Artiklar på sidan i slutet av juli -08
1, Wagner och tyska språket: 2, Estetiken: Tristan och Isolde 3, Isolde var inte hon från Rosengård, eller var det Bergsjön?: 4, Lost in Transfiguration.:
—
1, Wagner och tyska språket //W. unde die Deutsche Sprache (Zusammenfassung beim Ende Artikels):
Om ni någonsin tyckte att tyskan ni läste i skolan var trasslig – byt inlägg, läs inte vidare, och slå absolut inte sönder tangentbordet!! Det är inte ert fel att ni inte hänger med…!
Jobbar du på kvällstidning, så kan du också lägga ned, eftersom texten innehåller bisatser, både samordnade och underordnade..
Denna enda, långa, trassliga mening i åtta bisatser är lyckligtvis bara på skämt, men den visar med all tydlighet en fascinerande sida av det tyska språket. Lite grand är det väl säkert också för att driva med författaren Udo Bernbach, och helt klart är det en känga på Wagner som gör långa hopplösa meningar.
”Der unermüdlich für Wagners politische Fortschrittlichkeit plädierende, in Diskussionen engagiert für Wagners Intentionen streitende Politikwissenschaftler Udo Bermbach, der 1994 in seinem vielbeachteten Buch ”Der Wahn des Gesamtkunstwerks” erstmals beredt und kenntnisreich darlegte, daß Wagner in seinem Gesamtkunstwerk das Modell einer demokratischen Gesellschaft ästhetisch vorstrukturierte, indem er das antike Ideal der Bürgergesellschaft in die Moderne holen und mit den Ideen von Anarchisten und Sozialisten zu einem Gesellschafts- und Kunstentwurf der Zukunft verbinden wollte, hat in der Neuausgabe dieses erfolgreichen Buches nicht nur den alten Text gründlich überarbeitet und auf den neuesten Stand der Forschung gebracht, er hat sich darüber hinaus auch mit Wagners Schopenhauer-Rezeption und deren Einfluß auf die politische und ästhetische Theorie Wagners befaßt, hat Werkanalysen des ”Rings” und des ”Parsifal” und ein sehr differenzierendes Kapitel über Wagners Antisemitismus hinzugefügt, jenseits plakativer Einseitigkeit der Wertung aus der Post-Holocaust-Perspektive.”
Jag tror jag läste meningen tre gånger, varav den sista gången grafiskt uppdelad i sina respektive bisatser innan jag greppade den. Samtidigt kan jag inte låta bli att det skulle vara skojigt om man kunde skriva mer på detta sätt.
Boken i sig handlar om att Wagner velat presentera en ny samhällsstruktur, och har då tagit sina operor till hjälps. I operorna presenteras dels att de religiösa hyckleriet förlorar alltid, att vänskap och jämställdhet bygger samhällen, och att (häpna inte nu!) främlingen måste få sin plats, med sina ideer. Wagners kända antisemtism är egentligen dels en samordnad del av hans stora religionsförakt, dels en del av hans naiva politiska analys. Han verkar faktiskt ha trott på dessa skrönor om judiska världsherravälden. Men samtidigt får man inte glömma att han hade judiska vänner, och arbetskamrater som han uppskattade. Han uppskattade även judisk folklore och judiska sagor, vilka t o m. hjälpt honom att bygga upp vissa operor. (Jag återkommer i Parsifalspalten tids nog med mer info.)
ps. (Nu har jag säkert skrämt iväg några presumtiva Wagner-diggare, men jag tror på öppenhet – detta språk med sin besynnerliga grammatik måste man tåla om man bestämt sig för att gilla Wagner)
Cosima Liszt-Wagner (ex von Bülow), R. Wagner, F. Liszt + Hans von Bülow
Auf Deutsch: Die Deutsche Grammatik ist sehr spaß, aber auch ganz merkwürdig (z.B wie oben Ein Satz von 8 Beisätze) für uns, Leute aus Schweden. Aber es ist auch einer die schönster Sprachen. Und wenn man sich von Wagner gefällt, muß man auch etwas verstehen.. Der Artikel präsentiert auch das Buch, und die Theorien von Udo (kurz, sehr kurz)
—
2, Estetiken, Tristan och Isolde
Bästa konstkritiker ta av er psykologkoftan!
