En helg i början av mars hade Göteborg besök av Nina Ramsby och Martin Hederos genom en gratiskonsert i Hagakyrkan. Med bara några få instrument per person och en stor mängd humor fyllde de kyrkan med vänlighet, kärlek (både homo-, och heteronormativ sådan 😉 ) och ett mycket gott hantverk. Tack! Att få hjälpa till med skivförsäljningen var bara skoj!
Första gångerna jag hörde Nina på skiva (under förarbetet till deras besök) tyckte jag att hennes röst lät mesig och enformig på något märkligt sätt, hennes röst släppte aldrig loss – nu kan inte jag släppa hennes röst ur mitt hjärta, lika lite som annan musik jag älskar. Jag börjat höra nyanser mellan hennes toner. När hon och Martin exempelvis framför F.Kalviks visa ”Två tungor” så hörs det att hon vet vad hon sjunger om och han vet hur känslorna skall ackompanjeras. Ena gången man hör den blir jag vemodig, en annan gång fylls jag av kättja, eller känner bara glädje.
Det är väl så att bra konstnärliga uttryck inte slinker förbi utan motstånd – tvärtom, så kan motståndet vara ett tecken på motstridigt innehåll, dolda budskap, känslomättnad. Sen kanske det är oviktigt om det rör sig om en produktion med Nina och Martin eller att Jessey Norman sjunger Schönbergs Brettl-Lieder.
Tyvärr blev denna sång (två tungor) mer ”profetisk” än jag hoppats. En månad senare fick jag plötsligt anledning att tänka närmare på textraden: ”Jag älskar dig för evigt, och jag blir aldrig din” i dubbel bemärkelse.
Ändå, Nina och Martin: Tack för er inlevelse och ert vackra proffsiga hantverk, det värmer och glädjer trots allt irriterande med att skaffa ny bostad och dra in tingrätten. Nu kan jag bara hoppas att texten i ”To tunger” har fel: Att man också kan få tillhöra den man älskat eller den man vill älska… vem den personen än må vara eller må varda. ”Må de få komma samman…….”
…..eho det varda månde…
A die Wundes Weblog 