Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Alban Berg’

”Öffne dich, mein ganzes Herze!”

 

 

bachKan man tala om söndagens geni utan att dra upp Bach? – ”Den Nja,  Förr eller senare måste man nog göra det, men det är inte helt lätt att hitta egenheter som inte känns igen. Alla känner till honom på något sätt, och många har utan att tänka på det sjungit en av hans melodier från Bondekantaten:

 

”Nu grönskar det…”.

 

Hans kännetecken som geni är många, men han var inte så känd för allt när han levde, eftersom de flesta då som nu inte funderar på varifrån musiken i kyrkan kommer, utan man sjunger med, lyssnar blir förtjust, men glömmer det sen igen när vardagens slit gör sig påminnt.  Det finns ju ett märkligt faktum att han hade väldigt stor energi, men också skrev så mycken musik att man undrar hur han har hunnit skriva den, så en förklaring skulle kunna vara att han faktiskt inte skrev allting utan ”spelade i ett band”

 

Yeah!!!  Groove it!!

 

bach_shades2Dvs alla gubar och gumor i stämmorna visste hur en chaconne i D-moll funkade så om han gav dem en där dessutom både melodi och generalbas var angivna så visste de hur de skulle spela, och när de fick göra sina solon. Så var det ganska många som gjorde. Och var det ingen som ställde upp fick man pröva allting själv. 

 

Här skulle damkören kunna improvisera över de ensamma långa trumpettonerna, samma idé men uppochnedvänd.

 

En annan lite skojig sak är att han trots sitt ganska pretentiösa tillmäle som evangelistäven skrev rent värdslig musik: En kaffe-kantat, en bonde-kantat, en tobaksmotett  

 

 

Annars är det han mest måste göras skyldig för att hans (bandets) musik hjälpt till att skapa det moderna tonspråket: Det är hel tiden en lek med melodier, temata och motiv som flätas hit och dit. Drar man bort en melodi på ena stället repas hela väven upp. Men för detta behövs regler om hur man får leka med melodierna:

 

ciaccona_bach_small648295I citatet här är dialogen mellan sopranstämman och oboen väldigt tydlig, samtidigt är alla modulationer, (samma snutt upprepad lite högre upp eller lägre ned) både i arian och körsatsen. Hans experiment gick så långt att han systematiserade den ganska populära kompositionstekniken ”fuga” med fasta regler – så till den grad att lyckades skriva en väv med fyra självständiga melodier som skall vändas och vridas hit och dit utan att slås knut på.

 

Tolvtonsmusiken i blöjor:

Detta näst sista stycket är alltså en fuga, en rent matematiskt skrivet – men spelas givetvis med en viss känslomässig inlevelse

 

 

bach-web-frags1HÄR har vi också grunden till den märkliga musik som skrevs för ca 100 år sen. Alban Berg har i sin opera Wozzeck skrivit in en fuga – förmodligen helt korrekt, men vridit på Bachs regler så mycket att musiken helt tappar styrsel och riktning för våra öron – så fiffig var alltså idén, och så mycket betyder klanger, skådespel, rösterna och dramaturgi. Även för en helt otränad i modern musik och opera går det att hänga med. Speciellt som han vid 9:00 minuter citerar Gustav Mahler.

 

Men för att citera en annan samtida med Schönberg och Alban Berg – Einstein som nämndes i förra inlägget.

 

”Wenn man zwei Stunden lang mit einem netten Mädchen zusammensitzt, meint man, es wäre eine Minute. Sitzt man jedoch eine Minute auf einem heißen Ofen, meint man, es wären zwei Stunden. Das ist Relativität.”

 

(Om man under två timmar sitter tillsammans med en söt flicka så tycks det som vore det en minut, men om man å andra sidan sitter en minut på en het spis, så tycks det som två timmar. Det är relativitet.)

 

Så därför slutar vi väl där vi började, med min förtjusande julupptäckt Christine Schäfer som sjunger om ”hjärta och mun” ………………  – Suck!!!

