Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘film’

im-a-cyborg”Stilla ris, Heliga ris. Allt är frid – allt är ris skiner på barnet i stallets strå, äter nudlar så mjuka som så…”

 

*

Den psalmsjungande flickan – med de oförskämt söta tårna – har krupit in i en moraklocka, vilket förstås är det enda rimliga man kan göra om man är en cyborg.

 

Vad göra under dödtiden när man bor i sina föräldrars gästrum? Varför inte se på DVD på sin laptop. I kväll har jag sett en film jag inte helt förstår varför jag greps av, men jag tyckte om den.

 

Chan-Wook Parks humoristiska och romantiska dystopi ”I’m a cyborg, but that’s OK”, blir bara märkligare ju mer man försöker beskriva den.

 

Det är en dystopi om en flicka, Young-Goon,  som tror hon är en cyborg, men genom en finurlig ”friare” lyckas hitta en framtid.

 

Som vanligt har Chan-Wook Park (mannen bakom brutal-rullarna Old boy och Lady Vengeance) blandat extremt brutalt fantasivåld med Kubrickst poetiska musikaliska scener och en väldigt märklig drift med såväl västerlandets romantiska arketyper som alla våra teknokratiska. Filmen blir en allegori över hela vår globala kultur och dess för och nackdelar.

 

cyborgokAtt det är en galen kvinna är nog underordnat, men en bra narrativ fördel eftersom det är lättare att hoppa mellan väldigt söta scener och den förbluffande brutaliteten. Det är däremot tydligt att filmens budskap handlar om att det enda sättet att nå varandra är genom egenskaperna inlevelse, fantasi, kärlek och lite uppfinningsrikedom samt att inga utav dess egenskaper kan fabriceras. Det var en smula lustigt att se denna filmade koreanska animé-wannabe da’n före doppare-da’n, men visst finns det ett inkarnationsunder i filmen. Inte som personer men just i tanken Vi människor når aldrig varandra utan att känna till varandra, och kommer aldrig kunna hjälpa varandra utan denna kunskap blandat med kärlek” men lyckas det så lyser i alla fall Young-Goons söta tår i regnbågens alla färger för att indikera att hennes cyborg-batterier är laddade.

 

 

im-a-cyborg-paret1Samtidigt kan det kännas hopplöst: Visst vill man kunna nå dem man älskar – om inte annat för att säga just att man älskar dem, men man vill ju också gärna nå en del man har svårt för. Kanske kan man ”strunta” i kärleken, men vi måste fortfarande acceptera vår likhet inför våra mänskliga betingelser – det är också en av slutpunkterna i filmen mot huvudfigurernas inkarnation i världen från kliché till individ. Det och en väldigt sympatisk kärlek…..

Annonser

Read Full Post »

”….Flickidolen visar allt i den nya skandalserien

actor_selbySex, porr och nakenhet är inte längre bara något för betalkanalernas sena timmar. I Tell Me You Love Me gör skådisarna ”det” nästan som på riktigt. HBO:s nya serie fortsätter att chockera. Även om relationer och intimitet sägs stå i fokus i Tell Me You Love Me, är det de vågade sexscenerna som dramaserien blivit mest omskriven för.
Senast att dra ner brallorna inför tv-publiken är Ian Somerhalder, som satte miljoner flickhjärtan i brand med sin medverkan i Lost. Hans gästspel börjar i seriens femte avsnitt…..”
(citat från tv5.)

Så säljs och annonseras tv-serien ”Tell me you love me”, men ärligt talat måste man nog vara väldigt pryd för att bli upprörd över sexscenerna, även om man kan bli förvånad över seriens ovanliga erotiska frankhet. 

Men sexscenerna ”i all ära”, de känns inte omotiverade i sig, och därför är det heller inte det som fastnar i huvudet och minnet när man ser serien, det är skådisarna och berättelsen om personerna. Genom att deras livsöden dessutom känns realistiska tappar inte heller skådisarna värdigheten trots sin påtagliga nakenhet i flera bemärkelser. Tvärtom

sonya-walgerTv-serien handlar i grunden ( jag har än så länge bara sett 3 avsnitt från boxen) om fyra par i olika åldrar (20-, 30-, 40- & 60-årsåldern) Dessa fyra par har såväl vanliga relationsproblem, som ålderstypiska problem. De löser dem på olika sätt och resonerar högst olika. Det spännande är att det är så lätt att känna igen sig i sättet att tänka. Jag känner igen mig i alla de fyra männen, och känner även igen kvinnornas sätt att resonera. Efter ett tag kommer man under skinnet på dem så mycket att man börjar se deras ansiktsuttryck skifta med känslorna (lögner, hemligheter, sorg, glädje) och jag börjar till och med gilla dem på olika sätt, nästan som vänner – snabbare än andra filmkaraktärer. Troligen för att man möter dem i ett vardagsliv man inte brukar möta filmkaraktärer utan bara riktiga människor.

alexander_janeDärför tycker inte jag heller att sexscenerna blir så störande. möjligtvis kan jag undra om det inte istället är jag som stör dem. Det känns som deras sexualitet, inte min.

Det som jag än så länge fått ut som gemensam nämnare i de avsnitt jag sett, är också ett av de temata som finns i den senaste DVD:n jag såg: andras outtalade förväntningar på mig, i möte med mina outtalade förväntningar på andra.

