Min dotter tror att jag är kär, hon vet inte att jag bara bloggar.
Eftersom det är ganska nytt så har jag helt enkelt inte berättat för henne eller min blivande ex att jag bloggar, så när hon igår såg mig hemlighetsfullt sitta med en dator i knät, och skriva något och skrocka för mig själv, så fanns det bara en möjlighet: Pappa är kär.
För en nioåring är det inte samma problem om mamma eller pappa blir kär i någon inte ens halvägs in i en skilsmässa; varken de känslomässiga att man först vill städa upp inombords innan man bjuder hem någon, eller de tekniska om att skilsmässan bör bli klar juridiskt, eller de moraliska idéerna gällande hur länge man ”utifrån sett bör vänta”. Hennes inställning känns väldigt uppmuntrande.
Sända ut signaler: Spännande är också frågan hur vi tolkar varandras beteende, och vilka signaler vi sänder ut. När jag att med en dator i famnen och inte ville att hon såg vad jag skrev, med ett leende på läpparna, och ett glatt glitter i blicken, så såg jag kanske kär ut – och betedde mig kanske som om jag var kär. Det skulle nästan vara kul att se själv.. eller kanske inte? Kanske är det också en sorts förälskelse att vara nybloggare? Man vet inte riktigt vad man skall skriva, man vet inte vilket gensvar man får, man har inte riktigt fått pejl på vad man kan och inte kan säga, vad som är lämpligt och olämpligt, och hur olika kläder (designramar, bilder, kompositioner) funkar, Vad som är tjatigt osv.
Men den största likheten är kanske den nya energin man får av den nya erfarenheten. Bloggen blir något att gå upp på tidigt på morgonen, och stanna uppe sent på kvällen för. Något man kan gå och fylla sina tankar med när man äter, duschar eller går till bussen. Så kanske är jag kär ändå, i bloggen, i alla bekanta och obekanta läsare, eller i henne: ”den okända läsaren” som jag vet finns någonstans därute.
Oavsett jag skulle vara kär i en blogg eller en människa, så känns det i alla fall skönt att min dotter gett mig klartecken att kunna börja om.
Om jag är kär? Det säger jag inte! Vem vet? Jag bloggar i alla fall.

Vad härlig hon är din dotter!
Och visst är det en kärlek att hitta till bloggvärlden. Den ger fantastiskt mycket tycker jag. För mig har det inneburit att jag följer INGENTING på tv. Den är på för ljudets skull, men jag tittar inte. Utan jag bloggar.
Tack ska du ha! Snällt!
Ja, man får kontakt med gamla vänner och finner nya…..
Det är inte alls så dumt.
Samtidigt får man skriva av sig, och hitta spännande gripande och egagerande tankar och artiklar av intelligent folk (även om man då och då får en gammal sko på metreven).
//L