Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘estetik’

idiot-dostoNär jag för någon vecka sen skulle „pinga“ denna artikel från juli, så råkade jag idiotiskt nog dumpa den…vilket kändes trist eftersom den varit ganska populär..men här kommer den igen i ny tappning..

~*~

 

Kärleks-stalkern Johan Henric Kellgren (revisited)


I dikten av Hafez så talade vi om att använda religion som ett sätt att tala o sex och kärlek. Kellgren (1751-1795)gör samma sak, men på ett mer kantigt västerländskt sätt. Han parafraserar delar av bibeltexter, men om man tittar närmre, så ser man att han också direkt hädar. Likt sin samtide kollega Bellman (1740 – 1795) så söker han ett sätt att avlägsna sig från Olympens eller Jerusalems Gudar och söka dem bland vanligt folk. Bellman söker dem bland näspetande alkisar och tvivelaktiga kvinnor alltså Olympen inverterad, Kellgren hittar i dikten nedan ett annat spännande ämne: Att driva med skapelseberättelsen och andra bibeltexter. Men det är inte bara polemik med literaturen och Gud. I grund och botten är det en kärleksdikt som säger samma sak om igen.

 

”Du är så underbar och vacker att inget annat spelar någon roll – inte ens Gud…”

 

Pretentiöst eller charmigt – smaksak, men han hittar några geniala drag för att leda fram denna tanke genom dikten så att han blir en stalker både efter kärleken i sig och efter någon vi inte vet vem…

 

1, Hädelse: Han väljer att bryta mot Mose lag både genom att göra kvinnan i fråga till ett beläte, dels förminska Gud som Gud och till och med förminska Guds skaparkraft.

2, Omkväde: Han hamrar in sitt budskap – i detta fall en snirklig hädelse, så att ingen skall komma undan vad han vill säga, ett omkväde som dessutom placeras assymetriskt.

3, Fatalism: Genom att lägga allt i den hjälplösa förälskelsen, men också göra sin älskling till något Gud skapat, som Kellgren råkar upptäcka, ger ha Gud skulden för denna förälskelse.

4, Kärlekens Teodicé: Genom dikten formulerar också Kellgren en ganska raffinerad fråga ”Kan Gud skapa något så gudomligt att det skymmer själva Gud? Är kärleken en sådan skapelse?”.

5, Skymf mot Bibeln: Genom att driva med skapelseberättelsen, driver ju också Kellgren med bibelns roll. I princip skulle man i förlängningen kunna ställa Guds uppenbarade kärlek i kontrast till Guds uppenbarade ord och fråga: ”Vad är viktigast?”

 

bild12Kellgren skrev ju också en erotisk dikt ”Till Rosalie” vilken inte alls har dessa kvaliteter av skarp teologisk och romantisk udd. Visst har den en tidstypisk stelhet, och inte alls samma burleska språk och bildspel som Bellman, men den är intelligent eftersom den får flera bottnar än den narrativt skicklige Bellman. Exempelvis genom frågan ”Vad är viktigast Guds uppenbarelse i ordet eller i kärleken?” kan denna dikt lika gärna pryda en debattartikel i SvD som den genom sin söta ord kan pryda ett kort i ett fång djupröda rosor. Jag försökte själv fånga en flicka på gymnasiet med denna dikt – vilket inte funkade (Attans!!) Men jag tycker nog att den på sätt och vis fortfarande håller, men jag har nu upptäckt större djup. Nåväl här är den:

~*~

kellgrenI denna tappning är den beskuren, men kan ändå ge en viss vink om hur Kellgren verkar ha tänkt:

”Död låg naturen…” / ”Ljuset kom och livet tändes”

Kellgren anspelar både på Johannesprologen och Skapelseberättelsen, men ger det hela en extra nyans genomordet ”död” eftersom en kristen knappast skulle hålla med om att Guds oskapade skapelse skulle vara något så tarvligt som död.

”…I kungars slott… / ”…Jag gick att visdomsdjupet…” / ”…Förgäves..”

Här finns vissa likheter med psaltaren 139, där den person han talar om återigen hamnat på Guds tron genom att vara omöjlig att undfly i tanken.

”…O levande förstånd…” / ”…Jag gick att visdomsdjupet…”

39433-004-2b69a878Kärleken är inget som kan sökas med det rationella (likt tron eller till skillnad från tron…??)

En mindre spännande upptäckt är ju denna eviga självklarhet att vissa får vara kritiska men inte andra. En vanlig Svensson skulle knappast komma undan med dessa hädelser i mer begriplig form, men som dikt från en känd lyriker..då går det bra.

Read Full Post »

Jag nämnde tidigare detta med att kunna byta åsikt på ett nålsöga, vilket jag gjort vid några tillfällen.

Snövit och sanningens vansinne: Det mest dramatiska tillfället gäller den märkliga händelsen på historiska museet i Stockholm, när ambassadören Zvi Mazel rev ned en installation av konstnären Dror Feiler, mitt under en konferens om folkmord. Alla röster var entydiga – ”Så gör man inte!!”, och visst Så gör man inte, men varför han gjorde som han gjorde, och vem denne Herr Mazel var, var det knappt någon som rotade i, utan många fäste sig enbart vid frågan vem Dror Feiler var och hur han arbetat för fred..

Jag blev mer nyfiken av det som skrevs, speciellt som Ariel Sharon plötsligt uttalade sig i frågan och mycket tydligt berömde Mazel, så varför inte undersöka vad israeliska tidningar skrev i frågan… och då, där hände det. I både Ha-Aretz och Jerusalem post, samt plötsligt i DN som citerade dessa israeliska tidningar framkom det ingen sade då, att alla herrarna faktiskt kände till varandra och även varit i luven på varandra tidigare när Dror Feiler deserterade från den israeliska armén under Ariel Sharon.