Ensamma döende fioler: Enda sen jag första gången hörde förspelet till tredje akten av Tristan & Isolde har jag undrat vad det är som är så ”magiskt” med första och andra fiolernas insats, men tänkt att det nog bara ligger i den lösa g-strängen. Varje fiolsträng har ju sitt speciella sound men även varje sträng har ju även den sina speciella sound för varje ton, och den lösa g-strängen är en av de mest särpräglade på en fiol – en ton som när man lärt sig känna igen den, kan höras igenom vad som helst.
Och visst så är det nog: Wagner har valt den tonen för att den hörs, och sen gjort all man inte helst bör. Trots att den inte hör hemma i ackordet, så förstärker han den på alla sätt: lägger den mot en diffust dov tritonus, som sekund till en annan förstärkt ton med naturlig plats, som dissonant sext till det ganska svårupptäckta ackordet Bb-moll. Wagner gör allt för att kasta ut och fördärva och förfula en av de mest särpräglade och vackra tonerna i en orkester: Varför? Även om han löser upp spänningen lite, igen..och igen.
När sen tonen har hittat en väg in i harmonierna igen, ett hem i ett svävande f-moll, så försvinner harmonierna och Violin 1 & 2 måste börja sväva mållöst uppåt i den kalla höjden i en harmonilös melodi på tersavstånd. Det hela besvaras av ett cirkulerande nedåtskruvande vemod i horn och celli, innan det hela börjar om igen följt av en skörare nedåtskruv i träblås och altfiol. Förspelet avslutas med att alla stråkarna gråter fram temat innan violin 1 & 2 hittar tillbaka till en mer jordbunden melodi rörelse, och samtidigt som ridån lyfts lämnar de över åt den ensamma herden med sitt lugna, fagra menfullständigt förvirrade engelska horn: Scen ett kan börja med sin ödslighet.
Det handlar helt enkelt om musikalisk dramaturgi: Citatet med sin tydlighet fastnar, och skapar en säkerhet, samtidigt som det väcker obehag. När det sen dyker upp kommer samma obehag kännas vad om än händer.
Ledmotiv: Men kanske blir det också en illustration av Tristan och Isolde som söker hemvist, men inte får rum utan drivs runt, runt innan de uppgår i ett ensamt intet, ett Nirvana. Mycket riktigt kallas också motivet ”längtans och ödets motiv”
När det gäller opera så är det lätt att hitta liknande paralleller, och även det från min sida bar blir spekulationer så väcker de en berättigad fråga till oss som tolkar konst: Är denna lek med ensamhet pedagogik eller ett dagboksinlägg, talar Wagner om att han eller Tristan känner sig ensam.
Schabloner som skyddsrum: När det gäller de flesta författare och konstnärer, undantaget SF-, och deckarförfattare antas det att vi kan utläsa författarens egna traumata i texten: samma sak med tonsättare. De beskriver sina egna problem. Kan det vara därför det finns så många schabloner: Genom att stilisera och schablonisera, eller som Wagner använda dessa schabloner som kända ledmotiv.
Då blir frågan hur skapar man schabloner som håller utan att man sitter och gäspar, och som samtidigt också bär en berättelse? Tyvärr går det nog inte helt och hållet, om det inte blir som overkigt eller distanserat som i Tintin och James Bond.
Samarbete: För det första bör nog konstkritiker ta av sig psykologkoftan. De får inte pengar för att kvacka, utan för att tänka sig att konstnären har tänkt på verket, inte sig själv. Vill de inte de, måste de ju förstå att de själva kommer bli mätta med samma mått: Vissa av mina konstnärspolare blir mer ansatta än andra med psykologiserande frågor, så det är ett problem.
Hellre då hitta allmänmänskliga tankar och känslor bakom schablonerna och diskutera detta principiellt: Så’n alkis som hans farsa var så förstår man att han blev…(Alk?/nykt?)
