En sista hälsning…? eller

Mitt liv har senaste halvåret inte gett mig grunder att fortsätta med bloggen (jag har helt enkelt varit urkopplad pga flytt, men nu i höst tänkte jag börja igen), men inte med denna blogform.

Jag kommer helt enkelt så småningom radera allt och behålla i någon hårddisk, och börja om med en ny stil.

Detta inlägg blir således det sista i denna blog. Den sista gången  som Hörselberg syns i bloghuvudet.

 Nästa gång kanske bergen betyder något annorlunda för mig..

När jag valde de sista kommenterade citaten märkte jag att detta första är en saxad bootleg och inte från originalfilmen, men det gör bara innehållet bättre. Citatet är från musikalen Cabaret om det dekadenta livet i trettiotalets Berlin. Att stanna vid dekadensen vore att förminska livet betänkligt. Var vi än lever och bor försöker vi hitta en en värdighet för livet, och där kan denna berättelse i sin allegoriska form markera detta på samma sätt som Camus, men med lite musik att hitta mening och glädje i det oväntade, absurda och ibland lite amatöristiska. En Kabaret är aldrig fix, utan i ständig förändring och liv. När jag ser bloggen som varit kan jag också se hur mycket som förändrats och övervägande till det bättre.

Men i ett försök att blanda humor, livsglädje och trosvisshet, låter jag Händels Messias markera både slutet men också början på något nytt denna sommar 2009. Här är det Mormonerna som får markera början på något nytt.

S D G Halleluia 

 

Read Full Post »

Söndagens geni (28 dec)

”Öffne dich, mein ganzes Herze!”

 

 

Kan man tala om söndagens geni utan att dra upp Bach? – ”Den Nja,  Förr eller senare måste man nog göra det, men det är inte helt lätt att hitta egenheter som inte känns igen. Alla känner till honom på något sätt, och många har utan att tänka på det sjungit en av hans melodier från Bondekantaten:

 

”Nu grönskar det…”.

 

Hans kännetecken som geni är många, men han var inte så känd för allt när han levde, eftersom de flesta då som nu inte funderar på varifrån musiken i kyrkan kommer, utan man sjunger med, lyssnar blir förtjust, men glömmer det sen igen när vardagens slit gör sig påminnt.  Det finns ju ett märkligt faktum att han hade väldigt stor energi, men också skrev så mycken musik att man undrar hur han har hunnit skriva den, så en förklaring skulle kunna vara att han faktiskt inte skrev allting utan ”spelade i ett band”

 

Yeah!!!  Groove it!!

 

Dvs alla gubar och gumor i stämmorna visste hur en chaconne i D-moll funkade så om han gav dem en där dessutom både melodi och generalbas var angivna så visste de hur de skulle spela, och när de fick göra sina solon. Så var det ganska många som gjorde. Och var det ingen som ställde upp fick man pröva allting själv. 

 

Här skulle damkören kunna improvisera över de ensamma långa trumpettonerna, samma idé men uppochnedvänd.

 

En annan lite skojig sak är att han trots sitt ganska pretentiösa tillmäle som evangelistäven skrev rent värdslig musik: En kaffe-kantat, en bonde-kantat, en tobaksmotett  

 

 

Annars är det han mest måste göras skyldig för att hans (bandets) musik hjälpt till att skapa det moderna tonspråket: Det är hel tiden en lek med melodier, temata och motiv som flätas hit och dit. Drar man bort en melodi på ena stället repas hela väven upp. Men för detta behövs regler om hur man får leka med melodierna:

 

I citatet här är dialogen mellan sopranstämman och oboen väldigt tydlig, samtidigt är alla modulationer, (samma snutt upprepad lite högre upp eller lägre ned) både i arian och körsatsen. Hans experiment gick så långt att han systematiserade den ganska populära kompositionstekniken ”fuga” med fasta regler – så till den grad att lyckades skriva en väv med fyra självständiga melodier som skall vändas och vridas hit och dit utan att slås knut på.

 

Tolvtonsmusiken i blöjor:

Detta näst sista stycket är alltså en fuga, en rent matematiskt skrivet – men spelas givetvis med en viss känslomässig inlevelse

 

 

HÄR har vi också grunden till den märkliga musik som skrevs för ca 100 år sen. Alban Berg har i sin opera Wozzeck skrivit in en fuga – förmodligen helt korrekt, men vridit på Bachs regler så mycket att musiken helt tappar styrsel och riktning för våra öron – så fiffig var alltså idén, och så mycket betyder klanger, skådespel, rösterna och dramaturgi. Även för en helt otränad i modern musik och opera går det att hänga med. Speciellt som han vid 9:00 minuter citerar Gustav Mahler.

