Fula fädrafördomar finns fortfarande……..när kvinnor skriver historia
I dag, mitt i packandet hittade jag ett fotoalbum med bilder från BB när vi fick vårt barn, samt alla papper från samma dag. Underbart, men samtidigt smärtsamt med tanke på anledningen till packandet, tur att bilderna finns.
Nu är det ju jag som råkar ha alla papper av någon anledning, men hade de funnits hos mamman hade de inte avslöjat något om att jag faktsikt var där. Visst kan jag förstå den medicinska indikationen att man inte behöver nämna närvaron av en pappa – det är ju trots allt barnet och mamman som är kliniskt spännande. Samtidigt: jag kom att bli ganska aktiv i skeendet den dagen, så detta med navelsträngen kändes ganska futtigt i förhållande till allt annat som skedde mellan morgon och kväll då det började lugna ned sig ordentligt. och alla timmar och dagar på ömsom sidor. Hade jag inte varit där hade det gått lika bra, men för oss som familj är det ju skojigt att båda föräldrar delar så mycket som möjligt från den dagen.
Det är beklämmande att vi pappor inte automatiskt räknas med, trots att vi oftast inte är helt oviktiga. Samma sak var det då och då i föräldragruppen på MVC, vid ultraljudet, på BVC, för att inte tala om läkaren på MVC, där jag som pappa var helt ointressant.
Att det lätt blir så här beror nog både på att barn och mamma är mer medicinskt viktiga, och att tyvärr många pappor struntar i frågan men samtidigt så blir det otrevligt för oss som vill vara med, och det skapar också en skuggbild av att pappor egentligen är ganska oviktiga när det gäller barn (en skuggbild so med största sannolikhet skrämmer iväg män som egentligen vill vara där.
Frågan är hur politiskt korrekt det är att säga att kvinnorna får faktiskt ta och träda tillbaka några steg under sin graviditet för att släppa fram männen? Oftast handlar det inte om något så enkelt som ”gravid kvinna” utan en familj i någon form, där det nog är lika svårt för alla medföräldrar till den gravida oavsett deras kön – kanske ännu värre om båda inte är biologiska föräldrar utan bara en.
Mer familjegrupp! Släpp begreppen mamma och pappa utan använd hellre förälder och förälder – på många sätt är vi lika viktiga, och givetvis kan båda klara ett nyfött barn utan den andra om så behövs – men med olika besvär – större och mindre. Det är nog inte barnets perspektiv som är det viktigaste, utan perspektivet på barnets möjligheter, alltså hela samspelet runt barnet.
Om barnet har två föräldrar – är ju båda lika viktiga – är det så konstigt? Inte för mig och min unge i alla fall: Som tur är!
och visst längtar jag halvt ihjäl mig när vi inte träffas. Jag tänker på henne nästan oavbrutet – kanske just för att vi har så mycket som vi delar från första gången jag sjöng godnattsånger innan du ens var född. en dag utan mitt barn känns som 25, även om jag också kan hitta andra ändamål för sången, att längta efter…..
*
*
