Lost in translation….transportation….transfiguration

”Du är så vacker, att Gud inte längre betyder något.” del 2

I förrgår kom jag och en god vän in på ämnet ”Tristan och Isolde” – dvs Wagners kvasi-buddhistiska men nästan omöjligt och onödigt vackra opera.

Lost in transportation – Wagner

Historien är simpel: Han (Tristan) skall hämta hem henne(Krigsbytet Isolde) till sin chef Kung Marke. Under seglatsen från Irland, förstår de att de träffats tidigare under kriget då tycke också uppstod. För att förhindra detta ämnar de ta livet av sig, men genom Isoldes jungfrus (o)medvetna försorg råkar de dricka en extremt afrodisiak brygd (var Isolde synesaktiker månne?) som gör dem överförälskade – men inte värre än att de förstår problemet med att vara kära i chefens fru.

Hemma igen i Cornwall blir det fajt mellan Tristans avundsjuke kollega strebern och Tristan blir dödligt sårad.

På slutet kommer Marke för att godhjärtad som han är ge de unga tu åt varandra, men just då dör Tristan. Detta blir mer lidande för Isolde än vad hennes hjärta och karma klarar så hon går direkt till Nirvana utan att passera gå (hon kanske inte var synesaktiker trots allt, utan ren tantra-buddhist?) Sakta genomgår hon ett förklaringsunder under sin aria ”Kärleksdöden” och de älskande förenas i ett Wagnersk synkretistiskt Nirvana. Allt är oerhört gripande – om man orkar med opera förstås.

Lost in Transaltion – Copolla

Någonstans finns det ett släktskap med ”Lost in translation” Genom att båda handlar om den omöjliga kärleken, men där Sofia Copolla ändå blivit mer livsbejakande genom att koppla loss berättelsen från att låta sina huvudpersoner dö, släppa religionens och de sociala konventionernas tryck, utan bara låta det handla om personernas olika kultur, ålder och plats i livets faser samt det problemet att båda redan har någon.

Visst blir det inte lika tårdrypande, men mer realistiskt. Dessutom känns det som om Copolla lyckats med det som Wagner (och några andra samtida) faktiskt önskade med sina operor: Skapa tanke, moraliska ställningstaganden och handling i vardagen. Handlingar som släpper fram handlingen från operan ner i vardagen. ”Nää!? Skulle jag hamna i samma situation, då skulle jag minsann….då skulle vi minsann få varandra.”

Gud som hinder-religion utan Gud

Det är tydligt hur Gud och regler antingen skildras som ett hinder för kärleken, vilket även blir tydligt i Höga Visan eller också blir ”Gud” ett sätt att beskriva kärleken. Sällan blir Gud en medhjälpare till kärleken. Däremot kan Gudarnas system utnyttjas av de älskande såsom i Tristan och Isolde, Orfeus som ett tragiskt ödets järnväg. För Wagner var religionskritiken medveten och inplanerad – han avskydde alla religiösa och alla religioner, men älskade hur religionernas sagor kunde skapa ledning hopp och moral, därav alla hans sagoberättande operor. Det är gudstjänster utan Gud, i operahusens gudlösa kyrkor.

Kanske bör vi ta åt oss kritiken att inte låta konventioner stå i vägen för kärleken.

Vi människor är vuxna nog att bära sexualitet och familjebildning utan beschäftiga moraliseringar.

A propos Lost in translation. Att båda älskade varandra förstod man i samma stund han tog tag i hennes fot och sade: -Du är bra! Den ömheten skulle aldrig funka utan kärlek och allvar.

Hur filmen slutar säger jag nog inte. Mer än att deras kärlek finner ett rum bortom våra föreställningar, där deras kärlek – inte vår kan ”förklaras”. Därefter avslöjar mina fantasier mer om mig än om filmen… Jag vill nog ändå tro på ett lyckligt slut…..