 

 

(märk hur stråke och sopran har en dialog mot en blyg och dov bakgrund, två solostämmor som delvis kan improviseras mot den färdigskrivna generalbasen)

 

*

 

Äh!! Vi avslutar väl förresten med en fräckis om Bach och hans åtminstone 21 barn :

 

15-waitaki_boys_organ_stops1First man: – Do you know why Bach had so many children?

 

Second man: – No!

 

First man: – Because his organ had no stops

 

(Hans orgel hade inga registerandrag)

 

Annonser

Read Full Post »

 

”Var det på denna soffa din pappa förblödde?”

 

Lulu har nyss kommit ut ur fängelse och förför nu den påtagligt kåte sonen till den hon skjutit med denna lysande fras…väl medveten om replikens makabra obscenitet.. och Vem skulle inte falla till föga…? Se bara citatet nedan….?

 

 

 

schafer-christine(Hade jag chans att bli förförd av Christine Schäfer, så hade i alla fall jag nästan accepterat vad som helst…Glynbourne har verkligen hittat rätt Lulu: Flickaktigt söt, med både intelligent elakhet och barnslig oskuld i ögonen, samtidigt som hennes personlighet är tintinmässig nog att hon kan bli vem som helst när som helst…Jag har nog helt enkelt hittat en ny älsklingssångerska Duktig sopran, bra skådis och fängslande utseende…..Wow!! (Här finns mer och där)

 

 

 

Berättelsen om Lulu har i grund samma innehåll som den om Emma Bovary, men med en tydligare sexuell dramatik, och att arseniken är utbytt mot mord halvt om halvt av indignerad elakhet respektive förnöjt självförsvar. Om Young-Goon i Cyberkvinnan och Emma Bovary vänder sin destruktivitet inåt, så är Lulu bättre på att vända den utåt genom sex och våld på ett mer asocialt sätt än hos Flaubert 

 

cyborg-kwenDet finns en gemensam nämnare mellan alla de tre ganska olika berättelserna: På ytan handlar det om galna kvinnor, men innanför denna stämpel handlar det om alienationen av individen, speciellt kvinnan – ändå tror jag inte man skall fastna för mycket vid rollernas kön, det är ett samhällsproblem men också en narrativ-teknisk detalj och en väg till tydligare igenkänning.

 

Dessa tre kvinnor(människor/personer/individer) görs till objekt för andras handlande. Inte främst sexobjekt, utan allmänt De blir osynliggjorda av släkt och vänner och börjar fly in i alternativa världar.

 

isabellehuppertDet stora problemet som alla tecknar är den risk som finns i att leva efter andras förväntningar istället för att leva efter sina egna behov och i vuxet samspel med andra. Hade Young-Goons familj, Emma Bovarys make och alla kåta karlar runt Lulu bara bemödat sig om att öppna ett samtal på lika villkor – hade litteraturen för all del varit fattigare, men kanske hade vi haft lite mindre tragedi.

 

*

 

schafer-christine-5Madame Bovary och Lulu slutar båda i katastrof, men Jag är en cyborg gör det inte. Den blir i slutet istället en skojig påminnelse om vad inlevelse, fantasi och kärlek kan göra….Gäller bara att hitta rätt objekt för ens inlevelse fantasi och kärlek…förlåt! hitta rätt subjekt menar jag förstås, inte objekt….

 

…..En värdig och vuxen ”Du” att upptäcka och älska.

Read Full Post »

Den knastrar och drar sig av bara f*n, den har bortfall av toner, frekvensomfånget är som hos en fotbollsklack med halsfluss och dynamiken lika allomfattande som en väderleksrapport på radio, den störs av rumble, svaj och distorsioner, men av de närmare 1000 skivor jag äger varav lejonparten på 70 % är klassiskt är det just den som sticker ut mest och en av de jag älskar mest, och då har jag ändå ytterligare 11 tekniskt fulländade moderna inspelningar av samma stycke.

