Att musik blivit kritiserad är inget nytt, inte heller att den blivit stoppad. Elvis presley snurrade sina höfter för mycket (Elvis the Pelvis) och blev därefter klippt till halvbild vid tv-sändningar – om ha ens fick vara med. Beatles ansågs för långhåriga och Lucy in the Sky with Diamonds ansågs glorifiera LSD. Samma psykologiska mekanismer verkar vara i svang somdet jag beskrev tidigar: Att vissa kritiker tror tydligen att vi människor inte kan hålla stången mot en genomlysning av olämplig musik och eventuella budskap, och då är tydligen förbud det enda raka. Fortfarande finns det förvånansvärt många som önskar förbjuda musik som mansjälv inte gillar oavsett andras åsikt.
Detta gäller förstås även klassisk musik. Den tonsättare jag presenterar idag, kom just därför inte heller så långt eftersom han till och med blev avrättad för sin musik, men hans skicklighet hörs på det lilla material som finns. Hans namn var Viktor Ullman. Han blev 46 år gammal och avrättades i Auschwitz efter att ha bott och verkat på lägret Theresienstadt, som nazisterna använde som skyltfönster mot omvärlden i ett fåfängt försök att tro sig lura folk att inte förstå det man redan på 30-talet förstod skulle hända. Det som alla initierade visste redan de första åren av kriget – innan det ens tagit fart: massavrättningar.
Det som förutom hans musik som griper tag i mig, är det faktum att Ullmans öde blir så tydligt genom hans känslor i musiken, och på så sätt även alla andras mer okända öden. Ullman får bära en Dibbuq för alla de människor som slösades bort och avrättades, och tala för dem inför oss efteråt: Frid över dem, hos Herren! Musikexemplet här nedan bär en extremt gripande och skrämmande ödesmättnad i såväl musik som 
text och det faktum att operan skrevs på baksidan av gamla kvitton när tonsättaren bodde på Theresienstadt i väntan på en eventuell död som så många andra. Martin Luthers melodi ”Vår Gud är oss en väldig borg”, med texten klingande i bakhuvudet blir både ironisk och hoppfull samtidigt – och just här ligger nog Ullmans genius – att kunna koka ihop alla dessa ingredienser till något som förbjöds bara dagar innan premiären, och fick de medverkande att snabbt skickas till Auschwitz. Hade den uppförts så att utomstående hade kunnat se den, hade budskapet i den makabra undertonen varit omöjlig att reparera. Så efter de medverkande skickats iväg, avslutades projektet med Theresienstadt som skyltfönster. Texten till operans slutkör säger allt: ”Välkommen död, vår käre gäst!”.
Här finns mer material bla en dokumentär och några till exempel på Ullmans musik. Men till och med Youtube är fattigt på Ullman, så där hittar man till exempelvis inte den Ravel-jazzigt vackra saxofonsviten ”Slavisk rapsodi” Det sista han skrev samtidigt som ”Kejsaren av Atlantis” repeterades alldeles inna avrättningen var ironiskt nog en komedi: ”Det sönderslagna kruset”