 

Men för att citera en annan samtida med Schönberg och Alban Berg – Einstein som nämndes i förra inlägget.

 

”Wenn man zwei Stunden lang mit einem netten Mädchen zusammensitzt, meint man, es wäre eine Minute. Sitzt man jedoch eine Minute auf einem heißen Ofen, meint man, es wären zwei Stunden. Das ist Relativität.”

 

(Om man under två timmar sitter tillsammans med en söt flicka så tycks det som vore det en minut, men om man å andra sidan sitter en minut på en het spis, så tycks det som två timmar. Det är relativitet.)

 

Så därför slutar vi väl där vi började, med min förtjusande julupptäckt Christine Schäfer som sjunger om ”hjärta och mun” ………………  – Suck!!!

 

 

(märk hur stråke och sopran har en dialog mot en blyg och dov bakgrund, två solostämmor som delvis kan improviseras mot den färdigskrivna generalbasen)

 

*

 

Äh!! Vi avslutar väl förresten med en fräckis om Bach och hans åtminstone 21 barn :

 

First man: – Do you know why Bach had so many children?

 

Second man: – No!

 

First man: – Because his organ had no stops

 

(Hans orgel hade inga registerandrag)

 

Read Full Post »

Hitta vems Jul-Nemo..?

Julafton.

 

 

 

 

På Tv visas Hitta Nemo, den fina filmen om hur pappan ger upp allt för att hämta sin tillfångatagna son från akvariet. Filmen är skojig – inte tu tal om annat, men jag ser den och kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att jag och min mamma ser den utan min älskade dotter – som är någon annanstans idag. I och för sig hos sin mamma – men hon är inte hos mig…………………och det är läge att hämta henne…………..hur jag än längtar och saknar henne

Jag tänker också på er, blogkamrater i samma läge (Dig, som jag och ”riddaren” träffade häromagen, och dig jag skall träffa i övermorgon)  samt AB. som just nu sitter på ett flygplan för att slippa tänka på samma sak: Att inte få fira jul med sina älskade barn på det sätt man vill.

Herre, Gud vad jag saknar henne…………..och älskar henne!

Här en julsång av en av ”idolerna”

Read Full Post »

God Jul!!

En synnerligen God Jul önskar er Larvad

Read Full Post »

TBC på operan

(TT) ”….En ung arbetslös kvinna hittades i går natt död i sviterna av obehandlad TBC i takvåningen av ett utdömt hus i Gamlestan strax utanför Göteborgs centrum. Maken, som sen en tid tillbaka levt separerad från den unga kvinna samt några av parets vänner fanns också i lägenheten när polisen och jourläkare anlände. En av parets vänner hade tidigare hittat kvinnan förvirrad, dåligt klädd och svårt nedkyld och hjälpte henne då till maken och vännernas takvåning, där det visade sig att hennes sjukdom inte längre var behandlingsbar. Kvinnan hade enligt uppgift somnat in stilla med maken bredvid sig och vännerna i närheten……” 

Hela historien är mer eller mindre som ett såll när det gäller detaljer i parets psykologi och historia, men eftersom de flesta är så villiga att fylla i dessa hål med vår egen fantasi och erfarenhet – så funkar det.

Göteborgsoperans la Bohème är bra! Scenografiskt har man fastnat i ett tråkigt fack, men många detaljer i regi är utsökta, castingen är perfekt speciellt mellan den rödhårigt skönbleka Helena Juntunen som Mimi, och den nervöst introverte hunken Bülent Bezdüz som Rodolfo (Bara han är en anledning att släppa in Turkiet i EU) Kom ihåg hans namn!! Båda är en aningen svaga i röststyrka och tappar på så sätt i dynamik mellan starkt och svagt, men de agerar bra, har vackra röster och ser bra och rörande ut, både tillsammans och enskilt. Mimi och Rodolfo är på så sätt ytterst trovärdiga som ett ungt vackert strävsamt par från fattigdom (lövgärdet eller Brandbergen), som krossas av sjukdom i sin egen kärleks tragik.

Jag är nöjd! 

