Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘religionskritik’

En av de mer spännande figurerna hos Wagner är den fullständigt obestämbare Klingsor i Parsifal. Om många andra figurer är sagofigurer med relativt realistiska drag, autentiska personer, eller gudagestalter från valfri religion så är Klingsor en obestämbar blandning av allt. (Problemet med Wagners gestalter är att han oftast har lånat dem någonstans, men förändrat dem så pass mycket att de är oigenkännliga och på sätt fått helt nya möjligheter. Så är det med Klingsor. Men för att begripa honom, måste man ta ställning i ett språkligt problem, vad det tyska ordet ”Frevlerhand” skall stå för. Det betyder ”syndarhand” men exakt vad det innebär är omöjligt att avgöra.

Klingsor önskade bli Gralriddare han också, men hade svårt för detta med celibat och kyskhet. För att lösa detta lade han på sig ”Frevlerhand” vilket oftast brukar översättas med att han snöpte sig. Efteråt fick han ändå inte bli riddare eftersom inte kyskheten kom inifrån som en religiöst motiverad styrka. och då beslöt sig Klingsor förstås för att bli ond.

Han skapar således en låtsasvärld i ett kargt och öde landskap någostans i Pyrreneerna, inte långt från Gralborgen. Denna låtsas världen finns slott och en grönskande park full med blomster dit de trötta gralriddarna kan lockas in för att bli förförda av ”blomminnorna” (Zaubermädchen) förtrollande flickor i skepnad av olika blommor, fantasiflickor att bryta sitt celibat med. Som en form av bordellmamma finns ibland Kundry där till hjälps. Han hånar henne, men hon är tillskillnad från sin lite försiktigare hållning hos Gralriddarna här ganska rå, och biter tillbaka med spydigheter mot Klingsor.

Tanken att lura celibatet av riddarna med hjälp av glädjeflickor som inte finns är inte en så tokig idé, eftersom de riddare som snärjs inte kan hävda att de hade sex med en verklig person – samtidigt så bröt de sitt klosterlöfte. Allting har hänt – men inget kan bevisas. Trots att vi kan förutsätta att förförelsen sker i denna fysiska värld, så bryter riddaren celibatet bara i sin tankevärld eftersom Klingsos värld är en låtsasvärld en fantasi och chimär. En genial hämnd för att inte för sin bristande beslutsamhet inte fick bli riddare. Men för att återgå till det tyska ordet. Att leva i celibat som eunuck (en sedvänja som katolska kyrkan upphörde med ganska sent) ju inte särskilt svårt, att få nobben av riddarna kan ju då bero på flera saker. 1, att han inte visar den psykiska styrkan som behövs, eller 2, att han utfört ”olämpliga handlingar” mot sin egen kropp. Han skulle ju till och med kunna ha blivit nobbad enbart på grund av att ha gjort ett oåterkalleligt självkirurgiskt ingrepp. Detta gör att hans dumpning från Gralsällskapet blir dramatiskt, men inte helt obegriplig. Faktiskt finns det en tolkning som skulle kunna göra den ännu mer dramatiskt. Om vi ser på betydelsen ”syndarhand” som nynonymt med masturbation, så gäller både detta med bristande psykisk styrka och ”olämpliga handlingar mot den egna kroppen”, men om vi ser Klingsors förmodade masturbation som en ”oåterkallelig handling”, så blir problemet större, eftersom proportionerna på straffet är fullständigt omöjliga och barocka, men tyvärr inte helt orealistiska om vi jämför med många kristna samfunds syn på onani som något farligt och olämpligt – och oförlåtligt och oåterkalleligt – eftersom det handlar om den egna lusten. Att förbjuda onani blir så ett utmärkt maktmedel mot den eskilde. Att det däremot var tillåtet åtminstone för gralkungen att få barn bevisas väl av att gralborgen leds officiellt av den sjuklige Amfortas men inofficiellt av hans pappa Titurel,och officiellt är ju det den enda grunden till äktenskap. Som ordensbroder har det ju alltid i praktiken varit tillåtet att sluta. Det kan vara besvärligt, men det finns ju många exempel på munkar och nunnor som lämnat sina ordnar, ofta beroende på kärleken. Så att Titurel och Amfortas kan finnas är inget märkligt i sig, mer märklig är väl i detta fall Amfortas som antingen drabbats av syfilis efter ett besök hos Klingsor och förmodligen ett nattläger med Kundry, eller så har han dåligt samvete över sitt brustna celibat. Han har dessutom ett sår i trakten kring ljumskarna, vilket antingen är tillfogat av Klingsor under Amfortas besök eller är ett tecken på långt framskriden syfilis. I vilket fall som helst. Hans ångets är obegriplig hur man än tolkar det. Han verkar ha fastnat i en religiös skam och skuld över att vara just en sexuell varelse. Hur man än tolkar det erotiska motivet i Parsifals andra akt, verkar väldigt mycket ligga i löften över hur man som riddare bör handla – alltså en kristen etik och dess konsekvenser i sexualneuros. Makt genom skamkänslor.

