Blogggrannen Björn Axén skriver (se hans länk i bloggrollen nedan)
”Om staten såg det som nödvändigt att man var inlåst (för att man kanske dödar andra människor) då kanske man hellre tar livet av sig än uthärdar fångenskapen. Ska då staten hindra en från det? Borde inte fången ha rätt att välja att ta sitt eget liv? På samma sätt borde varje människa ha rätt att välja att dö. Och även staten inte har någon plikt att genomföra detta val ska det inte finnas något hinder för det. Varför ska det vara så svårt att ta livet av sig.”
”Är receptbelagda dödspiller lösningen? De skulle kunna fungera som så att för att döda ska inträda måste två tabletter tas. Tabletterna förpackas så att man måste vänta en viss tid (en halvtimme?) innan den andra kan tas. Detta för att förhindra förhastade beslut.”
Frågan är berättigad skall det vara svårt att ta livet av sig eller inte och varför?
När det gäller fängelsestraffet, och även böter är väl den egentliga konsekvensen av straffet lagt på viljan och viljans möjlighet och makt, att man hamnar i fängelse är bara ett medel, därför är det givetvis också otänkbart att få ta livet av sig. Viljan hos den dömde måste beskäras oavsett det gäller liv eller död. Den dömde måste leva för att kunna uppleva detta.
Skillnad mellan död och död: Däremot finns det ju flera länder som har aktiv dödshjälp (också något som retar gallfeber på många av mina kristna trosfränder.) för vissa progressiva skador, sjukdomar och följdtillstånd till dessa sjukdomar som omöjligt kan vändas eller lindras. Vid dessa assisterade dödshandlingar finns det ju säkerhets system motsvarande Björns tabletter. men oftast handlar det om ”juridiska tabletter” som måste sväljas av såväl döds-kandidaten som sjukvårdsintressenter på rätt sätt vid rätt tillfälle.
Ett stort problemet blir då att hålla isär vad som är dödshjälp och självmord. Dödshjälp kan anses befogad för förespråkarna eftersom man redan är döende eller irreversibelt skadad/sjuk, Suicid skulle då inte vara befogat bara för att man är stadd i ett tillstånd av starkt oflybart obehag, som exempelvis ett frihetsberövande kan utgöra.
Så dels handlar det om åt vilket håll vi har handlingsfrihet: den häkdae kan vara skyldig eller oskyldig, men sällan helt utan möjlighet att påverka sin framtid, något som den irreversibelt sjuka saknar.
Omöjlig kollektivism: Att vi har dessutom har så svårt att acceptera den västerländska överbetoningen på Livets Helgd som övergripande etisk och individualmoralisk princip. Vi har några få tillåtna sätt att dö som inte ger en skam (miasma) åt hela samhället och det är ålder, olycka eller sjukdom. Mord brukar accepteras beroende på kontext, och krig likaså. Däremot accepteras inte självmord, eftersom detta anses påverka sam-hället = hur vi håller samman, för alla människor. Ett självmord blir ett alltså ett kollektivt livstolkande trauma fast det bara gäller en person och de anhgöriga, eftersom det underkänner samhällets kapacitet till omsorg. Samma sak gäller vid terror dåd, mord under kidnappning och mord inom äktenskap och familj.
Den stora stötestenen blir alltså vår kollektivistiska syn på vem som ansvarar för livskvaliteten. Istället för att lägga det som en individuell kraft att skapa ett mod att leva, har vi lagt det mellan oss i samspelet, som en mellanmänsklig grundförutsättning: Jag har inte bara ansvar att bevaka din livsgnista, utan även skapa den.
Ett orimligt ansvar: Vi kan aldrig göras ansvariga till att skapa andra människors liv, däremot kan vi göras ansvariga för att inte beröva eller sabotera det.
Självklart kan vi inte veta exakt varför en person tar livet av sig, exakt vilka faktorer som var starkast i den fruktan, fas och stress som ledde till ”olyckan” att välja döden, men vi måste alltid ta reda på om vi stått i vägen. Därför är ex. Lex Maria en utmärkt idé
Problemet med att låta någon ta livet av sig under frihetsberövande är ju att man kanske förstör möjligheten att bli förklarad oskyldig, dömd på felaktig grunder, men också att se den dömande instansen överklagad och dömd.
Jag tycker det skulle vara olämpligt med större möjlighet att ta livet av sig, tvärtom bör vi stödja regeringens Maria Larsson i hennes strävanden med nolltolerans. Denna nolltolerans kommer givetvis inte bli annat än en målsättning, men även om det ibland kan verka berättigat med självmord, och även om vi tillåter dödshjälp på hårda medicinska grunder, så måste vi alla hjälpas åt med att minska självmord, och då även dem i fängelser.
Jag har begravt personer som tagit livet av sig, hela situationen är utomordentligt smärtsam, vi bör inte göra det lättare att genomföra. Däremot måste vi göra det lättare att tala om det.
Där har Björn en bra början på en diskussion som vi borde klänga oss fast vid.
