”Stilla ris, Heliga ris. Allt är frid – allt är ris skiner på barnet i stallets strå, äter nudlar så mjuka som så…”
*
Den psalmsjungande flickan – med de oförskämt söta tårna – har krupit in i en moraklocka, vilket förstås är det enda rimliga man kan göra om man är en cyborg.
Vad göra under dödtiden när man bor i sina föräldrars gästrum? Varför inte se på DVD på sin laptop. I kväll har jag sett en film jag inte helt förstår varför jag greps av, men jag tyckte om den.
Chan-Wook Parks humoristiska och romantiska dystopi ”I’m a cyborg, but that’s OK”, blir bara märkligare ju mer man försöker beskriva den.
Det är en dystopi om en flicka, Young-Goon, som tror hon är en cyborg, men genom en finurlig ”friare” lyckas hitta en framtid.
Som vanligt har Chan-Wook Park (mannen bakom brutal-rullarna Old boy och Lady Vengeance) blandat extremt brutalt fantasivåld med Kubrickst poetiska musikaliska scener och en väldigt märklig drift med såväl västerlandets romantiska arketyper som alla våra teknokratiska. Filmen blir en allegori över hela vår globala kultur och dess för och nackdelar.
Att det är en galen kvinna är nog underordnat, men en bra narrativ fördel eftersom det är lättare att hoppa mellan väldigt söta scener och den förbluffande brutaliteten. Det är däremot tydligt att filmens budskap handlar om att det enda sättet att nå varandra är genom egenskaperna inlevelse, fantasi, kärlek och lite uppfinningsrikedom samt att inga utav dess egenskaper kan fabriceras. Det var en smula lustigt att se denna filmade koreanska animé-wannabe da’n före doppare-da’n, men visst finns det ett inkarnationsunder i filmen. Inte som personer men just i tanken ”Vi människor når aldrig varandra utan att känna till varandra, och kommer aldrig kunna hjälpa varandra utan denna kunskap blandat med kärlek” men lyckas det så lyser i alla fall Young-Goons söta tår i regnbågens alla färger för att indikera att hennes cyborg-batterier är laddade.
Samtidigt kan det kännas hopplöst: Visst vill man kunna nå dem man älskar – om inte annat för att säga just att man älskar dem, men man vill ju också gärna nå en del man har svårt för. Kanske kan man ”strunta” i kärleken, men vi måste fortfarande acceptera vår likhet inför våra mänskliga betingelser – det är också en av slutpunkterna i filmen mot huvudfigurernas inkarnation i världen från kliché till individ. Det och en väldigt sympatisk kärlek…..
Sex, porr och nakenhet är inte längre bara något för betalkanalernas sena timmar. I Tell Me You Love Me gör skådisarna ”det” nästan som på riktigt. 
Tv-serien handlar i grunden ( jag har än så länge bara sett 3 avsnitt från boxen) om fyra par i olika åldrar (20-, 30-, 40- & 60-årsåldern) Dessa fyra par har såväl vanliga relationsproblem, som ålderstypiska problem. De löser dem på olika sätt och resonerar högst olika. Det spännande är att det är så lätt att känna igen sig i sättet att tänka. Jag känner igen mig i alla de fyra männen, och känner även igen kvinnornas sätt att resonera. Efter ett tag kommer man under skinnet på dem så mycket att man börjar se deras ansiktsuttryck skifta med känslorna (lögner, hemligheter, sorg, glädje) och jag börjar till och med gilla dem på olika sätt, nästan som vänner – snabbare än andra filmkaraktärer. Troligen för att man möter dem i ett vardagsliv man inte brukar möta filmkaraktärer utan bara riktiga människor.
Därför tycker inte jag heller att sexscenerna blir så störande. möjligtvis kan jag undra om det inte istället är jag som stör dem. Det känns som deras sexualitet, inte min.
En av vännerna på min bloggroll; Elisabeth Ornauer, har en ganska skojig film på sin sida med en 
A die Wundes Weblog 