Tristan och Isolde..var inte dom invandrare eller??

Wagners filosofi var i enlighet med tidens mode starkt präglad av såväl Indien och buddhism (som man i Tysklands uppfattade den under 1800-talet), som Schopenhauers tankar om lidande och uppoffrande.
Detta ledde till den självklara slutscenen att Isolde både dör och genomgår en “förklaring” till ett högre varande (Nirvana) Denna undertonen av operans handling, plus det faktum, att hennes jungfru Brangäne (likt Kundry i operans Parsifal – en opera med medvetna buddhistiska citat) verkar besitta trollkrafter nog att bjuda på märkliga förälskelsebrygder skulle kunna utgöra en möjlig koppling till tantrism. Antingen som en lustig allusion, eller som en spekulation, eller som en ren slump.

I vilket fall som helst var ju inte tantra, eller den kristna synesaktismen med sin blods- och sexmystik något som under tidig kristen tid var något omöjligt eller okristet, utan kom med tiden att försvinna (med eller utan de kyrkliga makthavarnas medverkan, troligen med….).

Hur det än är med Isolde och Brangänes religiositet, så utgör hennes kulturella blandning och våra historieböcker en utmärkt grogrund för spännande tolkningar.

I dessa två filmer nedan med Waltraud Meier, så har regissör och scenograf lyckats behålla både förkaringsundret och den fysiska döden samtidigt. Speciellt den lösning där endast Kung Marke och Brangäne finns kvar på slutet. Lidandet Isolde utsätts för är multipelt: Lämna sitt hem och hemland, hotas av tvångsgifte utanför sitt mödraarv, dragen in i otukt mot sin blivande make, och slutligen bortriven från sin döende älskare. Hon blir pressad av politiska, religiösa och personliga hänsyn och konflikter, väljer till slut i sin förtvivlan att låta sig dö och sugas upp i världs-atman. (vilket sker per automatik, inte för hennes hand)

(Även här finns spännande aspekter för alla som av en eller annan anledning önskar se Wagner som enbart brunskjortad i sitt hjärta. Detta öde är något Isolde delar med många av såväl dagens som 1800-talets krigsflyktingar – något knappast kan ha undgått den revolutionäre Wagner) Att en av de filmatiserade Liebestod, dirigeras av den Daniel Barenboim, utgör en extra krydda i sammanhanget

Det är i alla fall tydligt hur Wagner under handlingens gång staplar den ena svårigheten efter den andra på sina rollfigurer, tills bara en lösning finns. Men allt enligt det grekiska dramat, så får den skräck(Phoibos) vi ser bytas ut mot medkänsla (eleos) för dem vi möter utanför operahuset.

Frågan är i vilken mån vi bemöter ex. flyktingar, personer med annorlunda religiös uppfattning eller annan familjebildning än den gängse med medkänsla. Att inte bli gripen av Isoldes kärlekssorg och förtvivlan, eller invandrade kvinnor och män är svårt. Utanför operahuset behöver vi inte ta till religionshistoriska spekulationer eller märkliga buddhistiska himmelsfärder. Vardagen är spännande nog.

Den filmen där Waltraud börjar blöda: Tänk er att hon sjöng på Arabiska, efter att ha förlorat sin älskade, en amerikans soldat skjuten av en insurgent… eller att hela berättelsen utspelade sig i Pakistan och de sjöng på ex Pashto, och Tristan nyss dödats av en taliban……………….eller