En sista hälsning…? eller

Mitt liv har senaste halvåret inte gett mig grunder att fortsätta med bloggen (jag har helt enkelt varit urkopplad pga flytt, men nu i höst tänkte jag börja igen), men inte med denna blogform.

Jag kommer helt enkelt så småningom radera allt och behålla i någon hårddisk, och börja om med en ny stil.

Detta inlägg blir således det sista i denna blog. Den sista gången  som Hörselberg syns i bloghuvudet.

 Nästa gång kanske bergen betyder något annorlunda för mig..

När jag valde de sista kommenterade citaten märkte jag att detta första är en saxad bootleg och inte från originalfilmen, men det gör bara innehållet bättre. Citatet är från musikalen Cabaret om det dekadenta livet i trettiotalets Berlin. Att stanna vid dekadensen vore att förminska livet betänkligt. Var vi än lever och bor försöker vi hitta en en värdighet för livet, och där kan denna berättelse i sin allegoriska form markera detta på samma sätt som Camus, men med lite musik att hitta mening och glädje i det oväntade, absurda och ibland lite amatöristiska. En Kabaret är aldrig fix, utan i ständig förändring och liv. När jag ser bloggen som varit kan jag också se hur mycket som förändrats och övervägande till det bättre.

Men i ett försök att blanda humor, livsglädje och trosvisshet, låter jag Händels Messias markera både slutet men också början på något nytt denna sommar 2009. Här är det Mormonerna som får markera början på något nytt.

S D G Halleluia