Om varför religionen biter sig kvar trots alla dess dumheter.
Ett citat från Nietzsches skrift: Tragedins födelse (1872)
”Medveten om den en gång skådade sanningen ser människan överallt bara det hemska eller absurda i tillvaron, Nu uppfattar hon skogsguden Silenos visdom: hon äcklas.
Här, när viljan är som mest hotad, närmar sig konsten som en räddande, läkekunnig förtrollerska; endast hon förmår böja dessa äckeltankar över tillvarons hemskhet och absurditet till föreställningar som går att leva med: dessa är de sublima, såsom ett konstnärligt bemästrande av det hemska, och de komiska såsom en konstnärlig urladdning från absurditetens äckel”. (Brutus Östling/Symposion, Eslöv 2000,) s. 46
Var det då så här han menade
(med viss hjälp av bröderna Wachowski).
XXXX
(med viss hjälp av Kirkegaard, Wagner och Hamsterpaj)
—-
Gud som levande artefakt: Nåväl. Åter till allvaret: Religionen äger likt konsten en stilisering som kan skänka det stöd religionskritikern Nietzsche talar om, men även en annan dimension, som konsten däremot saknar har religionen: det dialoga förhållandet till ”artefakten”. Även om vi skulle se Gud som ett påhitt, en artefakt, så går det att uppnå en dialog mellan ett Jag och Du, något som för all del är möjlig med konstens präster – konstnärerna, men inte med konstverket självt. Dessutom kan man likt i konsten hitta den kollektiva dimensionen (tydligt vid den uppsluppna stämningen vid en vernissage)
Fortfarande är ändå dialogen med artefakten unik för religionen. Om förhållandet till en skulptur av Jesus alltid stannar vid ett Jag-det förhållande, som kollektivt kan uppfattas olika, så kan det inte nå den speciella kollektiva upplevelsen av närvaron som religionen kan ge i sina bästa stunder: att Jag och Du-förhållandet till Guden och de andra troende växelvis både tydliggörs och upplöses: Tillsammans med de andra troende och Gudomen, ingår man plötsligt förenade i skapandet av världen både inom och utom sig.
Det handlar inte om att Gud finns i allt, utan att Gud låter oss genom dialogen med sig och andra se ett strå av en manteltofs. Det som då skapar enigheten är den frälsning och förlösning från vår rädsla för det hemska och absurda i Guds nåd i såväl lagen, profetior och lyriska skrifter.
Wagner: Jag tror att Wagner mycket väl var denna tanke på spåren när han skrev Parsifal, men genom att ha avsagt sig den personliga religiösa dialoga relationen, skulle nog aldrig detta framtidens konstverk kunna nå ända fram. Det som Såväl Nietzsche, som Wagner var på spåren, något varje god teolog aldrig bör glömma är att det bara är kontakten med Gud som är helt dialog. Även om Gud talar till oss genom lag, löften och liturgi – så blir dessa budskap döda artefakteer, så snart vi rycker dem ur en levande dialog. Den lag eller det löfte vi själva varit i samspråk med Gud om, kan aldrig lämnas över till någon annan – det löftet är vårt.
Visst kan det jämföras med andras upplevelser, men aldrig bli ett primärt löfte för någon annan, möjligen en inspiration. Trosläran, kyrkliga traditioner, prästernas svar, encyklikor är och förblir alltid bara artefakter – bästa fall kloka och relevanta, men oftast bara verktyg för den egna tron.
Medea: Jag har nyss läst ut Gudrun Ekstrands utmärkta bok ”Medeas vrede och andra dumpade kvinnors kris och utveckling” (N&K, Falun 2005). Visst kan även jag känna igen mig i det hon skriver runt Euripides drama och dumpade kvinnors öden – det kan nog många som upplevt att störtas mot den olyckliga kärlekens Scylla för att sen dras ner i ett frågornas Karybdis av ”vad händer nu?”. Det är lätt att tro att de ”gamla mästarna” skulle veta mindre om mänskliga problem, bara för att de har ett mer stolpigt språk, och låter gudar, hjältar och sagoväsen befolka berättelserna, men givetvis var väl även de drabbade av avund, rädsla, kättja och uppsluppenhet. På så sätt blir Medea en tydlig inlevelse i det trasiga äktenskapet på ett sätt som sträcker sig mer än 2000 år.
Mendelsohn och Nietzsche: Den ”enda” väg som finns – utanför dialogen med Gud – vilket så disparata kulturbärare som exempelvis just de grekiska dramatikerna, eller en reformator som Luther, eller en dramatiker och politisk ideolog som Moses Mendelsohn, eller som dramatikerna och filosoferna E. G. Lessing, Nietzsche och musikdramatikern Wagner förstod, och avhandlade på sina vitt skilda sätt; var att det handlade om hur vår skräck eller fasa (foibos) lättast och bäst avhjälps med medkänsla (eleos) Det kan vara en arbetskamrat som blir 
ett stöd när en anhörig plötsligt går bort, en granne som kommer på en ny tolkning av det där man drömt, någon som tröstar ens barn som gjort sig illa, ett syskon som ger en bra förklaring av en obehaglig aning, eller en ny förståelse av Medea som ger den dumpade vägledning, eller hoppet som föds av Mendelsohns idéer, eller att se ett drama av Lessing eller Wagner.
Den yttersta nåden är ändå att få upptäcka denna medkänsla i mötet, samspelet och enigheten med Gud och de andra, men konsten når långt nog att ge oss trygghet att klara vardagen…
Om konsten mycket väl kan skildra och locka fram kärlek – så blir religionen kärlek i sig själv, om vi lyckas skapa samspelet, tyvärr fastnar vi för ofta i religionens döda artefakter.
Men både religion och konst kan bära drömmen om det perfekta mänskliga samspelet, oftast blott som en dröm med den närmsta vännen – tvillingsjälen – som här i kärleken mellan Sieglinde och Siegmund – Du bist der Lenz: (Du är min vår!) ur akt 1 av Wagners “Valkyrian“
