Man kan ju inte tro att du är svensk, eller är du bara från arbetarklassen?

En hel dag i går med anglosaxiska vänner, drinking ”bloody weak coffee”, playing petanque, and eating some good stuff from the grill, with real mayonnaise over a conversation about God, our children and sex(inte i samma discussion though) . Lovely!!

Nåväl ett delikat problem dök upp: En av de närvarande är svenska gift med en engelska, Han förstår engelsk kultur och på så sätt även engelsk humor, en kunskap som ständigt växer. Däremot är det värre med svensk humor(och kultur): Hur allmängiltig är den egentligen? Visst har vi exporterat musik, deckare och Pippi, så visst finns en efterfrågan, men hur gör man med Tage Danielssons monolog om ”sannolikheten för olyckan i Harrisburg”, ”eller att angöra en brygga”? Eller Martin Ljungs monologer. Hur stor är risken att många av dessa är kul bara för att de låg rätt i tiden och inte är roliga ”i sig”. Vad har ni läsare för erfarenheter?

En annan spännande erfarenhet vi diskuterade senare på kvällenvar: ” När såg du första gången en färgad person”? Jag minns första gången jag såg en afrosvensk i Sollentuna, det var ca 1973. Två grabbar i ca 25 årsåldern i blekkulörta gabardinkostymer med fotsida utsvängda byxor som dolda platådojorna, och på skulten stora randiga jättebaretter i konstläder. De var som hämtade ur Kojak, Baretta, Cannon eller liknande. Det spännande var att en av engelsmännen inte tänkte att alla pakistanier och indier, med sin dunkelbruna hy var annat än just britter – de var ju från samväldet. När det gäller den detaljen är jag så glad att min dotter växer upp i en stor stad, och går i en etniskt blandad skola. För henne kommer allt detta vara naturligt att vi talar olika språk, ser olika ut osv.

Men sen kom det skrämmande etniska klassproblemet upp igen: Hur de anglosaxiska immigranterna bara går förbi i alla byråkratiska köer eftersom de dels är från ”civiliserade och balla länder”. Skulle amerikanska presidenten störtas, och styret tas över utav en militärjunta, och Condoleezza Rice önskade söka asyl i Sverige pga alla sina politiskt tvivelaktiga handlingar som stödjandet av krigshandlingar, skulle hon ALDRIG få bekymmer eftersom han äger skor från prada, har högskole-examen och kan spela Schubert på piano (bra nog för att kunna få jobb som pianist i en smärre symfoniorkester), Condoleezza skulle inte ens behöva visa ett enda papper. samtidigt finns det läkare utbildade i Zambia med mindre tvivelaktig personlig och yrkesmässig moral som får jobba på Coops lager, för att man inte orkat och bemödat sig att översätta examensreglerna för Zambesiska examina. Så har man rätt kulturellt ursprung tar man rulltrappan upp, och har man fel ursprung blir det repstegen ner. Dessvärre verkar problemet se likadant ut oberoende av den svenska regeringens färg och sammansättning. Man silar arbetarklassens mygg, men sväljer dromedarer från överklassen

Skickade ett mail, med min ”hustrus” mailadress till en av hennes ingifta släktingar, en kille jag verkligen gillade men jag nog kommer träffa väldigt sällan nu efter skilsmässan, om ens nå’nsin. Hela släkten, vänkretsen, umgänget är förändrad och förminskad i ett trollslag, drömmar måste demonteras och återvinnas, planer skiftas, förändras och byggas om och en ny horisont måste väljas. Varför ska jag behöva skiljas från mig själv? Och ändå – tänk om jag pga ett misslyckat äktenskap tvangs byta land för att överhuvud kunna överleva, och flytta till Turkiet och lära mig allt på nytt, språk, seder, samhälleliga koder, allt..allt (trots vår mångtusenåriga koppling med Turkiet genom historien och att jag säkert skulle trivas utmärkt i deras spännande land och de med mig). Tänk vad man slipper..

När jag sen sent igår kväll cyklade hem: så rang min dotter: ”Pappa var är du? Kommer du hem snart?…Jag och mamma kom precis hem från A. och H….Jag väntar på dig!” Suck!! Vad glad man blir…

Filmen på bilden tar upp lite av detta problem. Kommer ni över den; se den!