Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Söndagens geni’ Category

Han kvävde henne, självklart! Hon hade ju varit otrogen……men jag gillar honom ändå. Hans barytonstämma är direkt sagolik, även om den inte helt kommer till sin rätt här. Jag talar naturligtvis om Dietrich Fischer-Dieskau. Världsberömd sångare sen 60 talet, dirigent, sånglärare, författare och musikhistoriker och senast vinnare av polarpriset. 

fischer-dieskau2Första gången jag hörde hans röst, när jag som 16-åring, trollbunden av Mahler, fick höra honom sjunga Gustav Mahler ”Kindertotenlieder” var jag fastDärefter följde Mahlers Lieder Einer fahrendes Gesellen etc.

Under Cd-eran har listan utökats ordentligt tyvärr är det ett svårt arbete eftersom karln verkar ha sjungit in varenda Lieder under musikhistorien. Han kan ju till och med få Brahms att låta spännande…..nästan..!

*

fischer-dieskau12Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag gillar, men dels hittar han alltid de fraseringar som behövs för att berätta ”sångens berättelser”, dels är det att han som en god baryton kan nå tenorhöjd med basens resonans och klang. Allt är tydligt i exemplet alldeles nedanom.

http://www.youtube.com/watch?v=tKtRombx5DM

fischerdieskauDäremot blev jag ordentligt besviken på karln när jag för några år sen hittade en DVD med hans olika insatser genom åren, och personligen är han en bättre Liedersångare änm operasångare, eftersom han inte är lika tät i det sceniska som det musikaliska…..Flera filmer visade honom som en ganska medioker skådis helt enkelt. Trist!   Sen hänger förstås mycket på regissören som ibland tänker för mycket på publiken och för lite på berättelsen. Men det låter vackert.

Däremot blev jag  julas ganska glad när jag upptäckte att julens ”upptäckt” Christine Schäfer tydligen gått i utbildning hos honom under sin ungdom. Detta visste jag inte när jag föll för hennes röst, så något i sångstilen kände jag tydligen igen undermedvetet. Som tur är har hon däremot inte ”ärvt” hans skådespelartalang..

Annonser

Read Full Post »

”Öffne dich, mein ganzes Herze!”

 

 

bachKan man tala om söndagens geni utan att dra upp Bach? – ”Den Nja,  Förr eller senare måste man nog göra det, men det är inte helt lätt att hitta egenheter som inte känns igen. Alla känner till honom på något sätt, och många har utan att tänka på det sjungit en av hans melodier från Bondekantaten:

 

”Nu grönskar det…”.

 

Hans kännetecken som geni är många, men han var inte så känd för allt när han levde, eftersom de flesta då som nu inte funderar på varifrån musiken i kyrkan kommer, utan man sjunger med, lyssnar blir förtjust, men glömmer det sen igen när vardagens slit gör sig påminnt.  Det finns ju ett märkligt faktum att han hade väldigt stor energi, men också skrev så mycken musik att man undrar hur han har hunnit skriva den, så en förklaring skulle kunna vara att han faktiskt inte skrev allting utan ”spelade i ett band”

 

Yeah!!!  Groove it!!

 

bach_shades2Dvs alla gubar och gumor i stämmorna visste hur en chaconne i D-moll funkade så om han gav dem en där dessutom både melodi och generalbas var angivna så visste de hur de skulle spela, och när de fick göra sina solon. Så var det ganska många som gjorde. Och var det ingen som ställde upp fick man pröva allting själv. 

 

Här skulle damkören kunna improvisera över de ensamma långa trumpettonerna, samma idé men uppochnedvänd.

 

En annan lite skojig sak är att han trots sitt ganska pretentiösa tillmäle som evangelistäven skrev rent värdslig musik: En kaffe-kantat, en bonde-kantat, en tobaksmotett  

 

 

Annars är det han mest måste göras skyldig för att hans (bandets) musik hjälpt till att skapa det moderna tonspråket: Det är hel tiden en lek med melodier, temata och motiv som flätas hit och dit. Drar man bort en melodi på ena stället repas hela väven upp. Men för detta behövs regler om hur man får leka med melodierna:

 

ciaccona_bach_small648295I citatet här är dialogen mellan sopranstämman och oboen väldigt tydlig, samtidigt är alla modulationer, (samma snutt upprepad lite högre upp eller lägre ned) både i arian och körsatsen. Hans experiment gick så långt att han systematiserade den ganska populära kompositionstekniken ”fuga” med fasta regler – så till den grad att lyckades skriva en väv med fyra självständiga melodier som skall vändas och vridas hit och dit utan att slås knut på.

