Smått diffus gammaldags, svartvit skilding av hur folk kastas ut från sina naturliga sammanhang, på svårbegripliga religiösa grunder.
En psykolog, en pastor, en läkare och en kd-politiker har nu i en debattartikel på DN-dabatt velat ålägga, den egna regeringen att arbeta mot skilsmässor: Anledningen skulle vara att skilsmässobarn anses må så mycket sämre barn utanför skilsmässor.
Hela tankegången är suspekt och tendensiös eftersom den riskerar att jämföra äpplen och päron i sin förlängning. Vi kommer aldrig veta när ett av de lyckliga familjerna plötsligt skiljer sig, för sånt kan hända, eller vad anledningen till problemen i vuxen ålder också kan ha påverkats av. Men självklart kan alltid dessa skribenter med hjälp av anförd tankesmedja skapa nya teoretiska dimridåer.
Mer spännande är att fråga sig, vad är det som får ett av våra partier att ständigt, ständigt ta upp en och samma fråga vid alla möjliga tillfällen, och hur kommer det sig att man ständigt hänvisar till samma inspiration?
Det finns ett osunt snaskigt drag i deras politik att ständigt intressera sig för att öppet diskutera ganska intima, privata och personliga frågor som sexualitet, äktenskap, onani, uppfostran, skilsmässa, preventivmedel, barnlöshet. Speciellt som detta, vad jag anser, offentligt rotande i sovrums-frågor
Också är synonymt med en ganska smal, lågt företrädd religiöst motiverad etisk inriktning
Om man verkligen hade omsorg för befolkningen skulle man istället pumpa in motioner som gjorde det enklare för hela befolkningen, oavsett civilstånd, religion, sexualitet, ålder, social position eller politisk hemvist själva kunde ta tag i frågan
Har man arbetat som läkare, pastor, politiker och psykolog, torde man också ha träffat så pass många människor att man borde veta att anledningarna till att man inte kan hålla ihop ett äktenskap sällan ligger i regeringens och riksdagens arbete, utan i relationen mellan makarna, och att dessa relationsproblem är så mångahanda att inte ens Maria Larson kan lösa dem. Att DN-debatt igen tar in tendensiösa smygmoraliserande utfall säger mer om den bristen på insikt och finkänslighet hos de beschäftiga artikelförfattarna hos både DN och i Kds politik än om sakfrågan i sig.
