Und der Haifisch der hat Zähne……
…..Bara tre kvällstidningar köpta sen 1997, eftersom de cyniskt bara tänker på antalet lösnummer…….
Jag har lyckats hålla mig från dem, och inte saknat dem. Precis som med rökningen, som också upphörde 1997, har jag dessutom sluppit dålig eftersmak och förstås sparat pengar…
Och så, plötsligt sitter jag där själv som bloggare och oroar mig över besöksfrekvens, antal klickningar, hur jag bäst når ut bland ännu fler, och därefter kan behålla läsare, vilka ämnesval och språkliga jargonger jag bör välja etc etc. Jag har börjat fungera som en kvällstidning, tänka som kvällspressen: Allt för blogg-upplagan! När det viktiga egentligen är att tänka på vad mina vänner tycker om det jag skriver både vänner från före och efter jag börjat med bloggen, det är ju mycket också till/för dem jag skriver – men mest för mig själv.
Redaktören till en av de bloggar jag listat nedan i min Blogroll har Bertrand Russell som en av sina inspiratörer. Denna brittiske filosof nämns så pass ofta att jag känt mig tvungen att ompröva min gamla syn på denne för mig kruttorre formalist – så jag har lånat två biografier om karln. Redan efter bara några sidor så börjar han tydliggöras ordentligt. Han är förbannad på den kontinentala existentialismen, och trött på den inhemska bristen på bredd i kunnande. Dessutom tycker han att det känns meningslöst att vara filosof när världens politiker håller på att riskera spränga hela klotet i luften med hjälp av ett atomkrig. ”Vem kan då vara filosof?” . Jag gillar sättet att tänka. Han är ju onekligen ansvarstagande och släpper sin roll som filosof – för att bli människa, även om han förmodligen inte varit så pass arg, aktiv och ansvarstagande om han inte haft sin roll som kruttorr filosof med sig. En av hans grunder för hans idéer runt vikten av logik var just att det snackades för mycket, utan innehåll – och med för liten betydelse – och då skulle logik kunna frigöra tanken – och handlingen. Bra, klokt och medmänskligt tänkt, men svårt att genomföra eftersom god bildning i logik nog aldrig når ut i folkdjupen.
Jag tror att det är just där i Bertrand Russells medkänsla med världen och oss dess inbyggare, som jag också ser bristen hos tabloidpressen. De ser inte alltid att de bara låtsas ta ett ansvar för vårt samhälle, fast de oftare skapar sina problem genom en rå och cynisk attityd. Att man dessutom tuggar om samma mantra ”tryckfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet… tryckfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet… tryckfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet” riskerar också att få motsatt verkan, eftersom nog för lagrådet grundlagens skydd av enskilda individers röst nog väger tyngre än skyddet av en kvällstidnings röst – sen må tabloidernas jurister vrida sig som maskar över detta faktum, men det är inte kritiken mot kvällstidningarna som är den stora faran för yttrande-, och tryckfriheten utan media själva.
Citaten från Alexander Popes skrifter tycker jag ger en god bild av vad det handlar om: Självkännedom, och det är kanske där skillnaden ligger i bloggandet jämfört med tidningsmakeri.
Ger ut en tidning gör man för att tjäna pengar, bloggar gör man för att känna sig själv (”Know then thyself, presume not God to scan”… ”Be sure yourself and your own reach to know,
How far from genius, taste, and learning go” ) Gissningsvis är det balans och spänning mellan stort och smått, mellan nytta och nöje, mellan personligt och allmängiltigt mellan tanke och handling som lockar, och övning ger färdighet.
But you who seek to give and merit fame, And justly bear a critics noble name,
Be sure yourself and your own reach to know, How far from genius, taste, and learning go;
Launch not beyond your depth, but be discreet, And mark that point where sense and dullness meet.
Alexander Pope, 1744
An Essay on Criticism (rad. 46 – 51)
Vet Mackie Messer om vilken skada han gör, när vår tilltro till det allmänna raseras? Kände gatussångerskan – tolvskillingoperans egen levande tabloid som sjöng om Mackie till det? känner murveln alltid till sitt kraxande?
–*–
Tidningsmurveln
Två vänner satt vid ett bord och drack te. Plötsligt blev det oväsen ute på gatan. Man hörde jämmer, häftiga svordomar och hånfulla gapskratt.
”Det är någon som håller på att få stryk”, sa den ene av vännerna och tittade ut genom fönstret
”Är det en förbrytare? En mördare?” undrade den andre. ”Nå, det får vara vem det vill, vi kan inte tillåta att folk tar lagen i egna händer. Vi går ut och hjälper honom.”
”Ja det är då ingen mördare.”
”Jaså, är det en tjuv då? Det kvittar, vi måste ut och rädda honom undan folkhopen.”
”Nej det är inte nån tjuv heller.”
Jaså inte det, Då är det väl en inkasserare eller en järnvägstjänsteman eller en krigsleverantör eller en rysk mecenat eller en advokat eller en konservativ redaktör eller någon filantrop? Hur som helst måste vi ut och hjälpa honom.”
”Nej, det är en tidningsmurvel som de klår opp.”
”Jaså, en murvel! Hördu, då dricker vi först ur teglaset.”
Turgenev juni 1878
–*–