Det viktigaste är ändå (till alla författare) Var inte rädda för djupa personligheter, som gör ovidkommande saker, som att slå fel nummer, peta sig i näsan, gå på toaletten när pappret är slut – sån’t som alla andra gör, det bara förstärker trovärdigheten.
Där, mitt i skillnaden mellan en synth och en fiol, mellan en dålig och en bra författare ligger en parallell. En en parallell mellan förspelet till akt tre av Tristan och Isolde och en genomarbetad film. bra författare (och skådis) kan ge sina karaktärer djup, som de kanske aldrig behöver använda, men som finns där ändå. Oavsett schablonerna. En proffsigt byggd fiol har olika karaktär på alla enskilda toner trots deras likheter, en synt har samma karaktärer på alla toner likt en taskig film schablonerna tar över skillnaderna mellan tonerna.
Ps. Leve moogen!
—
3, Isolde var inte hon från Rosengård, eller var det Bergsjön?
Wagners filosofi var i enlighet med tidens mode starkt präglad av såväl Indien och buddhism (som man i Tysklands uppfattade den under 1800-talet), som Schopenhauers tankar om lidande och uppoffrande.
Detta ledde till den självklara slutscenen att Isolde både dör och genomgår en ”förklaring” till ett högre varande (Nirvana) Denna undertonen av operans handling, plus det faktum, att hennes jungfru Brangäne (likt Kundry i operans Parsifal – en opera med medvetna buddhistiska citat) verkar besitta trollkrafter nog att bjuda på märkliga förälskelsebrygder skulle kunna utgöra en möjlig koppling till tantrism. Antingen som en lustig allusion, eller som en spekulation, eller som en ren slump.
I vilket fall som helst var ju inte tantra, eller den kristna synesaktismen med sin blods- och sexmystik något som under tidig kristen tid var något omöjligt eller okristet, utan kom med tiden att försvinna (med eller utan de kyrkliga makthavarnas medverkan, troligen med….).
Hur det än är med Isolde och Brangänes religiositet, så utgör hennes kulturella blandning och våra historieböcker en utmärkt grogrund för spännande tolkningar.
I dessa två filmer nedan med Waltraud Meier, så har regissör och scenograf lyckats behålla både förkaringsundret och den fysiska döden samtidigt. Speciellt den lösning där endast Kung Marke och Brangäne finns kvar på slutet. Lidandet Isolde utsätts för är multipelt: Lämna sitt hem och hemland, hotas av tvångsgifte utanför sitt mödraarv, dragen in i otukt mot sin blivande make, och slutligen bortriven från sin döende älskare. Hon blir pressad av politiska, religiösa och personliga hänsyn och konflikter, väljer till slut i sin förtvivlan att låta sig dö och sugas upp i världs-atman. (vilket sker per automatik, inte för hennes hand)
(Även här finns spännande aspekter för alla som av en eller annan anledning önskar se Wagner som enbart brunskjortad i sitt hjärta. Detta öde är något Isolde delar med många av såväl dagens som 1800-talets krigsflyktingar – något knappast kan ha undgått den revolutionäre Wagner) Att en av de filmatiserade Liebestod, dirigeras av den Daniel Barenboim, utgör en extra krydda i sammanhanget
Det är i alla fall tydligt hur Wagner under handlingens gång staplar den ena svårigheten efter den andra på sina rollfigurer, tills bara en lösning finns. Men allt enligt det grekiska dramat, så får den skräck(Phoibos) vi ser bytas ut mot medkänsla (eleos) för dem vi möter utanför operahuset.
Frågan är i vilken mån vi bemöter ex. flyktingar, personer med annorlunda religiös uppfattning eller annan familjebildning än den gängse med medkänsla. Att inte bli gripen av Isoldes kärlekssorg och förtvivlan, eller invandrade kvinnor och män är svårt. Utanför operahuset behöver vi inte ta till religionshistoriska spekulationer eller märkliga buddhistiska himmelsfärder. Vardagen är spännande nog.
http://www.youtube.com/watch?v=qGbmjX7AYyU
http://www.youtube.com/watch?v=RLoHcB8A63M
Den filmen där Waltraud börjar blöda: Tänk er att hon sjöng på Arabiska, efter att ha förlorat sin älskade, en amerikans soldat skjuten av en insurgent… eller att hela berättelsen utspelade sig i Pakistan och de sjöng på ex Pashto, och Tristan nyss dödats av en taliban……………….eller
4, Lost in Transfiguration
”Du är så vacker, att Gud inte längre betyder något.” del 2
I förrgår kom jag och en god vän in på ämnet ”Tristan och Isolde” – dvs Wagners kvasi-buddhistiska men nästan omöjligt och onödigt vackra opera.
