Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2008

Nu kommer bloggen ta ledigt en stund, och samla kraft med hjälp av semester. Jag hoppas kunna komma över en uppkopplad dator och se vad som händer, och kanske skriva något. Under tiden: Skriv gärna in förslag på min litterära kanon, både kategorier och exempel behövs. Tycker ni något är fel-kategoriserat, säg även det. I natt kommer även en ny ”Parsifal uppgift”

//Larvad

Read Full Post »

Jesus och Judas vänslas (?)

Är jag den ende som är glad över det som har hänt?

Det kunde ju faktiskt inte kunnat komma lägligare!

Sommar-slött för politiker, lite av nyhetstorka, och före både OS och FRA-motståndarnas konferens. Nu har vi möjlighet att se vad FRA-lagen verkligen duger till. Dessutom kommer det visa sig hur pålitliga våra politiker är, för om det visar sig bli en flopp med målet mot Alexandersson, så blir det bara värre just eftersom det är ett förmodat brott mot grundlagen och yttrandefrihet: Vi kommer alltså få se grundlagen ställd i ett skarpt läge. Så vad som än händer så kommer riksdagens högtidliga öppnande innehålla ett ämne från båda sidor: FRA. Både allians och opposition, kommer vilja knipa poäng genom att säga rätt saker, men det kommer bli mycket svårare med deras trovärdighet med Alexandersson i bakgrunden. Frågorna kommer vara omöjliga för partiernas och Rosenbads presstjänster att förutsäga, och det som hände runt Freivald-gate kommer vara en susning.

Alltså………

Är FRA befogat, och om Alexandersson fälls – vad det än gäller – kommer man ändå vara tvungna att bryta den egna sekretessen, för ingen kommer acceptera att Alexandersson döms på hemliga sekretessbelagda grunder, vilket gör FRA praktiskt omöjligt.

Frias Alexandersson, kommer med största sannolikhet inte bara FRA-lagen utan hela FRA falla, eftersom ingen kommer våga ta i denna historia med tång. Många av förespråkarna i alla partier kommer nog också hamna i kylan efteråt.

Dessutom, om Alexandersson frias kommer det bli ännu svårare att fälla någon för grundlagsbrott, eftersom förtroendet minskat. Att anklaga någon för grundlagsbrott, och sen klandras kommer ge en autobahn med 103 filer till europadomstolen för mänskliga rättigheter. Skulle man tvingas ändra grundlagen, så lär det bli till allas fromma, eftersom man kommer tvingas bli mer hårda på beviskrav vid grundlagsbrott.

Så skulle jag sörja så vore jag tokot. – Det finns alltid någon som tar på sig Judas roll: Frågan är bara vem….

Iustitia och Pax vänslas

Read Full Post »

Nonicoclolasos tog endera dagen (25 juli Barnen påverkar politiken) upp frågan om att döttrar drar familjens åsikter åt vänster. Det är en klart spännande fråga: Hur påverkas man av sin närmsta omgivning?

Så sent som i inlägget ”Hon tror jag är kär, fast jag bara bloggar” var jag faktiskt glad över att påverkas av min dotter A.s glada åsikter.

Ett annat exempel: A. har alltid velat bli vegetarian (dumt att döda), så förra året när hon var gammal nog att förstå lite näringslära, fick hon börja pröva det. Självklart påverkades även vi föräldrar av beslutet. är detta påverkan eller lånade vi hennes handlingsmönster? Både och gissar jag.

Om min ex ringde mig när jag var stressad för att hinna med morgonbussen och sade till mig: ”Lars, så där kan du väl ändå inte säga!” Hur skulle jag då reagera och handla? Eller om jag sitter med en ny kärlek, som tvärs över bordet med ostron, champagnen Quenardel et Fils Cuveé Millenium Millésime1996 Grand Cru, till kompet av Liszts Liebestraum 3 tar min hand och pärlar fram: ”Lars, så där kan du väl ändå inte säga!” Hur skulle jag då reagera? Eller om min chef kallar mig till sitt tjänsterum, där plötsligt även min biskop står och tittar på mig med sträng min, och uttalar: ”Lars, så där kan du väl ändå inte säga!” Om det gällde samma klandervärda uttalande; vad bleve då skillnaden i reaktion.

