Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘teckenspråk’

För några år sen hade jag förmånen att lära mig en smula svenskt teckenspråk under nästan ett år. Det var oerhört spännande och givande att både få lära sig att tänka språkligt på ett helt nytt sätt, dels känna igen allt. Det gamla begreppet ”dövstum” är ju exempelvis fullständigt fläng, eftersom det implicerar att döva individer inte skulle kunna förmedla sig till andra individer. På samma sätt är det helt ivar att  teckenspråk skulle vara mindre avancerat än andra språk, det är varken eller – men fungerar givetvis annorlunda eftersom man utgår från en visuell bas istället för en audiell. Mot slutet fick jag tom spela in mig själv på video när jag försökte teckna berättelser och dikter, vilket gav mig en helt ny insikt i den icke-verbala kommunikatinen: Tusan vad människor kan göra sig spännande och vackra med sin mimik! Bara genom att våga lyfta på några ögonbryn, stanna upp med blicken le vid rätt tillfälle. Kärleksdikter på teckenspråk har en speciell lyster, trots att jag inte förstår så mycket av nyanserna.

Precis som tonåringar ofta tycker att ”Engelska är ett så himla smart språk, så vårt band ska bara sjunga på engelska”, så blev jag bergtagen av detta vackra språk. Jag har börjat glömma ganska mycket, men lite kan jag fortfarande förstå när jag ‘tjuvlyssnar’ med mina ögon när jag ser folk teckna.

Jag vet inte hur många som tänkte på att hunken i Nancy Ajrams video, i mitt förrra inlägg var döv och att det i längden inte verkade utgöra något problem för deras känslor eller vilja till att leva ut sin kärlek. Sådana äktenskap och familjer fick jag givetvis träffa där man hade teckenspråk som ett ”lingua franca” eftersom någon eller flera var döva. Givetvis innebar det problem, som vid andra familjer där språk och kultur varit en tröskel. Om någon (i dag) skulle få för sig att det skulle vara moraliskt olämpligt med kärlek mellan en döv och en hörande eller en blind och en seende, så skulle denna åsikt bemötas med ganska stort oförstående och förakt

Under veckan som gått har man på teve kunnat följa de sista månaderna i vardagen för en ung blivande präst. Praktiska problem med flytt, bilköp, önskan att umgås mer med sin fru, felbokade tvätt-tider, djupa diskussioner med kursare. Det mesta känner nog de flesta akademiker igen oavsett utbildning. Men det fanns också en ingrediens i denna students vardag som ställde till problem: hennes sexualitet. Hon var gift med en kvinna, vilket då skulle ha varit djupt problematiskt för hennes kursare och för hela den kristna tron. Argumenten mot henne pendlade mellan oförstående, tanken att man måste kunna låta bli att leva ut sin kärlek, till att det var lite som allergi – alltså att henne sexualitet var en sorts missbildning, där frun underförstått var en ”allergen”, som hon måste undvika. Förr i tiden ansågs äktenskap mellan döva och hörande en onaturlig onormalitet, men ganska naturligt har man från såväl kyrkan som det vanliga samhället kunnat se att kärleken ser likadan ut oavsett hörsel, så varför är det då så svårt för vissa teologer att höra sig själva när de dömer ut andra grupper som förhindras i sin kärlek? Om man nu önskar förbjuda kärlek för vissa grupper som skulle kunna stämplas som missbildade på grund av ”skapelsens bräcklighet”, så borde väl detta gälla alla grupper, annars har man ju inte förstått Guds vilja med en perfekt skapelse. Att hänvisa till kristen tro som en kärleksreligion, men samtidigt förmena kärlek för vissa som man inte förstår, eller ens vill försöka förstå trots att allt i grunden är begripligt är en direkt synd av förstockelse. Om man dessutom dömer dessa till ensamhet och utanförskap, men inte andra på ett tämligen godtyckligt sätt, är en direkt moralisk avvikelse som nog är lika allvarlig som mord eftersom man just medvetet stäcker människors sociala möjligheter bara för den egna personliga vinningens skull. Att hindra människor från att älska varandra, bara för att ens egen teologi har piphål likt en Emmentaler, är inte bara en synd, utan en livsstil av skötesynder bestående av arrogans, snikenhet, egoism, förstockelse och ovilja till försoning.

Nu är det ju inte min uppgift att säga att dessa unga personer är syndare, och jag är övertygad om att Gud älskar dessa personer som lever för att trycka till andras tro och kärlek både dyrt och högt, men de måste enligt bibeln behärska sin syndiga livsstil och sluta leva ut sitt förakt. Gud älskar syndaren men inte synden..

Varför kan vi inte bara låta kärleken mellan två människor få ta den plats den kan behöva

och dela kärleken i frid och fred

Salaam!

Annonser

Read Full Post »