 

Tolvtonsmusiken i blöjor:

Detta näst sista stycket är alltså en fuga, en rent matematiskt skrivet – men spelas givetvis med en viss känslomässig inlevelse

 

 

bach-web-frags1HÄR har vi också grunden till den märkliga musik som skrevs för ca 100 år sen. Alban Berg har i sin opera Wozzeck skrivit in en fuga – förmodligen helt korrekt, men vridit på Bachs regler så mycket att musiken helt tappar styrsel och riktning för våra öron – så fiffig var alltså idén, och så mycket betyder klanger, skådespel, rösterna och dramaturgi. Även för en helt otränad i modern musik och opera går det att hänga med. Speciellt som han vid 9:00 minuter citerar Gustav Mahler.

 

Men för att citera en annan samtida med Schönberg och Alban Berg – Einstein som nämndes i förra inlägget.

 

”Wenn man zwei Stunden lang mit einem netten Mädchen zusammensitzt, meint man, es wäre eine Minute. Sitzt man jedoch eine Minute auf einem heißen Ofen, meint man, es wären zwei Stunden. Das ist Relativität.”

 

(Om man under två timmar sitter tillsammans med en söt flicka så tycks det som vore det en minut, men om man å andra sidan sitter en minut på en het spis, så tycks det som två timmar. Det är relativitet.)

 

Så därför slutar vi väl där vi började, med min förtjusande julupptäckt Christine Schäfer som sjunger om ”hjärta och mun” ………………  – Suck!!!

 

 

(märk hur stråke och sopran har en dialog mot en blyg och dov bakgrund, två solostämmor som delvis kan improviseras mot den färdigskrivna generalbasen)

 

*

 

Äh!! Vi avslutar väl förresten med en fräckis om Bach och hans åtminstone 21 barn :

 

15-waitaki_boys_organ_stops1First man: – Do you know why Bach had so many children?

 

Second man: – No!

 

First man: – Because his organ had no stops

 

(Hans orgel hade inga registerandrag)

 

Read Full Post »

Ibland måste man förvåna sig själv. Jag har under senaste året upptäckt att delar av en viss musikgenre inte är så dålig som jag trott…Jag har helt enkelt haft fel. Det finns bra country-musik.

dolly-parton-gets-retro-with-cover-tunesMen oavsett detta, även om jag bara ansåg det fanns dålig c&w, så vill i alla fall jag  erkänna storheten hos countryns cæsarinna, och där finns det bara en: Dolly Parton. Hon har hållit på sen 1967, givit ut 49 skivor och medverkat i 10 skivor, älskas av miljontals människor på jordens yta, men hånas också för sitt utseende.

Nåväl, man kan knappast beskyllas för att vara talanglös, dålig i affärer och klantig i allmänhet om man hållit hennes kvalitet under så lång tid (hon, Elton John, Paul Simon och några till beundransvärda artister.)

dollyhyca4973996019861200Jag kommer nog bara att falla för några av hennes låtar, men vill ändå gratulera henne för sin insats. Texten på låten nedan är ju också rätt skojig.

Here you come again

Here you come again
Just when I’ve
begun to get myself
together
You waltz right in the door
Just like you done before
And wrap my heart
‘round your little
finger
Here you come again
Just when I’m about
to make it work
without you
You look into my eyes
And lie those pretty lies
And pretty soon I’m wonderin’
How I came to doubt you
All you gotta do
Is smile that smile
And there go all my defenses
Just leave it up to you
And in a little while
You’re messin’ up my mind
And fillin’ up my senses.

