Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Christine Schäfer’

Han kvävde henne, självklart! Hon hade ju varit otrogen……men jag gillar honom ändå. Hans barytonstämma är direkt sagolik, även om den inte helt kommer till sin rätt här. Jag talar naturligtvis om Dietrich Fischer-Dieskau. Världsberömd sångare sen 60 talet, dirigent, sånglärare, författare och musikhistoriker och senast vinnare av polarpriset. 

fischer-dieskau2Första gången jag hörde hans röst, när jag som 16-åring, trollbunden av Mahler, fick höra honom sjunga Gustav Mahler ”Kindertotenlieder” var jag fastDärefter följde Mahlers Lieder Einer fahrendes Gesellen etc.

Under Cd-eran har listan utökats ordentligt tyvärr är det ett svårt arbete eftersom karln verkar ha sjungit in varenda Lieder under musikhistorien. Han kan ju till och med få Brahms att låta spännande…..nästan..!

*

fischer-dieskau12Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag gillar, men dels hittar han alltid de fraseringar som behövs för att berätta ”sångens berättelser”, dels är det att han som en god baryton kan nå tenorhöjd med basens resonans och klang. Allt är tydligt i exemplet alldeles nedanom.

http://www.youtube.com/watch?v=tKtRombx5DM

fischerdieskauDäremot blev jag ordentligt besviken på karln när jag för några år sen hittade en DVD med hans olika insatser genom åren, och personligen är han en bättre Liedersångare änm operasångare, eftersom han inte är lika tät i det sceniska som det musikaliska…..Flera filmer visade honom som en ganska medioker skådis helt enkelt. Trist!   Sen hänger förstås mycket på regissören som ibland tänker för mycket på publiken och för lite på berättelsen. Men det låter vackert.

Däremot blev jag  julas ganska glad när jag upptäckte att julens ”upptäckt” Christine Schäfer tydligen gått i utbildning hos honom under sin ungdom. Detta visste jag inte när jag föll för hennes röst, så något i sångstilen kände jag tydligen igen undermedvetet. Som tur är har hon däremot inte ”ärvt” hans skådespelartalang..

Read Full Post »

”Öffne dich, mein ganzes Herze!”

 

 

bachKan man tala om söndagens geni utan att dra upp Bach? – ”Den Nja,  Förr eller senare måste man nog göra det, men det är inte helt lätt att hitta egenheter som inte känns igen. Alla känner till honom på något sätt, och många har utan att tänka på det sjungit en av hans melodier från Bondekantaten:

 

”Nu grönskar det…”.

 

Hans kännetecken som geni är många, men han var inte så känd för allt när han levde, eftersom de flesta då som nu inte funderar på varifrån musiken i kyrkan kommer, utan man sjunger med, lyssnar blir förtjust, men glömmer det sen igen när vardagens slit gör sig påminnt.  Det finns ju ett märkligt faktum att han hade väldigt stor energi, men också skrev så mycken musik att man undrar hur han har hunnit skriva den, så en förklaring skulle kunna vara att han faktiskt inte skrev allting utan ”spelade i ett band”

 

Yeah!!!  Groove it!!

 

bach_shades2Dvs alla gubar och gumor i stämmorna visste hur en chaconne i D-moll funkade så om han gav dem en där dessutom både melodi och generalbas var angivna så visste de hur de skulle spela, och när de fick göra sina solon. Så var det ganska många som gjorde. Och var det ingen som ställde upp fick man pröva allting själv. 

 

Här skulle damkören kunna improvisera över de ensamma långa trumpettonerna, samma idé men uppochnedvänd.

 

En annan lite skojig sak är att han trots sitt ganska pretentiösa tillmäle som evangelistäven skrev rent värdslig musik: En kaffe-kantat, en bonde-kantat, en tobaksmotett  

 

 

Annars är det han mest måste göras skyldig för att hans (bandets) musik hjälpt till att skapa det moderna tonspråket: Det är hel tiden en lek med melodier, temata och motiv som flätas hit och dit. Drar man bort en melodi på ena stället repas hela väven upp. Men för detta behövs regler om hur man får leka med melodierna:

 

ciaccona_bach_small648295I citatet här är dialogen mellan sopranstämman och oboen väldigt tydlig, samtidigt är alla modulationer, (samma snutt upprepad lite högre upp eller lägre ned) både i arian och körsatsen. Hans experiment gick så långt att han systematiserade den ganska populära kompositionstekniken ”fuga” med fasta regler – så till den grad att lyckades skriva en väv med fyra självständiga melodier som skall vändas och vridas hit och dit utan att slås knut på.