Lost in transportation – Wagner
Historien är simpel: Han (Tristan) skall hämta hem henne(Krigsbytet Isolde) till sin chef Kung Marke. Under seglatsen från Irland, förstår de att de träffats tidigare under kriget då tycke också uppstod. För att förhindra detta ämnar de ta livet av sig, men genom Isoldes jungfrus (o)medvetna försorg råkar de dricka en extremt afrodisiak brygd (var Isolde synesaktiker månne?) som gör dem överförälskade – men inte värre än att de förstår problemet med att vara kära i chefens fru.
Hemma igen i Cornwall blir det fajt mellan Tristans avundsjuke kollega strebern och Tristan blir dödligt sårad.
På slutet kommer Marke för att godhjärtad som han är ge de unga tu åt varandra, men just då dör Tristan. Detta blir mer lidande för Isolde än vad hennes hjärta och karma klarar så hon går direkt till Nirvana utan att passera gå (hon kanske inte var synesaktiker trots allt, utan ren tantra-buddhist?) Sakta genomgår hon ett förklaringsunder under sin aria ”Kärleksdöden” och de älskande förenas i ett Wagnersk synkretistiskt Nirvana. Allt är oerhört gripande – om man orkar med opera förstås.
Lost in Transaltion – Copolla
Någonstans finns det ett släktskap med ”Lost in translation” Genom att båda handlar om den omöjliga kärleken, men där Sofia Copolla ändå blivit mer livsbejakande genom att koppla loss berättelsen från att låta sina huvudpersoner dö, släppa religionens och de sociala konventionernas tryck, utan bara låta det handla om personernas olika kultur, ålder och plats i livets faser samt det problemet att båda redan har någon.
Visst blir det inte lika tårdrypande, men mer realistiskt. Dessutom känns det som om Copolla lyckats med det som Wagner (och några andra samtida) faktiskt önskade med sina operor: Skapa tanke, moraliska ställningstaganden och handling i vardagen. Handlingar som släpper fram handlingen från operan ner i vardagen. ”Nää!? Skulle jag hamna i samma situation, då skulle jag minsann….då skulle vi minsann få varandra.”
Gud som hinder-religion utan Gud
Det är tydligt hur Gud och regler antingen skildras som ett hinder för kärleken, vilket även blir tydligt i Höga Visan eller också blir ”Gud” ett sätt att beskriva kärleken. Sällan blir Gud en medhjälpare till kärleken. Däremot kan Gudarnas system utnyttjas av de älskande såsom i Tristan och Isolde, Orfeus som ett tragiskt ödets järnväg. För Wagner var religionskritiken medveten och inplanerad – han avskydde alla religiösa och alla religioner, men älskade hur religionernas sagor kunde skapa ledning hopp och moral, därav alla hans sagoberättande operor. Det är gudstjänster utan Gud, i operahusens gudlösa kyrkor.
Kanske bör vi ta åt oss kritiken att inte låta konventioner stå i vägen för kärleken.
Vi människor är vuxna nog att bära sexualitet och familjebildning utan beschäftiga moraliseringar.
A propos Lost in translation. Att båda älskade varandra förstod man i samma stund han tog tag i hennes fot och sade: -Du är bra! Den ömheten skulle aldrig funka utan kärlek och allvar.
Hur filmen slutar säger jag nog inte. Mer än att deras kärlek finner ett rum bortom våra föreställningar, där deras kärlek – inte vår kan ”förklaras”. Därefter avslöjar mina fantasier mer om mig än om filmen… Jag vill nog ändå tro på ett lyckligt slut…..
Schade, dass ich all das nicht lesen kann. Es sieht richtig interessant aus.