 

Inspelningen som CD:n grundar sig på är gjord på fonografrullar av anilin1936, violinisten som spelar på skivan är den som fick verket sig dedicerat, dirigenten är komponistens polare och historien runt stycket skulle platsa till en långfilm. Skivan jag talar om är en inspelning av Alban Bergs violinkonsert dirigerad avhans polare Anton Webern med deras vän solisten Louis Krasner. Jag grät när jag hörde stycket, och inte bara för att det är vackert utan för den historiska kopplingen mellan dagens ofta ganska torra känslolösa tolkningar och Weberns högromantiska version av Alban Bergs tolvtonskonsert.

 

Är man inte van vid denna typ av musik verkar det kanske inte ens bara nördigt utan direkt vettlöst att gråta över en skrapig skiva från 1936 överförd till cd, med obegripligt plipp-ploppande gnissel, men för mig blir skivan också som en tidsmaskin för att förstå 1800-talets musik, något som hörs när man jämför med de moderna tolkningarna som är gjorda av människor uppvuxna med Alban Berg som gammal musik.

 

Tillsammans med bland annat Arnold Schönberg och Anton Webern hade Alban Berg börjat skriva musik enligt tolvtonstekniken eller så kallad dodekafoni, och det geniala med just denna söndagens geni är hans förmåga att göra obegriplig musik begriplig genom känslor, berättelser och en bra melodi.

 

12-tonsmusik är ju en rent matematisk form, som likt Bachs fugor är matematisk, men till skillnad från Bach svår att lyssna på eftersom melodin inte har en egen tyngdpunkt att komma ihåg lyssna efter. Detta problem löste dessa tre herrar på lite olika sätt. Det roligaste sättet var Weberns metod, där vissa stycken inte blev längre än  38 sekunder, och då hinner man varken tappa bort sig eller tröttna, och dessutom är det en rätt lyckad ”teknik-branding”. Schönberg var trogen idén, men använde bra instrumentering, och försökte hitta olika sätt att betona det man skulle lyssna efter.

 

Alban Berg försökte istället hitta vackra 12-tons melodier, och vacker balans mellan instrumenten, samt betona de vanliga tonerna och harmonierna i all oformlig musik. Någonstans lyckades han lura örat att musiken inte är lika abstrakt som den är. Han gör den melodisk genom att hitta de vackra medlodierna som går att använda inom systemet med denna moderna musik. Det är inget annat än genialt.

 

När det gäller violinkonserten skrev han den till minnet av hans nära vän komponisten Alma Mahler-Werfels dotter Manon Gropius (1916-1935), som hon fått med Walter Gropius. (Alma Mahler var tidigare gift med Gustav Mahler och sen författaren Franz Werfel…..Ja, redan på den tiden var alla kändisar gifta med varandra huller om buller) Alban Berg hade redan börjat skriva konserten när Manon dör, och tillägnar den snabbt henne. Samtidigt börjar även Alban insjukna pga en allvarlig abcess i ryggslutet, och Alban Berg-forskare menar att han förstod att denna svanesång över Manon också skulle bli över honom själv (snyft!) Tillsammans med hans pianosonat och vissa delar av Altenberglieder är violinkonserten bland de mest lättsmälta och smäktande av hans musik, och när Bach och österrikiska ländler-danser smyger sig in är det svårt att inte gilla konserten. Dessutom är den inte lång ca 12 + 16 minuter.

 

Ska ni skaffa en skiva med märklig klassisk musik, kan det lika gärna bli denna. Jag kan nästan lova att ni fastnar både hos konserten och Alban Berg om ni vågar lyssna på den 3 ggr i följd, alltså bara ca 1 ½ timme av ert liv. Hans två operor Wozzeck respektive Lulu är värda en egen Söndagens geni….   

 

Vi får väl se.

Read Full Post »