Annonser

Read Full Post »

En riktigt bra berättelse bör innehålla vissa ämnen som exempelvis: Sex, hemligheter vänskap, svek, död och Gud. Dessa kan sen grovt kombineras på olika sätt. Att deckargenren är så populär kan mycket väl bero på att man lyckats hitta ett bra sätt att få in dessa ämnen med sina avledningar, synonymer och motsatser utan att handlingen känns krystad.

Exakt samma sak gäller inom operan: Folk dör i sådan utsräckning att till och med chief inspector Barnaby skulle känna avund, de är kära och har förhållanden hit och dit och sviker varandra oavbrutet.

Självklart gäller detta även Wagner men han tar lyckas på några ställen skruva upp det ytterligare ett snäpp genom att introducera sex.

Hörselberg – Venusberg: Utanför staden Eisenach i mellersta Tyskland finns några berg som med namnen lilla och stora Hörselberg. En helt vanlig tysk landsbygd med helt vanliga små städer med helt vanliga punktliga tåg till helt normala priser (även snöig vintertid) Detta berg döper Wagner om för att passa in i operan Tannhäuser: trots vännernas förmaningar och påpekanden väljer han kalla det Venusberg.

Venusberget är bebott av Venus som lurat till sig män (sexmissbrukare?) och sen vägrar släppa dem. Tills Tannhäuser fått nog och vill därifrån mot Venus vilja. Till slut kommer han förstås loss och handlingen kan komma igång med kyrkans svek och älsklingens död. Samma sak sker i Parsifal där den mystiska kvinnan Kundry är fast hos den elaka trollkarlen Klingsor, som för att tygla sin sexualitet och underlätta den kyrkligt påbjudna kyskheten och celibatet ”lagt syndarhand på sig” (Frevlerhand vilket oftast betytt kastration, men lika gärna skulle kunna betyda masturbation). Förutom Kundry som fungerar som bordellmamma har han också ett antal blomliknande kvinnor till sin hjälp för att förföra Parsifal och andra män och ”leka” med dem. I Rhenguldet försöker de undersköna och nakna Rhendöttrarna förföra Alberich. Det finns flera exempel, och ett annat motiv jag tidigare nämnt är att Wagner till och med låte syskon bli kära för att förstärka den sagomässiga bilden av närhet, gemenskap och tvillingssjälaskap.

Allt detta snack om sex och vanlig kärlek i Wagners operaskapande har flera sidor. Dels har dessa bilder en rent pedagogisk och dramaturgisk effekt när det ställt mot Guds och människors förlåtelse och försoning, dels var det nog ett ämne som upptog Wagners tankar mycket eftersom han ständigt var kär, och nästan konstant otrogen. Dels finns det en idé om att kritiken mot religionen blir tydligare om den centreras kring ett ämne som berör och angår alla – sex – ett ämne där kyrkan på Wagners tid, före den men fortfarande inte kan framställa sin etik och dygdelära utan att klampa in i glasbutiken med bibliska elefanter. Om nu Wagners syn på judar präglades av en plump och ogenomtänkt antisemitism, som han dessutom önskade skylta med i sina skrifter offentligt, så var hans syn på kyrkans etik, speciellt dess sexuallsyn ganska genomtänkt, medveten och intelligent utformad. Visst överdriver han kritiken genom att katolikerna får klä skott för nästan allt, men kritiken är inte obegriplig ens 125 år senare – ty längre än så i sin strävan efter att begripliggöra sexualetiken på ett respektfullt sätt, har inte de kristna kyrkorna kommit. Om nu Wagner tappat sin politiska bäring och aktualitet, så är han fortfarande aktuell på andra områden, Han håller musikaliskt och han håller i sin religionskritik, och i sitt sätt att använda de olika religionernas sagor, även motiv från judiska sagor kan skönjas. Så snart bör vi kanske ta en närmre koll på hur Wagner kritiserar kristen teologi. Vilket är brottet som kyrkan har begått denna gång i hans invecklade religionsfilosofiska ”deckarhistorier”.

Tvenne Venus:

ovanom av Titian och nedanom av Velasquez

Read Full Post »

Om varför religionen biter sig kvar trots alla dess dumheter.

Ett citat från Nietzsches skrift: Tragedins födelse (1872)

”Medveten om den en gång skådade sanningen ser människan överallt bara det hemska eller absurda i tillvaron, Nu uppfattar hon skogsguden Silenos visdom: hon äcklas.

Här, när viljan är som mest hotad, närmar sig konsten som en räddande, läkekunnig förtrollerska; endast hon förmår böja dessa äckeltankar över tillvarons hemskhet och absurditet till föreställningar som går att leva med: dessa är de sublima, såsom ett konstnärligt bemästrande av det hemska, och de komiska såsom en konstnärlig urladdning från absurditetens äckel”. (Brutus Östling/Symposion, Eslöv 2000,) s. 46

Var det då så här han menade

(med viss hjälp av bröderna Wachowski).

XXXX

eller var det så här…??