Det skulle därför vara kul om någon som också sett tv-serien när den nyligen gick både på TV5 och SvT, eller som box, ville kommentera sin syn på vad den handlar om, vilket det vanligaste temat är och om sexscenerna är motiverade eller inte. Tv-serien är absolut sevärd. Är man dessutom van vid eller road av relationsfrågor, går det ju lättare att se den.

(Min gamla barndomspolare numera också bloggranne Calle Rehbinder (http://tantrikblog.wordpress.com) har ganska nyligen skrivit om ”Tell me you love me”. Det som gör hans åsikt spännande är att han och hans fru jobbar med rådgivning i sex och samlevnad. Jag minns inte vilket datum han skrev, och kan ej heller pga brandväggar på min dator gå in och kolla, men, det är bara några få inlägg tillbaka.)  Det som jag slogs av när jag läste hans inlägg, vvar den värme som fanns mellan bokstäverna. och någonstans kan  jag förstå: Man gillar karaktärerna eftersom de inte i enlighet med vanlig dramaturgi ömkar sig så att man tycker synd om dem, utan i enlighet med den retoriska devisen ”inget torkar fortare än tårar” så är de stolta och rakryggade i sina öden. De gör aldrig som Oidipus som försökte fly sitt öde utan att möta det, utan lever sina öden som de kan taskigt eller rättfärdigt men fullt mänskligt.

(Boxen går att köpa på välförsedda ställen, så den borde gå att hyra. Youtube å sin sida kräver inloggning eftersom citaten kan innehålla somt vilket är nakot)

Read Full Post »

En av vännerna på min bloggroll; Elisabeth Ornauer, har en ganska skojig film på sin sida med en clown.

Själv tolkar hon den som vikten av att tycka om sig själv, Jag skulle vilja se den som en lovsång till vår fantasi..eller kanske en devis om att ”man är inte mer ensam än man gör sig…” /L

Read Full Post »

Dottern vill gärna ha ett större husdjur, På sätt och vis är det nog ganslka kul, men på sätt och vis kan det också innebära problem, ett argument hon inte utan vidare accepterar. Hon vill ha djur. Kanske kan hon ändra sig lite om hon får veta detta eller det här

I morgon kommer jag att ta upp journalistens väsen.

speciellt kvällstidningarnas…

Read Full Post »

Svt 2 kl 14.30

SvT visar i dag Les parapluies des Cherbourg, en musikal jag nämnt någon gång på bloggen.

Har ni tid bör ni absolut se den. Annars finns den på större videobutiker, och den lär inte bli dyrare efter dagens visning, så den lär gå att få tag på…

//Larvad

Read Full Post »

Bild av man-eater med ”lange schlanke Beine”

Jag och dottern satt och mös framför Spielbergs ”världarnas Krig” igår. Det vimlade av paralleller med ”Independence Day”, självklart beroende på att den senare bygger på den tidigare. Det som däremot var nedtonat hos Spielberg var nationalismen – istället utbytt mot oändliga paralleller till nazismen – på ett snyggt sätt. Överallt där tripoderna gick fram och skövlade, så skedde det på ett sätt som var lika naturalistiskt som under Europa under 30/40-talen: färjor som kapsejsar, hus som rasar av brandstormar, människor som avrättas summariskt, och eviga flyktingströmmar med alla sin ägodelar i gamla slitna barnvagnar. Bra gjort, om än nazi-anspelningar börjar bli tjatiga. Men det kanske behövs i ett land som ständigt är ute någonstans och krigar enligt Robocops devis:

”Excuse me, I have to go. Somewhere there is a crime happening.”

A. börjar också upptäcka alla filmschabloner och kommentera dem indignerat: ”Men varför ska dom alltid i filmer springa åt det hållet dom ändå jagas? Varför springer dom inte åt sidan?” , Samtidigt är hon så engagerad att både hon och chokladbitarna yr och hoppar som popcorn i tv-soffan: Nej, Akta dej…Akta dej….Akta dej!!”

Efter filmen gjorde vi ett kul experiment med youtubefilmer (min dotter är helt galen – vilket jag älskar). Vi laddade hem en låt i tre fönster samtidigt, därefter maskade A. ihop bilderna genom att krympa fönstren till motsvarande ett, därefter körde hon igång filmerna så samtididgt som möjligt (med lite tur och flit går det….nästan) Vissa låter fungerade bättre än andra. Vi började med en låt av Devendra Banhart (”Feel just like a child”), vilket funkade bra tack vare låtens blues-harmonier, När vi däremot prövade Queens ”Now I’m here” som bygger på att Freddie Mercury leker med sig själv i eko, var det fantastiskt kul just under ekot, eftersom det såg ut som tre dubbelgångare som försökte härma och bräcka varandra i Mercury-likhet.

Däremot gick det helt åt pipan så fort han började sjunga sången, eftersom deras sånger som oftast innehåller fler än tre ackord. Det var då jag kom på det. Varför inte föra över bilder på människor man inte gillar till vanliga filmfiler på datorn och göra samma sak. Många människor använder ändå bara tre ackord när de talar, och när de använder fler kan det ju vara kul att höra exakt vilka de absolut viktigaste orden är – som lyckas tränga fram genom ljud-mattan…

…………”Det är därför vi vill ha..vill ha..vill ha..FRA..FRA..FRA..FRA..”

Read Full Post »