Here you come again
Lookin’ better than a body
Has a right to
And shakin’ me up so
That all I really know
Is here you come again
And here I go

All you gotta do
Is smile that smile
And there go all my defenses
Just leave it up to you
And in a little while
You’re messin’ up my mind
And fillin’ up my senses

Here you come again
Lookin’ better than a body
Has a right to
And shakin’ me up so
That all I really know
Is here you come again
And here I go

Fade:

Here I go
And here I go
And here I go
Here you come again
And here I go
Here I go
And here I go

Read Full Post »

Den knastrar och drar sig av bara f*n, den har bortfall av toner, frekvensomfånget är som hos en fotbollsklack med halsfluss och dynamiken lika allomfattande som en väderleksrapport på radio, den störs av rumble, svaj och distorsioner, men av de närmare 1000 skivor jag äger varav lejonparten på 70 % är klassiskt är det just den som sticker ut mest och en av de jag älskar mest, och då har jag ändå ytterligare 11 tekniskt fulländade moderna inspelningar av samma stycke.

 

Inspelningen som CD:n grundar sig på är gjord på fonografrullar av anilin1936, violinisten som spelar på skivan är den som fick verket sig dedicerat, dirigenten är komponistens polare och historien runt stycket skulle platsa till en långfilm. Skivan jag talar om är en inspelning av Alban Bergs violinkonsert dirigerad avhans polare Anton Webern med deras vän solisten Louis Krasner. Jag grät när jag hörde stycket, och inte bara för att det är vackert utan för den historiska kopplingen mellan dagens ofta ganska torra känslolösa tolkningar och Weberns högromantiska version av Alban Bergs tolvtonskonsert.

 

Är man inte van vid denna typ av musik verkar det kanske inte ens bara nördigt utan direkt vettlöst att gråta över en skrapig skiva från 1936 överförd till cd, med obegripligt plipp-ploppande gnissel, men för mig blir skivan också som en tidsmaskin för att förstå 1800-talets musik, något som hörs när man jämför med de moderna tolkningarna som är gjorda av människor uppvuxna med Alban Berg som gammal musik.

 

Tillsammans med bland annat Arnold Schönberg och Anton Webern hade Alban Berg börjat skriva musik enligt tolvtonstekniken eller så kallad dodekafoni, och det geniala med just denna söndagens geni är hans förmåga att göra obegriplig musik begriplig genom känslor, berättelser och en bra melodi.

 

12-tonsmusik är ju en rent matematisk form, som likt Bachs fugor är matematisk, men till skillnad från Bach svår att lyssna på eftersom melodin inte har en egen tyngdpunkt att komma ihåg lyssna efter. Detta problem löste dessa tre herrar på lite olika sätt. Det roligaste sättet var Weberns metod, där vissa stycken inte blev längre än  38 sekunder, och då hinner man varken tappa bort sig eller tröttna, och dessutom är det en rätt lyckad ”teknik-branding”. Schönberg var trogen idén, men använde bra instrumentering, och försökte hitta olika sätt att betona det man skulle lyssna efter.

 

Alban Berg försökte istället hitta vackra 12-tons melodier, och vacker balans mellan instrumenten, samt betona de vanliga tonerna och harmonierna i all oformlig musik. Någonstans lyckades han lura örat att musiken inte är lika abstrakt som den är. Han gör den melodisk genom att hitta de vackra medlodierna som går att använda inom systemet med denna moderna musik. Det är inget annat än genialt.

 

När det gäller violinkonserten skrev han den till minnet av hans nära vän komponisten Alma Mahler-Werfels dotter Manon Gropius (1916-1935), som hon fått med Walter Gropius. (Alma Mahler var tidigare gift med Gustav Mahler och sen författaren Franz Werfel…..Ja, redan på den tiden var alla kändisar gifta med varandra huller om buller) Alban Berg hade redan börjat skriva konserten när Manon dör, och tillägnar den snabbt henne. Samtidigt börjar även Alban insjukna pga en allvarlig abcess i ryggslutet, och Alban Berg-forskare menar att han förstod att denna svanesång över Manon också skulle bli över honom själv (snyft!) Tillsammans med hans pianosonat och vissa delar av Altenberglieder är violinkonserten bland de mest lättsmälta och smäktande av hans musik, och när Bach och österrikiska ländler-danser smyger sig in är det svårt att inte gilla konserten. Dessutom är den inte lång ca 12 + 16 minuter.