(med viss hjälp av Kirkegaard, Wagner och Hamsterpaj)

—-

Gud som levande artefakt: Nåväl. Åter till allvaret: Religionen äger likt konsten en stilisering som kan skänka det stöd religionskritikern Nietzsche talar om, men även en annan dimension, som konsten däremot saknar har religionen: det dialoga förhållandet till ”artefakten”. Även om vi skulle se Gud som ett påhitt, en artefakt, så går det att uppnå en dialog mellan ett Jag och Du, något som för all del är möjlig med konstens präster – konstnärerna, men inte med konstverket självt. Dessutom kan man likt i konsten hitta den kollektiva dimensionen (tydligt vid den uppsluppna stämningen vid en vernissage)

Fortfarande är ändå dialogen med artefakten unik för religionen. Om förhållandet till en skulptur av Jesus alltid stannar vid ett Jag-det förhållande, som kollektivt kan uppfattas olika, så kan det inte nå den speciella kollektiva upplevelsen av närvaron som religionen kan ge i sina bästa stunder: att Jag och Du-förhållandet till Guden och de andra troende växelvis både tydliggörs och upplöses: Tillsammans med de andra troende och Gudomen, ingår man plötsligt förenade i skapandet av världen både inom och utom sig.

Det handlar inte om att Gud finns i allt, utan att Gud låter oss genom dialogen med sig och andra se ett strå av en manteltofs. Det som då skapar enigheten är den frälsning och förlösning från vår rädsla för det hemska och absurda i Guds nåd i såväl lagen, profetior och lyriska skrifter.

Wagner: Jag tror att Wagner mycket väl var denna tanke på spåren när han skrev Parsifal, men genom att ha avsagt sig den personliga religiösa dialoga relationen, skulle nog aldrig detta framtidens konstverk kunna nå ända fram. Det som Såväl Nietzsche, som Wagner var på spåren, något varje god teolog aldrig bör glömma är att det bara är kontakten med Gud som är helt dialog. Även om Gud talar till oss genom lag, löften och liturgi – så blir dessa budskap döda artefakteer, så snart vi rycker dem ur en levande dialog. Den lag eller det löfte vi själva varit i samspråk med Gud om, kan aldrig lämnas över till någon annan – det löftet är vårt.

Visst kan det jämföras med andras upplevelser, men aldrig bli ett primärt löfte för någon annan, möjligen en inspiration. Trosläran, kyrkliga traditioner, prästernas svar, encyklikor är och förblir alltid bara artefakter – bästa fall kloka och relevanta, men oftast bara verktyg för den egna tron.

Medea: Jag har nyss läst ut Gudrun Ekstrands utmärkta bok ”Medeas vrede och andra dumpade kvinnors kris och utveckling” (N&K, Falun 2005). Visst kan även jag känna igen mig i det hon skriver runt Euripides drama och dumpade kvinnors öden – det kan nog många som upplevt att störtas mot den olyckliga kärlekens Scylla för att sen dras ner i ett frågornas Karybdis av ”vad händer nu?”. Det är lätt att tro att de ”gamla mästarna” skulle veta mindre om mänskliga problem, bara för att de har ett mer stolpigt språk, och låter gudar, hjältar och sagoväsen befolka berättelserna, men givetvis var väl även de drabbade av avund, rädsla, kättja och uppsluppenhet. På så sätt blir Medea en tydlig inlevelse i det trasiga äktenskapet på ett sätt som sträcker sig mer än 2000 år.

Mendelsohn och Nietzsche: Den ”enda” väg som finns – utanför dialogen med Gud – vilket så disparata kulturbärare som exempelvis just de grekiska dramatikerna, eller en reformator som Luther, eller en dramatiker och politisk ideolog som Moses Mendelsohn, eller som dramatikerna och filosoferna E. G. Lessing, Nietzsche och musikdramatikern Wagner förstod, och avhandlade på sina vitt skilda sätt; var att det handlade om hur vår skräck eller fasa (foibos) lättast och bäst avhjälps med medkänsla (eleos) Det kan vara en arbetskamrat som blir ett stöd när en anhörig plötsligt går bort, en granne som kommer på en ny tolkning av det där man drömt, någon som tröstar ens barn som gjort sig illa, ett syskon som ger en bra förklaring av en obehaglig aning, eller en ny förståelse av Medea som ger den dumpade vägledning, eller hoppet som föds av Mendelsohns idéer, eller att se ett drama av Lessing eller Wagner.

Den yttersta nåden är ändå att få upptäcka denna medkänsla i mötet, samspelet och enigheten med Gud och de andra, men konsten når långt nog att ge oss trygghet att klara vardagen…

Om konsten mycket väl kan skildra och locka fram kärlek – så blir religionen kärlek i sig själv, om vi lyckas skapa samspelet, tyvärr fastnar vi för ofta i religionens döda artefakter.

Men både religion och konst kan bära drömmen om det perfekta mänskliga samspelet, oftast blott som en dröm med den närmsta vännen – tvillingsjälen – som här i kärleken mellan Sieglinde och Siegmund – Du bist der Lenz: (Du är min vår!) ur akt 1 av Wagners ”Valkyrian

Read Full Post »