Ramadan har äntligen infallit i måndags. Runt en miljard muslimer har börjat fira sin sedvanliga fasta under 30 dagar. En tradition jag bara fått större och större respekt för, för varje år som går, speciellt eftersom jag varit tvungen att på olika sätt själv leva med den praktiskt.
Första gången var 1997, när jag och min dåvarande och hennes tonårige son var på semester i Marocko i början av januari. Vi hade fått reda på att Ramadan skulle infalla men att det förmodligen inte skulle utgöra några problem för oss turister.
En kväll när vi satt på en av Agadirs bättre lokala turistsyltor, hörde vi flyglarmet ljuda och all gubbar på syltan sprang glada fram till teven, som också hängde mycket bra till för oss tre. Även om vi inte förstod ett dugg av de sade på teve, så var programmet uppbyggt som ett svenskt akutinsatt sportprogram: Vi fick se bilder av nymånen över Mecka, experter ringade in den på den suddiga molniga videosnutten, experterna kommenterade varandra och olika resultat över när de olika dagarna och nätterna av Ramadan skulle infalla. De var mycket glada och bjöd oss på en fullständigt sagolik Harirah, Marockanernas vanligaste iftar-soppa (iftar = när fastan bryts varje kväll) och därefter fick vi vår beställda mat. Dagarna efter fick vi betala vår harira, men eftersom det är en god soppa, var det värt sitt pris.
Härom året bestämde jag och min kollega H. att vi skulle uppmärksamma hur internationellt och därigenom också religiöst Chalmers faktiskt är som högskola, och genomförde tillsammans med Chalmers Restauranger ett multi-religiöst jippo där varje större religion fick bidra med en soppa i matsalen, som serverades under en större religiös högtid. Islam blev startskottet för jippot, och soppan blev förstås harira, vilket uppskattades av både muslimer och icke muslimer, även om ingen muslim smakade eftersom bamba stängde före iftar. Som tack fick jag gå på Chalmers Islamska Förenings årliga välkomstmiddag, vilket kändes oerhört hedrande. Som tack så valde jag att fasta hela den dagen vilket faktiskt funkade förvånansvärt bra. Jag fick också höra föredrag om månadens alla småfester som ex. natten då koranen uppenbarades eller slutfesten Eid al-Fitr, somär lik vår julafton.
Våren efter detta jippo (alltså 2007) valde jag därför att fasta efter ramdans princip som ett rent test, med fasta under solens timmar och mat under månens, fast då som en kristen handling med start på askonsdagen och slut på påskafton, vilket innebär 40 dagars fasta men vanlig mat varje söndag för att hylla Jesus. Det gick faktiskt riktigt bra, så därför gjorde jag det även detta år 2008 med ännu bättre resultat. Det enda som var problematiskt var den religiösa känslan, eftersom jag gjorde det ganska ensamt: Kristna fastar inte så mycket. Jag tänker nog inte göra det år 2009, men jag måste ju tillstå att när jag ser grannar och folk på stan med (förmodat) muslimska kännemärken, så ler jag lite avundsjukt över vad de får vara med om, eftersom jag nu vet ungefär hur det känns. Hade jag vänner som ställde upp skulle jag göra det igen. Men Jesus kräver inte min lydnad på just det sättet.
Det jag lärde mig mest, var hur viktig måltiden är som mötesplats – oavsett vilken mat man än äter. Att följa med på lunchen kändes lika viktigt när jag fastade – om inte viktigare – trots att jag inte ens drack vatten. Maten handlar om umgänge, att få titta varandra i ögonen, höra andras röster, dela samvaro, tankar och förstås smaker, hunger och mättnad. Samma sak båda åren att få sitta med sina arbetskamrater och dela lunchens samtal ögonkast, röster har bara blivit roligare sen jag upptäckt hur oviktig maten känns i förhållande till festen. hur oviktig mättnaden är i förhållande till vänskapen.
Visst finns det många saker inom islam jag kan bli heligt trött på, och gärna debatterar, men dit hör inte Ramadan – Tvärtom! Ramadan känns som en djup fromhet och visdom vi borde dela över religionsgränserna:
Till alla mina syskon under Islam:
Ramadan Mubarak, w laylat al-Qadr mubarak, w Eid al-Fitr mubarak
(Välsignad Ramadan, välsignad uppenbarelse av koranen och välsignad slutfest)
