nationalstatens sista kaffe?

För några timmar sen drack jag kaffe med en 95-årig dam som suttit i koncentrationslägret Ravensbrück, en 80-årig damfrån ett europeiskt land som nyligen blivit självständigt och en tredje 80-årig dam från ett grannland som under 2:a VK. blev tvungen att som fånge själv vara fångvakt. I vår diskussion framkom inget som helst intresse för våra nationella gränser. På något sätt verkade idén landsgräns fullständigt ointressant, men däremot var den personliga nationella identiteten högst levande, och alla våra skillnader folken emellan. Att man kände sig som svensk – på nå’t sätt – hindrade inte att man också kände sig som del av det land där man föddes för mer än 50 år sen. En annan lustig sak var att de log åt tanken att den dag Hitler dog var den bästa i deras liv, men hade inget emot varken Tyskland, den tyska kulturen eller tyska språket.

Det som våra politiker försöker kämpa fram med larviga “Ja till Europa”-motton finns naturligt hos en del av den äldre befolkningen – Spännande tanke när det finns vissa bruna krafter som önskar ha höga murar till vårt land, och pekar på en svunnen tid av nationalstolthet. För dessa invandrade damer som under 50 års tid hjälpt till att bygga upp vårt land, är den svenska stoltheten just att vi efter kriget tog emot dem, och deras goda arbete, precis som vi gör nu med andra krigsflyende människor.

Tänk vilka fantastiska kunskaper och berättelser våra barn och barnbarn kommer kunna föra vidare när dessa flyktingar och invandrare sitter på ålderdomshemmet och berättar om sina liv, sina kärlekshistorier, sina krig över en kopp kaffe, och vi hör hur Sverige återigen vuxit bortom Bosporen – fast i kulturellt samförstånd, samtidigt som världen krympt till ett kaffebord med en lycklig och livsmätt 90-åring som dess kejsare och sagoberättare… Det är globalisering!!