 

Ska ni skaffa en skiva med märklig klassisk musik, kan det lika gärna bli denna. Jag kan nästan lova att ni fastnar både hos konserten och Alban Berg om ni vågar lyssna på den 3 ggr i följd, alltså bara ca 1 ½ timme av ert liv. Hans två operor Wozzeck respektive Lulu är värda en egen Söndagens geni….   

 

Vi får väl se.

Read Full Post »

walt_disney_snow_white_1937_trailer_screenshot_281229Ännu Ett film- och musikgeni ska presenteras efter Dennis Potter, dagens har numera fått sitt namn nedkladdat av popcorn och unken bigott moral, men är personligen inte mindre betydelsefull för det: Walt Disney (1901 – 1966). Att det har blivit ett stort och populärt företag i Walter Disneys efterföljd är lätt att förstå. Den fantasi, fenomenala humor och kärlek till såväl det ganska nya mediet film, som musik och klassiska folkloristiska detaljer som hans industri snabbt visade upp var för de flesta omöjlig att inte tycka om, eller åtminstone bli berörd eller underhållen av.

 

Walt Disney hade enligt uppgift en väldigt svår uppväxt, vilket man säkert skulle kunna läsa in i diverse rollfigurer, men det som jag tror är det som han bör kommas ihåg för när det gäller barndom, är nog hur han ändå vänt sin egen situation och istället förgyllt mångas barndom med sina filmer, även om jag började bli besvärad av kommersialiseringen som märktes även för mig redan som barn. Det började kännas konstlat, krystat och utan fantasin som funnits innan – men då var han död sen flera år och den nu rådande ”Disneyska ortodoxin” hade börjat ta över. Brottet kom med Aristocats, där jag tyckte att man var ganska elak i teckningen av den gamle Butlern. Den kändes onyanserad, men för all del filmen hade sina poänger också. Det som jag finner mest slående i produktionen från före Walt Dineys död, är att dess humor är hermetisk. Den rör sig inom filmen, och känns aldrig som om den drev med företeelser utanför. När flodhästarna dansar är det inte för att driva med balett, utan tvärtom för att säga att även flodhästar kan gilla denna allmängiltiga konstform, Till skillnad från ”Kogänget”  (2004) där Europa, storstad, joddlande, balett och opera blir symboler för det onda. Men man är i Kogänget tillbaka i dumbos teckningstradition – vilket är skojigt.

Man kan ju fråga sig om det gått snett med Disney? Jag tror det – delvis. Hur kommer det sig att det finns så många som antingen älskar företagets produktioner onyanserat, inklusive nöjesfälten (Disneyworld etc.) och den av Disney company utvecklade staden ”Celebration” . Samtidigt som andra verkar hitta väldigt mycket att kritisera dem för, såväl gnälligt men befogat som detaljer tolkade in absurdum.

Jag gissar att om Företaget lät bli att politisera, moralisera och kommersialisera, utan bara gjorde film, så skulle det gå bättre. Deras vana av att göra god filmkonst finns, men förnärvarande är väl smaken och idealen – och pretentionerna en aning unkna. Detta drar till sig kritik som flugor.

Kanske finns det inget pure magic över Disney bara simply commercial…?
”Disneyska ortodoxin”  ¿Que?…
Jo, att efterföljare till betydelsefulla fenomen, tenderar bli väldigt hårdhänta med fenomenet och allt runtomkring (ex den Lutherska Ortodoxin), av rädsla att renlärigheten, populariteten och betydelsen skall sjunka – vilket den gör just därför.

Read Full Post »

När jag var 15 fick jag mina skor sönderskurna av Hasse. Han tyckte jag såg ”bögig” ut i mina svarta skor och grå manchesterbyxor (just grå manchester torde ju vara ett osvikligt tecken…på att man tillhörde någon form av minoritet….typ…folkfrån ”North Humbria”


david_bowieAllt löste sig dock – och vi blev vänner på hans initiativ, eftersom det visade sig att jag kunde spela gitarr och kunde lära honom att spela ”Space Oddity” hjälpligt. I släptåg av hans Bowie-tycke, föll även några till bort från listan av elakingar som sparkade sönder mitt skåp eller blockera toalettdörren…en liten solskens-bowie-historia.

