Nina
I dag har jag vissa problem med min söndagens geni: Dels eftersom materialet på internet inte riktigt gör henne rättvisa, dels för att hon onekligen är en person man måste träffa och kalibrera in sig på för att uppskatta henne. men jag vill ändå redovisa henne för hennes förtjänster. Hon är mångkunnig både som musiker och formgivare, hon är en rolig och karismatisk liveartist och en oerhört duktig skivartist, samtidigt som hon sjunger bra, är det tolkningen av text och syftet med musiken som får en att falla för hennes fötter – för den oerhörda värme, empati och inlevelse och humor som finns i bokstäverna och orden. skulle hon sjunga något om Klingoner på klingonska, skulle alla bli åtmintone trekkers redan nästa dag (mnja kanske en överdrift…), i alla fall blir såväl ironi, skoj som romantik levande i hennes sång – och hennes egna texter ex. med gruppen Salt.
Namnet på Söndagens geni är alltså Nina Ramsby:
Nina har sjungit mest visor, men även pop i en mängd ganska olika konstellationer av band och med mer eller mindre självständiga stödmusiker. Själv har jag haft turen att träffa henne och Martin Hederos när både Nina och Martin Hederos kom inbjudna för att ha en konsert i samband med en HBT-temadag i Hagakyrkan våren 08.
Till en början hade jag lite besvärligt med hennes röst eftersom jag tyckte att den hade lite grann samma tonfall, och var en aning ”gråt-gnällig”, men mer och mer började jag fastna i att hon tolkade texterna så oerhört väl genomtänkt, och plötsligt började även musiken falla på plats. Detta var någon vecka före deras uppträdande hos oss, medans vi fortfarande planlade det hela. Sen dess är jag ”fast”.
Hon är också tydlig och självsäker nog i sin egen profil att hennes Bellman-tolkningar också känns självklara trots att de i sin känslomässiga närhet avdriver ganska mycket från Bellmans förmodade glättiga spydigheter. Kanske ligger hennes charm i att hon vågar göra den helt annorlunda, och att hon skapar en känslomässig spänning när hon blandar tveksamhet med självklarhet.
