen efter, så att man hunnit fly från hotet och drömmar och det omedvetna analyserat färdigt vad som var farligast.
Två andra så’na hot som skakar mig är att jag dels längtar väldigt mycket efter min dotter, men dels att jag också längtar efter att våga hålla av någon; att få möta varandras ögon i ett leende, eller bara att få ligga på en gräsmatta med hjässorna ihop, och prata om ”taskiga matinköp man minns” eller ”irriterande blundrar när man haft bråttom”, att blott få känna sig trygg och glad i denna persons sällskap….och killa hennes nästipp med ett grässtrå
Jag hann i alla fall klippa gräset i går, även om ingen utom jag eller husets övriga inbyggare kommer bespringa den…
II
Nåväl: Temat var i vilket fall som helst äktenskap: utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv. (alltså juridik, teologi och sexualpolitik och folks vanor i samma soppa) Bakgrunden är att såväl våra rikspolitiker som mitt kära samfund svenska kyrkan hamnat i både tanke-hälta och besluts-stämma i frågan. Självklart är det positivt att man inte följer första möjlighet till inriktning och beslut och kör över ena eller andra sidan, men debatten borde vara lite livligare än den är.
Första µikro-essän tar upp debattens nuläge, andra essän avhandlar kort hur äktenskapslagen sett och ser ut, tredje essän vad religionen kan ha att säga såväl före som efter Kristendomen kom till Sviþjoð
III
Min egen inställning är att jag är för samkönade äktenskap, jag är för att makarna skall kallas gifta och inträdeshandlingen kallas vigsel, festen bröllop, resan smekmånad, jag är för att samkönade par ska kunna skaffa barn (vilket de ju redan gör, alltid gjort, och alltid kommer göra) etc. etc.
Givetvis kommer detta påverka mina slutsatser, men tvivelsutan är fakta i sig ganska tydliga att bägge ståndpunkter är rimliga, men om vi accepterar samkönade äktenskap, gör vi mindre våld på språket, vår historia och den kristna tron än den lika logiskt rimliga ståndpunkten emot.
Allt handlar inte om logik i sig, utan om vilka ståndpunkter logiken hjälper oss att bära.
IV
Återigen: Är detta självterapi?
Nej! jag började nysta i frågan för ganska länge sen när en kollega i Stockholm lät mig ta del av ett danskt förslag under 1995 för homosex-vigsel, jag lade sen frågan på hyllan, men har då och då tittat på den tills jag och några arbetskamrater beslöt att ha aktiviteter under Göteborgs HBT-festival. Frågan har ju ägt aktualitet under ganska lång tid i den allmänna debatten
Ja! Eftersom jag väljer att fortsätta nysta i det och dessutom väljer att publicera det på en blogg. Samtidigt är det omöjligt att debattera våra mänskligt basala frågor som mat, sex, våld, barn, jobb, avund, trygghet omöjligt utan att det samtidigt bearbetar våra egna liv. Man måste ju få prata om mat oavsett man är mätt eller hungrig.
Den tydligaste förtjänsten av att själv ligga i skilsmässa när man skriver om frågan är att man lättare kan uttala sig om hur det känns att inte få den man älskar, längtar efter, och önskar leva med. Vi får aldrig glömma att äktenskap i grunden handlar om längtan, ömhet och gemenskap något alla människor delar med varandra. Det jag känner för tillfället övergående kämpar andra ständigt med. Jag slipper dessutom bli misshandlad för min kärlek.
Tycker ni att jag har rätt skriv gärna en kommentar, tycker ni att jag har fel skriv mer än gärna. Jag tror att vår debatt behövs oavsett vi lyckas övertyga varandra – eftersom vi lär känna varandras sätt att tänka genom debatten, vilket gör debatten roligare.