Detta är väl om inte ett musikaliskt genius, åtminstone ett födgeni. Karln lyckas göra pengar på allt, och blir egentligen aldrig någonsin pinsam, om än med tiden tråkig och ointressant.


david-bowiegalDet stora med Bowie är nog ändå att han genom glamrocken och koncept-person Ziggy Stardust lyckades bygga in röda trådar mellan sångerna och sin person på ett kreativt sätt: En egen litteratur eller värld runt Ziggy. Jag och mina vänenr satt ofta och försökte hitta hur melodierna ex på Ziggy-plattan egentligen hängde ihop som berättelse.Allt detta gjorde att han ansågs en aning exklusiv under många år, eller t o m suspekt eller farlig för eventuella högersympatier.


Därför slogs jag av var hur snabbt han blev folkkär, även bland tidigare kritiker, efter den stora spelningen på Ullevi 1983. Plötsligt snackade alla om Bowie och den något överskattade hype-låten Let’s Dance, som sedemera Tv4 våldfört sig på… Det kändes en aning inställsamt och osjälvständigt när plötsligt alla dörrar och hjärtan öppnades för Bowie. Nåväl fortfarande var den tidiga Bowie inte lika populär bland de nya fansen, så där kunde man behålla snobberiet – för det var ju egentligen bara det handlade om – rent snobberi.


david_bowie_young-a1Nåväl, Jag kan inte säga att jag lyssnar på honom speciellt ofta nuförtiden, men hans ominösa textvärldar har nog ändå påverkat min fantasi. Egentligen säger ju inte texterna så mycket, utan är små hermetiska berättelser och dikter, men det finns känslomässiga valörer i dem som är spännande och fantasieggende. Jag fortfarande inte höra ex ”Five Years” utan att skapa inre bilder, eller Starman..

david_bowie_-_diamond_dogs-front

Read Full Post »

This Genius is a real ”Penny from heaven”

tragedy-mask1comedy-mask1Dennis Potter. Dennis Potter får vara den första icke-musikern i raden av söndagens geni. Å andra sidan skapar han musikdramatiska tv-serier som mer liknar musikaler. Med en speciell förmåga att bryta det tragiska med det komiska. Varför välja mellan tragedi och komedi när man kan ha bägge två samtidigt.

1978 sände SvT den då pinfärska Potter-serien Pennies from Heaven. Jag och min bror satt fullständigt klistrade framför tv:n av de absurda övergångarna mellan dröm och ”verklighet”. samma sak gällde den sjungande detektiven och Lipstick on your Collar. Serierna är inte bara spännande, musikaliskt njutbara utan också formmässigt nyskapande eftersom ariorna i dessa musikaler, som tas tematiskt från en musikalisk tidsepok, också skapar ett självmedvetande halv-vägs kvar i den vanliga filmsekvensen, halv-vägs utanför. Detta form experiment skapar både en drömsk och surrealistisk verkligeht – placerad som fantasifoster både i min hjärna som åskådare och samtidigt i en av rollfigurernas hjärna. Det som jag ibland kan irriteras av när jag ser på opera eller musikal är att sång och dansnumren bryter det dramatiska skeendet – så icke här eftersom scenen skapas i ett ”fanstasins glapp i tiden”. Allt detta förstärks ofta av ändrat ljus, ny färgskala och brott mot rollens kontinuitet. För klassiker blir också en genial aspekt på detta alltså att Potter bryter mot Horatii dramatiska konstanter i rum, tid, person och handling utan att bryta dem, genom att skapa ett ”maskhål” in i en rollfigur – mer likt det grekiska dramats kör, än den amerikanska långfilmens ”backflash”, trots att det just är en backflash. Eller ytterligare en koppling till grekiskt drama: Genom att blanda Aristoteles ordpar skräck (foibos) med inverterad medkänsla (eleos) i galghumor – skapas också just medkänsla samtidigt som vi renas (Katharsis) genom det pinsamma skrattet. Potter är således kvar i det grekiska dramat oavsett han vill det eller ej. bla-bla-bla! Nog med teori Det räcker gott och väl att njuta av scenerna utan att formanalysera dem:

Varsågoda! njut och låt beröras på samma gång.

Pennies from heaven

den sjungande detektiven

Lipstick on your collar

Read Full Post »

Older Posts »