Det är förstås en truism att vi reagerar olika, och kommer försvara oss olika, beroende på vårt behov av personen men kan detta även ske improviserat i förväg? Självklart. Speciellt om man är i en beroendeställning kan man nog improvisera fram en förändring av sina handlingar och om inte åsikterna i sig, så åtminstone åsikternas framförande. Kan det vara här skon klämmer? Att man åser så olika framtid beroende på om barnet är en pojke eller flicka att man redan innan man möter reaktionen hos barnet ifråga, och vet om det faktiskt är någon skillnad ändå ändrar sig i förväg. I sådana fall är det inte vår inlevelseförmåga utan samhället som felar. Vi låter oss påverkas och improvisera för att vi har empati.

Vid alla exempel antar man oavsett det sker av lojalitet, flirt, fantasi, övertalning eller skräck, en ståndpunkt man inte nödvändigtvis hade förut. Och när åsikten väl hänger där framför ögonen och fladdrar, är den då olika mycket min, beroende på hur den hamnade där. Jag tror inte att det torde vara märkligt att man antar nya politiska åsikter med hjälp av sina barn, problemet är nog mest att man inte så ofta talat om det, eftersom man skulle anses fjompig om man lät sig övertalas av ”barn, kvinnor och andra jäntor”. Men oavsett hur och från vem man antar en åsikt så är den primärt ens åsikt – om och endast om den också leder till automatiserade följdhandlingar. Vi påverkas alltid, och vad gör det ena bättre än det andra?

I en artikel ur Journal of economic perspectives 19:2005 (ss. 109-130) kommenterar Jerry Evensky Theory of Moral Sentiments av Adam Smith, i och med följande vettiga bild, vilket nog kan gälla såväl ekonomiska, som känslomässiga åsiktstransaktioner

“The man whose public spirit is prompted altogether by humanity and benevolence…[w]hen he cannot establish the right, he will not disdain to ameliorate the wrong; but like Solon, when he cannot establish the best system of laws, he will endeavour to establish the best that the people can bear…(…)…If a society of free people and free markets is to avoid the Hobbesian abyss, justice must be enforced not by institutions and police, but by self-governement – that is by citizens who share and adhere to a common, nature standard of civic ethics. This is why Smith’s Theory of Moral Sentiments is the first piece he wrote in his moral philosophical enterprise. Its analysis of individual ethics and their social development is the foundation of his vision of a constructive liberal society”

Ps. Så sent som i kväll, mellan två textstycken i just detta inlägg lät jag mig övertalas av A. angående hennes veckopeng. Jag kände mig stolt över att hon drev sina teser på ett personligt sätt, och åtminstone lyckades övertala mig till hälften. Undrar om hon kommer att försöka något till valet. Hon är både lite äldre och klokare då. Vi får se! Jag tänker lyssna till min dotter!

Read Full Post »

Om ni någonsin tyckte att tyskan ni läste i skolan var trasslig – byt inlägg, läs inte vidare, och slå absolut inte sönder tangentbordet!! Det är inte ert fel att ni inte hänger med…!

Jobbar du på kvällstidning, så kan du också lägga ned, eftersom texten innehåller bisatser, både samordnade och underordnade..

Denna enda, långa, trassliga mening i åtta bisatser är lyckligtvis bara på skämt, men den visar med all tydlighet en fascinerande sida av det tyska språket. Lite grand är det väl säkert också för att driva med författaren Udo Bernbach, och helt klart är det en känga på Wagner som gör långa hopplösa meningar.

”Der unermüdlich für Wagners politische Fortschrittlichkeit plädierende, in Diskussionen engagiert für Wagners Intentionen streitende Politikwissenschaftler Udo Bermbach, der 1994 in seinem vielbeachteten Buch ”Der Wahn des Gesamtkunstwerks” erstmals beredt und kenntnisreich darlegte, daß Wagner in seinem Gesamtkunstwerk das Modell einer demokratischen Gesellschaft ästhetisch vorstrukturierte, indem er das antike Ideal der Bürgergesellschaft in die Moderne holen und mit den Ideen von Anarchisten und Sozialisten zu einem Gesellschafts- und Kunstentwurf der Zukunft verbinden wollte, hat in der Neuausgabe dieses erfolgreichen Buches nicht nur den alten Text gründlich überarbeitet und auf den neuesten Stand der Forschung gebracht, er hat sich darüber hinaus auch mit Wagners Schopenhauer-Rezeption und deren Einfluß auf die politische und ästhetische Theorie Wagners befaßt, hat Werkanalysen des ”Rings” und des ”Parsifal” und ein sehr differenzierendes Kapitel über Wagners Antisemitismus hinzugefügt, jenseits plakativer Einseitigkeit der Wertung aus der Post-Holocaust-Perspektive.”

