Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krig’

Julafton.

hitta_nemo

 

 

 

 

På Tv visas Hitta Nemo, den fina filmen om hur pappan ger upp allt för att hämta sin tillfångatagna son från akvariet. Filmen är skojig – inte tu tal om annat, men jag ser den och kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att jag och min mamma ser den utan min älskade dotter – som är någon annanstans idag. I och för sig hos sin mamma – men hon är inte hos mig…………………och det är läge att hämta henne…………..hur jag än längtar och saknar henne

Jag tänker också på er, blogkamrater i samma läge (Dig, som jag och ”riddaren” träffade häromagen, och dig jag skall träffa i övermorgon)  samt AB. som just nu sitter på ett flygplan för att slippa tänka på samma sak: Att inte få fira jul med sina älskade barn på det sätt man vill.

a-pa-blog

Herre, Gud vad jag saknar henne…………..och älskar henne!

Här en julsång av en av ”idolerna”

Annonser

Read Full Post »

Wagners filosofi var i enlighet med tidens mode starkt präglad av såväl Indien och buddhism (som man i Tysklands uppfattade den under 1800-talet), som Schopenhauers tankar om lidande och uppoffrande.
Detta ledde till den självklara slutscenen att Isolde både dör och genomgår en ”förklaring” till ett högre varande (Nirvana) Denna undertonen av operans handling, plus det faktum, att hennes jungfru Brangäne (likt Kundry i operans Parsifal – en opera med medvetna buddhistiska citat) verkar besitta trollkrafter nog att bjuda på märkliga förälskelsebrygder skulle kunna utgöra en möjlig koppling till tantrism. Antingen som en lustig allusion, eller som en spekulation, eller som en ren slump.

I vilket fall som helst var ju inte tantra, eller den kristna synesaktismen med sin blods- och sexmystik något som under tidig kristen tid var något omöjligt eller okristet, utan kom med tiden att försvinna (med eller utan de kyrkliga makthavarnas medverkan, troligen med….).

Hur det än är med Isolde och Brangänes religiositet, så utgör hennes kulturella blandning och våra historieböcker en utmärkt grogrund för spännande tolkningar.

I dessa två filmer nedan med Waltraud Meier, så har regissör och scenograf lyckats behålla både förkaringsundret och den fysiska döden samtidigt. Speciellt den lösning där endast Kung Marke och Brangäne finns kvar på slutet. Lidandet Isolde utsätts för är multipelt: Lämna sitt hem och hemland, hotas av tvångsgifte utanför sitt mödraarv, dragen in i otukt mot sin blivande make, och slutligen bortriven från sin döende älskare. Hon blir pressad av politiska, religiösa och personliga hänsyn och konflikter, väljer till slut i sin förtvivlan att låta sig dö och sugas upp i världs-atman. (vilket sker per automatik, inte för hennes hand)

(Även här finns spännande aspekter för alla som av en eller annan anledning önskar se Wagner som enbart brunskjortad i sitt hjärta. Detta öde är något Isolde delar med många av såväl dagens som 1800-talets krigsflyktingar – något knappast kan ha undgått den revolutionäre Wagner) Att en av de filmatiserade Liebestod, dirigeras av den Daniel Barenboim, utgör en extra krydda i sammanhanget

Det är i alla fall tydligt hur Wagner under handlingens gång staplar den ena svårigheten efter den andra på sina rollfigurer, tills bara en lösning finns. Men allt enligt det grekiska dramat, så får den skräck(Phoibos) vi ser bytas ut mot medkänsla (eleos) för dem vi möter utanför operahuset.

Frågan är i vilken mån vi bemöter ex. flyktingar, personer med annorlunda religiös uppfattning eller annan familjebildning än den gängse med medkänsla. Att inte bli gripen av Isoldes kärlekssorg och förtvivlan, eller invandrade kvinnor och män är svårt. Utanför operahuset behöver vi inte ta till religionshistoriska spekulationer eller märkliga buddhistiska himmelsfärder. Vardagen är spännande nog.



Den filmen där Waltraud börjar blöda: Tänk er att hon sjöng på Arabiska, efter att ha förlorat sin älskade, en amerikans soldat skjuten av en insurgent… eller att hela berättelsen utspelade sig i Pakistan och de sjöng på ex Pashto, och Tristan nyss dödats av en taliban……………….eller

Read Full Post »

Jag nämnde tidigare detta med att kunna byta åsikt på ett nålsöga, vilket jag gjort vid några tillfällen.

Snövit och sanningens vansinne: Det mest dramatiska tillfället gäller den märkliga händelsen på historiska museet i Stockholm, när ambassadören Zvi Mazel rev ned en installation av konstnären Dror Feiler, mitt under en konferens om folkmord. Alla röster var entydiga – ”Så gör man inte!!”, och visst Så gör man inte, men varför han gjorde som han gjorde, och vem denne Herr Mazel var, var det knappt någon som rotade i, utan många fäste sig enbart vid frågan vem Dror Feiler var och hur han arbetat för fred..

Jag blev mer nyfiken av det som skrevs, speciellt som Ariel Sharon plötsligt uttalade sig i frågan och mycket tydligt berömde Mazel, så varför inte undersöka vad israeliska tidningar skrev i frågan… och då, där hände det. I både Ha-Aretz och Jerusalem post, samt plötsligt i DN som citerade dessa israeliska tidningar framkom det ingen sade då, att alla herrarna faktiskt kände till varandra och även varit i luven på varandra tidigare när Dror Feiler deserterade från den israeliska armén under Ariel Sharon.