 

Tolvtonsmusiken i blöjor:

Detta näst sista stycket är alltså en fuga, en rent matematiskt skrivet – men spelas givetvis med en viss känslomässig inlevelse

 

 

bach-web-frags1HÄR har vi också grunden till den märkliga musik som skrevs för ca 100 år sen. Alban Berg har i sin opera Wozzeck skrivit in en fuga – förmodligen helt korrekt, men vridit på Bachs regler så mycket att musiken helt tappar styrsel och riktning för våra öron – så fiffig var alltså idén, och så mycket betyder klanger, skådespel, rösterna och dramaturgi. Även för en helt otränad i modern musik och opera går det att hänga med. Speciellt som han vid 9:00 minuter citerar Gustav Mahler.

 

Men för att citera en annan samtida med Schönberg och Alban Berg – Einstein som nämndes i förra inlägget.

 

”Wenn man zwei Stunden lang mit einem netten Mädchen zusammensitzt, meint man, es wäre eine Minute. Sitzt man jedoch eine Minute auf einem heißen Ofen, meint man, es wären zwei Stunden. Das ist Relativität.”

 

(Om man under två timmar sitter tillsammans med en söt flicka så tycks det som vore det en minut, men om man å andra sidan sitter en minut på en het spis, så tycks det som två timmar. Det är relativitet.)

 

Så därför slutar vi väl där vi började, med min förtjusande julupptäckt Christine Schäfer som sjunger om ”hjärta och mun” ………………  – Suck!!!

 

 

(märk hur stråke och sopran har en dialog mot en blyg och dov bakgrund, två solostämmor som delvis kan improviseras mot den färdigskrivna generalbasen)

 

*

 

Äh!! Vi avslutar väl förresten med en fräckis om Bach och hans åtminstone 21 barn :

 

15-waitaki_boys_organ_stops1First man: – Do you know why Bach had so many children?

 

Second man: – No!

 

First man: – Because his organ had no stops

 

(Hans orgel hade inga registerandrag)

 

Read Full Post »

 

”Var det på denna soffa din pappa förblödde?”

 

Lulu har nyss kommit ut ur fängelse och förför nu den påtagligt kåte sonen till den hon skjutit med denna lysande fras…väl medveten om replikens makabra obscenitet.. och Vem skulle inte falla till föga…? Se bara citatet nedan….?

 

 

 

schafer-christine(Hade jag chans att bli förförd av Christine Schäfer, så hade i alla fall jag nästan accepterat vad som helst…Glynbourne har verkligen hittat rätt Lulu: Flickaktigt söt, med både intelligent elakhet och barnslig oskuld i ögonen, samtidigt som hennes personlighet är tintinmässig nog att hon kan bli vem som helst när som helst…Jag har nog helt enkelt hittat en ny älsklingssångerska Duktig sopran, bra skådis och fängslande utseende…..Wow!! (Här finns mer och där)

 

 

 

Berättelsen om Lulu har i grund samma innehåll som den om Emma Bovary, men med en tydligare sexuell dramatik, och att arseniken är utbytt mot mord halvt om halvt av indignerad elakhet respektive förnöjt självförsvar. Om Young-Goon i Cyberkvinnan och Emma Bovary vänder sin destruktivitet inåt, så är Lulu bättre på att vända den utåt genom sex och våld på ett mer asocialt sätt än hos Flaubert 

 

cyborg-kwenDet finns en gemensam nämnare mellan alla de tre ganska olika berättelserna: På ytan handlar det om galna kvinnor, men innanför denna stämpel handlar det om alienationen av individen, speciellt kvinnan – ändå tror jag inte man skall fastna för mycket vid rollernas kön, det är ett samhällsproblem men också en narrativ-teknisk detalj och en väg till tydligare igenkänning.

 

Dessa tre kvinnor(människor/personer/individer) görs till objekt för andras handlande. Inte främst sexobjekt, utan allmänt De blir osynliggjorda av släkt och vänner och börjar fly in i alternativa världar.

 

isabellehuppertDet stora problemet som alla tecknar är den risk som finns i att leva efter andras förväntningar istället för att leva efter sina egna behov och i vuxet samspel med andra. Hade Young-Goons familj, Emma Bovarys make och alla kåta karlar runt Lulu bara bemödat sig om att öppna ett samtal på lika villkor – hade litteraturen för all del varit fattigare, men kanske hade vi haft lite mindre tragedi.

 

*

 

schafer-christine-5Madame Bovary och Lulu slutar båda i katastrof, men Jag är en cyborg gör det inte. Den blir i slutet istället en skojig påminnelse om vad inlevelse, fantasi och kärlek kan göra….Gäller bara att hitta rätt objekt för ens inlevelse fantasi och kärlek…förlåt! hitta rätt subjekt menar jag förstås, inte objekt….

 

…..En värdig och vuxen ”Du” att upptäcka och älska.

Read Full Post »