Hvis jeg står allene i snen, blir det klart att jeg er ett ur,
Hvordan skulle evighed ellers finde rundt…..
*
På fredag börjar ett ganska förfärligt program, samtidigt kommer jag förmodligen att titta på det, mest för att kunna hålla allmänbildningen uppe i diskussioner med min dotter. Egentligen är varken formatgengre eller det aktuella formatet speciellt bra, dessutom känner man bara till några av de deltagande. Allt är dessutom kringgärdat av så mycken reklam att producenten säkert skulle kunna lösa världssvälten flera gånger om för samma belopp (varför gör man inte det då, istället för att ordna spåniga insamlingsgalor?) Det är i grunden ett påfallande korkat program. Musorna gråter!!
Det enda som får mig att titta är att två av ”offren” en av lärarna och juryn är ganska skojig. Läraren och juryn känns proffsiga och det är deras intelligens som får programmet att lyfta. Samma sak gäller de två offren som också varit skojiga att se på sina respektive områden där deras proffsighet också lyst igenom.
Är det egentligen bara detta – att vi vill se gamla bekanta i rutan – som får oss att acceptera vilken smörja som helst. Det trista är också att i tron att det är formatet som lockar, så härmar alla varandra i liknande format – och den enda som vinner på det är…………..just det: Telia….och David Bowie, fast bara ekonomiskt knappast konstnärligt
Nåväl. I kväll tänker jag hamna en stund framför grammisgalan, av samma ”bekanta-ansikten-anledning”, men jag ska försöka väga den goda smakens vågskål rätt i helgen. Tills dess kan vi väl ägna den nyss avlidna danska poetissan Inger Christensen en tanke (musorna gråter av en annan anledning även här, samt lägga till musik av dels en god komponist: Einojuhani Rautavaara dels en video med en aldrig falnande klassisk popgrupp: Sparks med sina knäppa konstmusikaliska ideer.
