“…Once I lived on lakes, once I looked beautiful when I was a swan. Misery me! Now black and roasting fiercely! The servant is turning me on the spit; I am burning fiercely on the pyre: the steward now serves me up Misery me! Now black and roasting fiercely! Now I lie Now black on a plate, and cannot fly anymore, I see bared teeth: Misery me! and roasting fiercely!..”
~*~
I lördags morse innan A. hade hunnit vakna, och söndagsmorse hade jag hunnit titta på film. I lördags var det ”Rendition” om en egyptisk-amerikansk kemist som av CIA likt de två svensk-egyptierna blir förd till ”förhör” mot alla lagar, regler och konventioner, även om CIA med skohorn gärna vill hävda den goda saken.
Den andra filmen var också kopplad till Egypten, och finns nämnd här i min blog, och den tredje i (söndags morse) var ytterligare ett bidrag ur den nya trevliga tyska vågen av vettiga filmer: ”Die Fälscher” om hur Hitlers kabinett utnyttjad konstnärer, bankirer och tryckare för att tillverka utländsk valuta (pund och dollar) allt under den förhärdade cynisk yrkesförbrytaren och mäster-förfalskaren Salomon ”Sally” Sorowitsch (spelad av Karl Markovics).
Tre filmer, alltså, som tar upp den politiska osämjan och misstänksamheten, men också hur man kan hitta mänsklig värdighet när man samtidigt är helt utlämnad åt sitt öde. Självklart är det svårt att behålla sin värdighet om man hela tiden också är föremål för andras strävan efter personlig vinst och trygghet – speciellt i en sträng politisk miljö som råder i ”kriget mot terrorismen”, Kampen mellan Israel och arabvärlden, och den som råder under brinnande krig. Samtidigt tycker man – jag – att under fredstid i ett välfungerande samhälle som vårt svenska skulle detta inte behöva finnas, men det gör det. En tändande gnista kan alltid enkelrikta och förvandla vår kritik av samhället mot ett givet mål, ex en gemensam fiende.
På bussen i söndags satt en ung man och läste en tydlig tummad bok: den svenska pocketutgåvan av Hitlers Mein Kampf. Vad som skulle få en ung man i sina yngre tjugu, att läsa Mein Kampf, kan nog inte misstänkas bero på ett idéhistoriskt intresse för tysk litteratur eller historisk germanica, utan troligen desperata politiska idéer sprungna ur sned social ävlan, att han skulle vara nynazist låter jag vara osagt, att han skulle ha otäcka åsikter likaså, men det är lättare att förstå när en historiker, språkvetare eller litteraturvetare läser Mein Kampf – tyvärr. När min pappa var ung här i Göteborg var denna sociala ävlan med hjälp av förhärdad högerpolitik inget att skämmas för; då stod nazzarna på rad utan att gömma sig, även inom mitt skrå.
Det bekymrar mig att vi inte lyckats skapa en större förståelse för andra folk, nationer och etniciteter än vad som är fallet, och tyvärr är ju även min egen arbetsgivare – svenska kyrkan inte helt oskyldig genom sin eviga konflikträdsla. Man vågar inte dra en gräns inför trender och rörelser eller åsikter, utan bara inför enskilda personer – som då får gå för ”samarbetsproblem” när det kanske egentligen handlar om släpphänthet i etiska frågor eller dogmatiska frågor. När det gäller våra politiker gäller tyvärr samma sak: Man har tappat modet och förmågan till diskussion.
Oavsett det handlar om etniskt ursprung, civilstånd, språk, religion eller sexuell läggning, så är vi väldigt tydligt samma personer med samma behov – Vi människor är så oerhört lika var ifrån vi än kommer, om inte annat kan dessa filmer hjälpa oss lära det. Att sen ödet faller på oss olika får vi ta upp med Fortuna själv, men fortunas spel ger oss inte rätt att förverkliga ett ständigt Vi och Dom: Vi är alla Fortunas spelpjäser.
“…Once I lived on lakes, once I looked beautiful when I was a swan. Misery me! Now black and roasting fiercely!” Mot bakgrund av vissa ortsnamn som Birkenau, så blir denna text inte bara den komiska studentspex-kupletten den skapades som..Speciellt inte med kunskap om Orffs eventuella politiska hemvist…
…Ty: en liten krok: Karl Orff var faktiskt en av de tyska kompositörer/musiker som sägs ha kollaborerat med nazisterna, andra var ex Furtwängler och Richard Strauss, men till skillnad från Furtwängler och Strauss, som på olika sätt kunnat visa sig ”oskyldiga” har aldrig Orff behövts rentvås på samma sätt, vilket jag har lite svårt att fördra – min respekt för Orff sjönk när jag upptäckte detta…. Alla är vi jämlika, men vissa tydligen litet mer…..så länge okunskapen får styra… Nåväl, musiken är ganska skojig i vilket fall som helst.
A die Wundes Weblog 