Moralisk rättighet att desertera: Självklart måste man få desertera, och kritisera sitt lands politik, och om nu Dror Feiler gjort detta är det väl bara för Sharon och Mazel att finna sig i det. och finns det ett straff för desertering får Feiler finna sig i det.

Problemet tycker jag ligger i huruvida man kan förstå varför allt detta hände. Om man som israelisk ambassadör, med insyn i diverse krig mot Israel, och självmordsbombningar mot israeliska civila plötsligt får reda på att man valt att låta en desertör visa ett konstnärligt arbete, som kan, inte måste tolkas som antisemitiskt och glorifierande av självmordsattentat, tacka **** för att den ambassadören blir provocerad. Är det dessutom en desertör som är känd för sin desertering och tidigare ”anti-israelisk verksamhet” (dvs israelkritisk verksamhet) självklart är detta inte lämpligt.

Vetskap? – arrogans? Därför vet jag inte vad som är mest beklämmande och pinsamt: Är det om de svenska arrangörerna av utställningen kände till allt historiskt mellan Feiler-Mazel-Sharon, eller om de inte gjorde det.

Faktum är att de ställde Sverige i en smärre diplomatisk kris med Israel. Vid större diplomatiska kriser som direkt hotar rikets säkerhet, så är inte yttrandefriheten tillämplig enligt grundlagen: Rikets säkerhet går före yttrandefrihet, särskilt om rekvisiten om åtalbarhet enligt två lagar finns, men för svensk media går tyvärr alltid tryckfriheten före rikets säkerhet, och garanterat före eftertanke, smak och intelligens hos mången skribent.

Kovändning: Inte för att jag ändrat mig så dramatiskt i mina övergripande åsikter i mellanösternfrågan: Jag är fortfarande kritisk mot båda sidors sätt att bruka våld, och där har Israel ett större ansvar som den starkare makten, och muren är självklart i detta helt förkastlig – samtidigt som den faktiskt verkar fungera eftersom spontana självmordsattacker minskat drastiskt. Att dessa attacker också påhejas av andra makter utanför Palestina/Israel är dessutom fullständigt oacceptabelt. Frågan är extrem svart-vit-grå-spräcklig, och blir bara spräckligare för varje gång det händer något. Och det på så sätt omöjligt att hitta ett bra entydigt ställningstagande, och tur är väl kanske det.

Vad hade hänt med mina åsikter om jag inte upplevt detta ensamt utan i en grupp där alla tyckte likadant? Hade jag kunnat acceptera tanken på att det fanns en begriplighet i Mazels dåraktiga tilltag. Som de flesta svenska media tecknade händelsen och kommenterade brottet mot yttrandefrihet, fanns det bara plats för en åsikt.

Inte mitt krig! Hur skulle jag dessutom reagera om mina älskade dödats av en bomb, och jag på en utställning i ett annat land fick se mördaren framställas på ett positivt sätt, skulle jag kunna hålla tillbaka mina känslor på rätt diplomatiska sätt? Det är en verklighet som både Zvi Mazel och Handi Jaradat (självmordsbombaren som konstverket avbildade) delar, att se sina kära mördas och slaktas, något jag finner att såväl de krafter som uppmuntrar självmordsbombare för sina dunkla syften, delvis Dror Feiler och delvis även media slog mynt utav. Vår yttrandefrihet och tryckfrihet har vi för att kunna hjälpa de utsatta i vår värld inte för att slå mynt av deras olycka och försvara oss själva i vår trygghet

Read Full Post »


En helg i början av mars hade Göteborg besök av Nina Ramsby och Martin Hederos genom en gratiskonsert i Hagakyrkan. Med bara några få instrument per person och en stor mängd humor fyllde de kyrkan med vänlighet, kärlek (både homo-, och heteronormativ sådan 😉 ) och ett mycket gott hantverk. Tack! Att få hjälpa till med skivförsäljningen var bara skoj!

Första gångerna jag hörde Nina på skiva (under förarbetet till deras besök) tyckte jag att hennes röst lät mesig och enformig på något märkligt sätt, hennes röst släppte aldrig loss – nu kan inte jag släppa hennes röst ur mitt hjärta, lika lite som annan musik jag älskar. Jag börjat höra nyanser mellan hennes toner. När hon och Martin exempelvis framför F.Kalviks visa ”Två tungor” så hörs det att hon vet vad hon sjunger om och han vet hur känslorna skall ackompanjeras. Ena gången man hör den blir jag vemodig, en annan gång fylls jag av kättja, eller känner bara glädje.

Det är väl så att bra konstnärliga uttryck inte slinker förbi utan motstånd – tvärtom, så kan motståndet vara ett tecken på motstridigt innehåll, dolda budskap, känslomättnad. Sen kanske det är oviktigt om det rör sig om en produktion med Nina och Martin eller att Jessey Norman sjunger Schönbergs Brettl-Lieder.

Tyvärr blev denna sång (två tungor) mer ”profetisk” än jag hoppats. En månad senare fick jag plötsligt anledning att tänka närmare på textraden: ”Jag älskar dig för evigt, och jag blir aldrig din” i dubbel bemärkelse.

Ändå, Nina och Martin: Tack för er inlevelse och ert vackra proffsiga hantverk, det värmer och glädjer trots allt irriterande med att skaffa ny bostad och dra in tingrätten. Nu kan jag bara hoppas att texten i ”To tunger” har fel: Att man också kan få tillhöra den man älskat eller den man vill älska… vem den personen än må vara eller må varda. ”Må de få komma samman…….”

…..eho det varda månde…

Read Full Post »