Djävulen i mitt hjärta

Som kristen tror jag på djävulen….

Får jag säga så? Händer det något speciellt om jag säger så? En del av mina kristna ”syskon” menar det. Om jag överhuvud tänker på djävulen, så kan det hända sig att jag kommer öppna mig på ett sådant sätt att jag blir besatt, eller åtminstone tappar kontrollen över mina egna handlingar och börjar synda mer och hamna längre och längre från Gud.

Vem är då denna figur som verkar ha så stor makt över oss människor?

Som vanligt blir förklaringen en salig blandning av språk, religionsförvirring, divese folkloristiska inslag och förnumstiga katolska teologer.

I grunden finns det tre namn som tillsammans bygger upp Djävulens skelett: Lucifer, Satan och djävulen.   (PÅ Wikipedia finns en och annan artikel på Satan och Djävulen samt Lucifer.) Eftersom man lika gärna kan läsa där själv så går jag istället över till den mer spännande frågan  för oss troende: Har den där jeppen någon betydelse.

De flesta kristna har nog en viss tro på djävulen; alltifrån en odefinierad elakhet inom oss människor till en figur som hämtad ur en skräckfilm. Så till skillnad från ex ”Ängeln Gabriel” är djävulens plats ganska dåligt definierad.

Det finns några kul detaljer:

1, Gud och Lucifer var väldigt nära före Lucifers fall. Lucifer var en ljus-gestalt, och som djävul en motsats – mörker.

2, Han störtades ner, bort från Gud (till var? jorden? helvetet?) eftersom han är motsatt.

3, Namnet djävul kommer av det grekiska diabolos som betyder den som kastar sönder/omkring.alltså en som agerar motsatt till det skapande som kännetecknar Gud.

Tydligt är att Djävulen verkar vara förknippad avstånd till Gud – men innebär det att djävulen bör vara en motsats att vara rädd för?

Det som skulle kunna bli en pedagogisk poäng i att ”Om Gud är god, skapande och människotillvänd ”the other guy” tvärtom så kommer vi människor att i en jämförelse befinna oss i ett kontinuum mellan dessa, ett kontinuum på vilket vi kan röra oss. Ibland mer åt ena ibland åt andra, men eftersom Gud styr, så är det ingen fara, utan bara ett sätt att orientera sig. Skulle det bara finnas Gud blir ju alla rörelser utanför Gud ett lika stort och allvarligt avfall, med Djävulen blir detta avfall möjligt att relativisera. Om vi istället måste se djävulen som en aktiv människofientlig makt, blir det mycket svårare att mer avslappnat förhålla oss till närheten till gud, eftersom avståndet till Gud blir ett hot och inte bara just ett avstånd.

Problemet är som vanligt när vi söker definiera, kartlägga, förklara, måla ut och vägleda istället för att bara ta det med en klackspark och försöka att närma sig Gud som både gud och en aspekt av det goda.

Om man ser sig själv och andra som möjliga änglar, men också möjliga djävlar, utan att vara den där ondsinte gubben med horn, utan bärare av andliga spekter, då blir hela kampen mellan det onda och goda mer begripligt och hanterbart eftersom det blir en mänsklig kamp. Då kanske det till och med kan vara synd om djävulen. Då blir också helvetet på jorden begripligt och möjligt att bearbeta och stoppa. Då kommer vi att kunna bearbeta och stoppa mer ondska eftersom vi vet att den är mänsklig.

Var fanns Gud på ett ställe som Auschwitz? Varför gjorde han inget?

Var fanns vi goda människor? Varför gjorde inte Vi något?