Jag tror jag läste meningen tre gånger, varav den sista gången grafiskt uppdelad i sina respektive bisatser innan jag greppade den. Samtidigt kan jag inte låta bli att det skulle vara skojigt om man kunde skriva mer på detta sätt.

Boken i sig handlar om att Wagner velat presentera en ny samhällsstruktur, och har då tagit sina operor till hjälps. I operorna presenteras dels att de religiösa hyckleriet förlorar alltid, att vänskap och jämställdhet bygger samhällen, och att (häpna inte nu!) främlingen måste få sin plats, med sina ideer. Wagners kända antisemtism är egentligen dels en samordnad del av hans stora religionsförakt, dels en del av hans naiva politiska analys. Han verkar faktiskt ha trott på dessa skrönor om judiska världsherravälden. Men samtidigt får man inte glömma att han hade judiska vänner, och arbetskamrater som han uppskattade. Han uppskattade även judisk folklore och judiska sagor, sagor vilka tom. hjälpt honom att bygga upp vissa operor. (Jag återkommer i Parsifalspalten tids nog med mer info.)

ps. (Nu har jag säkert skrämt iväg några presumtiva Wagner-diggare, men jag tror på öppenhet – detta språk med sin besynnerliga grammatik måste man tåla om man bestämt sig för att gilla Wagner)

Cosima Liszt-Wagner (ex von Bülow), R. Wagner, F. Liszt + Hans von Bülow


Auf Deutsch: Die Deutsche Grammatik ist sehr spaß, aber auch ganz merkwürdig (z.B wie oben) für uns, Leute aus Schweden. Aber es ist auch einer die schönster Sprachen. Und wenn man sich von Wagner gefällt, muß man auch etwas Deutsch verstehen..

Read Full Post »

Som varande kristen har jag någon gång då och då fått frågan vilken musik jag lyssnar på. Jag berättar vad jag lyssnar på (dvs allt, utom möjligen…….svensk country, dansband…och ..fast ibland har de också bra låtar…allt utom möjligen utpräglad ”kristen pop-musik”, den kan jag bara inte med)

‘När jag svarat att jag faktiskt uppskattar metal, och faktiskt har såväl Marilyn Manson, Deicide och Megadeath hemma, och gillar dem på sitt sätt, men har svårt frö kristen ”lovsångspop”så håller en del med och andra får något jagat i blicken.

För många kristna är kopplingen mellan satanism och musik, lika farlig oavsett det är en pose eller riktig satanism, oavsett man gör det för pengar eller för att få åka med till blåkulla.

För mig känns det konstigt att göra den uppdelningen – musik är musik, och texterna är bra eller dåliga, spekulativa eller autenteiskt öppenhjärtiga. musikerna i fråga skickliga eller klantskaft, seriösa eller inte.

När jag på en av mina Deicide skivor hittade en intervju, där medlemmarna ondgör sig över hyckleriet – mest det sexuella hyckleriet – bland amerikansk kyrkor, så kan jag ju inte annat än hålla med, däremot kan jag inte säga att jag lyssnar så speciellt ofta den skivan, eftersom det finns de skivor jag gillar mer. men utvecklinegn av deras ”growl-sång” är klart spännande.