Moralisk rättighet att desertera: Självklart måste man få desertera, och kritisera sitt lands politik, och om nu Dror Feiler gjort detta är det väl bara för Sharon och Mazel att finna sig i det. och finns det ett straff för desertering får Feiler finna sig i det.

Problemet tycker jag ligger i huruvida man kan förstå varför allt detta hände. Om man som israelisk ambassadör, med insyn i diverse krig mot Israel, och självmordsbombningar mot israeliska civila plötsligt får reda på att man valt att låta en desertör visa ett konstnärligt arbete, som kan, inte måste tolkas som antisemitiskt och glorifierande av självmordsattentat, tacka **** för att den ambassadören blir provocerad. Är det dessutom en desertör som är känd för sin desertering och tidigare ”anti-israelisk verksamhet” (dvs israelkritisk verksamhet) självklart är detta inte lämpligt.

Vetskap? – arrogans? Därför vet jag inte vad som är mest beklämmande och pinsamt: Är det om de svenska arrangörerna av utställningen kände till allt historiskt mellan Feiler-Mazel-Sharon, eller om de inte gjorde det.

Faktum är att de ställde Sverige i en smärre diplomatisk kris med Israel. Vid större diplomatiska kriser som direkt hotar rikets säkerhet, så är inte yttrandefriheten tillämplig enligt grundlagen: Rikets säkerhet går före yttrandefrihet, särskilt om rekvisiten om åtalbarhet enligt två lagar finns, men för svensk media går tyvärr alltid tryckfriheten före rikets säkerhet, och garanterat före eftertanke, smak och intelligens hos mången skribent.

Kovändning: Inte för att jag ändrat mig så dramatiskt i mina övergripande åsikter i mellanösternfrågan: Jag är fortfarande kritisk mot båda sidors sätt att bruka våld, och där har Israel ett större ansvar som den starkare makten, och muren är självklart i detta helt förkastlig – samtidigt som den faktiskt verkar fungera eftersom spontana självmordsattacker minskat drastiskt. Att dessa attacker också påhejas av andra makter utanför Palestina/Israel är dessutom fullständigt oacceptabelt. Frågan är extrem svart-vit-grå-spräcklig, och blir bara spräckligare för varje gång det händer något. Och det på så sätt omöjligt att hitta ett bra entydigt ställningstagande, och tur är väl kanske det.

Vad hade hänt med mina åsikter om jag inte upplevt detta ensamt utan i en grupp där alla tyckte likadant? Hade jag kunnat acceptera tanken på att det fanns en begriplighet i Mazels dåraktiga tilltag. Som de flesta svenska media tecknade händelsen och kommenterade brottet mot yttrandefrihet, fanns det bara plats för en åsikt.

Inte mitt krig! Hur skulle jag dessutom reagera om mina älskade dödats av en bomb, och jag på en utställning i ett annat land fick se mördaren framställas på ett positivt sätt, skulle jag kunna hålla tillbaka mina känslor på rätt diplomatiska sätt? Det är en verklighet som både Zvi Mazel och Handi Jaradat (självmordsbombaren som konstverket avbildade) delar, att se sina kära mördas och slaktas, något jag finner att såväl de krafter som uppmuntrar självmordsbombare för sina dunkla syften, delvis Dror Feiler och delvis även media slog mynt utav. Vår yttrandefrihet och tryckfrihet har vi för att kunna hjälpa de utsatta i vår värld inte för att slå mynt av deras olycka och försvara oss själva i vår trygghet

Read Full Post »

Två gånger har jag varit tvungen att ändra politisk ståndpunkt på en nålspets, till en långt bredare och mer komplex åsikt. den ena gången var för några år sen när en viss ambassadör thrashat en utställning i Stockholm, men det är en senare historia.

Under Göteborgs filmfestival 2008 såg jag den lite taffliga men gripande filmen Battle for Haditha och upptäckte att jag plötsligt fick mycket svårare att fördöma amerikanska soldater. Fortfarande är jag ”not ready to make nice” vad gäller en viss presidents tilltagsenhet i Irak, men samtidigt har jag fått en viss sympati för soldaten Ramirez och hans olyckliga massaker i stadens Haditha. Båda sidor har fått offra gott ”oskyldigt folk”. På ena sidan ett kabinett i en demokratisk stat som för sin ekonomis (läs: oljepris) och inrikespolitiks skull bedriver ett onödigt orättfärdigt krig, men samtidigt försöker införa en obeställd men efterlängtad demokrati. På andra sidan finns en grupp hetsporrar som på ett ytterst beschäftigt och oönskat sätt protesterar mot den pågående demokratiserande ockupationen, en protest som nog många önskar per se, men inte i sin blodiga praktik

När jag såg filmen grät jag tidvis över den vidriga situationen som både vanliga civila irakier och båda sidors soldater hamnar i pga insurgenternas galenskaper och rädslan att lämna landet åt den sittande irakiska civila regering.

Min lojalitet och sympati har breddats till att förutom civila irakier även omfatta amerikanska soldater. Däremot kvarstår min kritik mot presidenten i det vita huset och föraktet mot insurgenternas metoder har tillkommit.

Fortfarande handlar det dock om att det inte handlar om onda människor som utför kriget utan att kriget som sådant gör oss onda.

Clausewitz har fel när han hävdar att kriget är en sorts diplomati: (”Krieg als bloße Fortsetzung der Politik mit anderen Mitteln”) Krig är alltid något grymt annat.

Det innebär inte att alla krig måste undvikas att utkämpa, men åtminstone bör man undvikas att inleda dem – just för att de tar fram det onda och ovärdiga i vårt samspel.

Read Full Post »