För mig finns det storheterna bra eller dålig kultur som x-, & y-axlar med möjligheten att placera in allt möjligt. dessutom finns z-axeln för värt att avnjuta eller ej. å-axeln med frågan ”kan man släppa denna musik eller inte” Stravinsky är ex bra och genomtänkt kultur, men booooooring!!! Annat finns som är så dåligt gjort, men man omöjligt kan släppa för att det är så’n njutning att lyssna på det.Det viktigaste är ändå fågan om de verkar seriösa som konstnärer och i kontakten med oss lyssnare:

När Marilyn Manson intervjuad av Michael Moore, på frågan: ”Vad skulle du säga till ungdomarna på Coumbine High?” svarar: ”Jag skulle inte svara, jag skulle lyssna på dem, för det är just det som ingen har gjort.” Har han en poäng, moral och människokärlek som jag tror många som skyggar för honom och hans ”badtaste-musik” missar. (http://www.youtube. com/watch?v=UzEOZF9MNS0 )Jag tror vi måste lämna tanken på musik som social eller ideologisk markör. Dvs. Om man som kristen faktiskt inte gillar Sepultura, utan Laila Dahl – inget konstigt, men om man som jag avfärdar Laila Dahl bara för att hon är kristen pop eller likt andra avvisar Deicide bara för att de skulle (kanske) skulle vara satanister, då tror jag vi missar en god möjlighet till dialog. Dessutom kanske man missar bra musik.

An Iron Maiden monster with an ”Eddible” logo

Igår spelade Iron Maiden på Ullevi. Jag var inte där, men jag kan tänka mig flera präster som var där och kanske till och med ”headbangade” och gjorde ”fula gester med pek-, och lillfinger.

Präster jag vet älskar Jesus & rätt förkunnar Guds ord, men också gillar ”en god årgång metal”

Read Full Post »

Blogggrannen Björn Axén skriver (se hans länk i bloggrollen nedan)

”Om staten såg det som nödvändigt att man var inlåst (för att man kanske dödar andra människor) då kanske man hellre tar livet av sig än uthärdar fångenskapen. Ska då staten hindra en från det? Borde inte fången ha rätt att välja att ta sitt eget liv? På samma sätt borde varje människa ha rätt att välja att dö. Och även staten inte har någon plikt att genomföra detta val ska det inte finnas något hinder för det. Varför ska det vara så svårt att ta livet av sig.”

”Är receptbelagda dödspiller lösningen? De skulle kunna fungera som så att för att döda ska inträda måste två tabletter tas. Tabletterna förpackas så att man måste vänta en viss tid (en halvtimme?) innan den andra kan tas. Detta för att förhindra förhastade beslut.”

Frågan är berättigad skall det vara svårt att ta livet av sig eller inte och varför?

När det gäller fängelsestraffet, och även böter är väl den egentliga konsekvensen av straffet lagt på viljan och viljans möjlighet och makt, att man hamnar i fängelse är bara ett medel, därför är det givetvis också otänkbart att få ta livet av sig. Viljan hos den dömde måste beskäras oavsett det gäller liv eller död. Den dömde måste leva för att kunna uppleva detta.

Skillnad mellan död och död: Däremot finns det ju flera länder som har aktiv dödshjälp (också något som retar gallfeber på många av mina kristna trosfränder.) för vissa progressiva skador, sjukdomar och följdtillstånd till dessa sjukdomar som omöjligt kan vändas eller lindras. Vid dessa assisterade dödshandlingar finns det ju säkerhets system motsvarande Björns tabletter. men oftast handlar det om ”juridiska tabletter” som måste sväljas av såväl döds-kandidaten som sjukvårdsintressenter på rätt sätt vid rätt tillfälle.

Ett stort problemet blir då att hålla isär vad som är dödshjälp och självmord. Dödshjälp kan anses befogad för förespråkarna eftersom man redan är döende eller irreversibelt skadad/sjuk, Suicid skulle då inte vara befogat bara för att man är stadd i ett tillstånd av starkt oflybart obehag, som exempelvis ett frihetsberövande kan utgöra.

Så dels handlar det om åt vilket håll vi har handlingsfrihet: den häkdae kan vara skyldig eller oskyldig, men sällan helt utan möjlighet att påverka sin framtid, något som den irreversibelt sjuka saknar.

Omöjlig kollektivism: Att vi har dessutom har så svårt att acceptera den västerländska överbetoningen på Livets Helgd som övergripande etisk och individualmoralisk princip. Vi har några få tillåtna sätt att dö som inte ger en skam (miasma) åt hela samhället och det är ålder, olycka eller sjukdom. Mord brukar accepteras beroende på kontext, och krig likaså. Däremot accepteras inte självmord, eftersom detta anses påverka sam-hället = hur vi håller samman, för alla människor. Ett självmord blir ett alltså ett kollektivt livstolkande trauma fast det bara gäller en person och de anhgöriga, eftersom det underkänner samhällets kapacitet till omsorg. Samma sak gäller vid terror dåd, mord under kidnappning och mord inom äktenskap och familj.

Den stora stötestenen blir alltså vår kollektivistiska syn på vem som ansvarar för livskvaliteten. Istället för att lägga det som en individuell kraft att skapa ett mod att leva, har vi lagt det mellan oss i samspelet, som en mellanmänsklig grundförutsättning: Jag har inte bara ansvar att bevaka din livsgnista, utan även skapa den.

Ett orimligt ansvar: Vi kan aldrig göras ansvariga till att skapa andra människors liv, däremot kan vi göras ansvariga för att inte beröva eller sabotera det.

Självklart kan vi inte veta exakt varför en person tar livet av sig, exakt vilka faktorer som var starkast i den fruktan, fas och stress som ledde till ”olyckan” att välja döden, men vi måste alltid ta reda på om vi stått i vägen. Därför är ex. Lex Maria en utmärkt idé

Problemet med att låta någon ta livet av sig under frihetsberövande är ju att man kanske förstör möjligheten att bli förklarad oskyldig, dömd på felaktig grunder, men också att se den dömande instansen överklagad och dömd.

Jag tycker det skulle vara olämpligt med större möjlighet att ta livet av sig, tvärtom bör vi stödja regeringens Maria Larsson i hennes strävanden med nolltolerans. Denna nolltolerans kommer givetvis inte bli annat än en målsättning, men även om det ibland kan verka berättigat med självmord, och även om vi tillåter dödshjälp på hårda medicinska grunder, så måste vi alla hjälpas åt med att minska självmord, och då även dem i fängelser.

Jag har begravt personer som tagit livet av sig, hela situationen är utomordentligt smärtsam, vi bör inte göra det lättare att genomföra. Däremot måste vi göra det lättare att tala om det.

Där har Björn en bra början på en diskussion som vi borde klänga oss fast vid.

Read Full Post »

Min dotter tror att jag är kär, hon vet inte att jag bara bloggar.

Eftersom det är ganska nytt så har jag helt enkelt inte berättat för henne eller min blivande ex att jag bloggar, så när hon igår såg mig hemlighetsfullt sitta med en dator i knät, och skriva något och skrocka för mig själv, så fanns det bara en möjlighet: Pappa är kär.

För en nioåring är det inte samma problem om mamma eller pappa blir kär i någon inte ens halvägs in i en skilsmässa; varken de känslomässiga att man först vill städa upp inombords innan man bjuder hem någon, eller de tekniska om att skilsmässan bör bli klar juridiskt, eller de moraliska idéerna gällande hur länge man ”utifrån sett bör vänta”. Hennes inställning känns väldigt uppmuntrande.

Sända ut signaler: Spännande är också frågan hur vi tolkar varandras beteende, och vilka signaler vi sänder ut. När jag att med en dator i famnen och inte ville att hon såg vad jag skrev, med ett leende på läpparna, och ett glatt glitter i blicken, så såg jag kanske kär ut – och betedde mig kanske som om jag var kär. Det skulle nästan vara kul att se själv.. eller kanske inte? Kanske är det också en sorts förälskelse att vara nybloggare? Man vet inte riktigt vad man skall skriva, man vet inte vilket gensvar man får, man har inte riktigt fått pejl på vad man kan och inte kan säga, vad som är lämpligt och olämpligt, och hur olika kläder (designramar, bilder, kompositioner) funkar, Vad som är tjatigt osv.

Men den största likheten är kanske den nya energin man får av den nya erfarenheten. Bloggen blir något att gå upp på tidigt på morgonen, och stanna uppe sent på kvällen för. Något man kan gå och fylla sina tankar med när man äter, duschar eller går till bussen. Så kanske är jag kär ändå, i bloggen, i alla bekanta och obekanta läsare, eller i henne: ”den okända läsaren” som jag vet finns någonstans därute.

Oavsett jag skulle vara kär i en blogg eller en människa, så känns det i alla fall skönt att min dotter gett mig klartecken att kunna börja om.

Om jag är kär? Det säger jag inte! Vem vet? Jag bloggar i alla fall.

Read Full Post »

Older Posts »