Dessutom har Ulla Dahlbäck som översatt texten till textremsa (jojo! – en så’n finns numera på alla större operahus) skapat flera schyssta oneliners. den bästa är nog ”Kärlek utan skratt blir hes” 

Däremot tycker jag att det finns ett problem med attidtyden hos svensk publik oavsett man går på bio eller opera..    Varför ska det vara så svårt att hållakäften under föreställningen, och varför ska det vara viktigt att applådera i tid och otid??  En operaföreställning är inte samma sak som en CDskiva, barnens luciatåg, eller polarnas spex på en kräftskiva. En operaföreställning är en teaterpjäs, oftast med allvarlig handling, och då ger man uppmärksamhet åt dem som kämpar för sitt liv i orkesterdike, ljusrigg och scen. 

Applådera kan man göra efteråt – även om de sjunger ordet amor på italienska – Jag blir störd!!

När jag efter föreställningen gick och funderade på hur det skulle kännas om jag hade förlorat min hustru på ett mer tragiskt sätt än genom skilsmässa, för lyckligtvis lever hon i alla fall. då blippade ett sms från min dotter till: ”Pappa jag älskar dig!!”

  

…Jag är ledsen att det bara fanns Pavarotti som föralldel har en hyfsad röst men en USEL skådis.

I denna roll är han dessutom fel-castad: Är han en utmärglad 25 årig poet? Ha!!

Read Full Post »

Kalla händer – varmt hjärta

Barnledig kväll: Vad göra? Jo springa på operan och lyssna på la Bohème.

Jag bloggar i natt om vad jag tyckte….snyft! suck!

 …fast man blir aldrig barnledig som förälder, jag kommer tänka på henne, undra om hon har det bra etc. Men det skall bli skönt att börja erövra vardagen igen. Och oavsett huset är sålt till trettondagen, så gånge flyttlasset runt den helgen, då champagnen också korkas upp av juridiska skäl när jag drar iväg från det gamla.

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Söndagens Geni (16 nov)

När jag var 15 fick jag mina skor sönderskurna av Hasse. Han tyckte jag såg ”bögig” ut i mina svarta skor och grå manchesterbyxor (just grå manchester torde ju vara ett osvikligt tecken…på att man tillhörde någon form av minoritet….typ…folkfrån ”North Humbria”

Allt löste sig dock – och vi blev vänner på hans initiativ, eftersom det visade sig att jag kunde spela gitarr och kunde lära honom att spela ”Space Oddity” hjälpligt. I släptåg av hans Bowie-tycke, föll även några till bort från listan av elakingar som sparkade sönder mitt skåp eller blockera toalettdörren…en liten solskens-bowie-historia.

Detta är väl om inte ett musikaliskt genius, åtminstone ett födgeni. Karln lyckas göra pengar på allt, och blir egentligen aldrig någonsin pinsam, om än med tiden tråkig och ointressant.

Det stora med Bowie är nog ändå att han genom glamrocken och koncept-person Ziggy Stardust lyckades bygga in röda trådar mellan sångerna och sin person på ett kreativt sätt: En egen litteratur eller värld runt Ziggy. Jag och mina vänenr satt ofta och försökte hitta hur melodierna ex på Ziggy-plattan egentligen hängde ihop som berättelse.Allt detta gjorde att han ansågs en aning exklusiv under många år, eller t o m suspekt eller farlig för eventuella högersympatier.

Därför slogs jag av var hur snabbt han blev folkkär, även bland tidigare kritiker, efter den stora spelningen på Ullevi 1983. Plötsligt snackade alla om Bowie och den något överskattade hype-låten Let’s Dance, som sedemera Tv4 våldfört sig på… Det kändes en aning inställsamt och osjälvständigt när plötsligt alla dörrar och hjärtan öppnades för Bowie. Nåväl fortfarande var den tidiga Bowie inte lika populär bland de nya fansen, så där kunde man behålla snobberiet – för det var ju egentligen bara det handlade om – rent snobberi.

Nåväl, Jag kan inte säga att jag lyssnar på honom speciellt ofta nuförtiden, men hans ominösa textvärldar har nog ändå påverkat min fantasi. Egentligen säger ju inte texterna så mycket, utan är små hermetiska berättelser och dikter, men det finns känslomässiga valörer i dem som är spännande och fantasieggende. Jag fortfarande inte höra ex ”Five Years” utan att skapa inre bilder, eller Starman..

Read Full Post »

The Sunday Genius (9 nov)

This Genius is a real ”Penny from heaven”

Dennis Potter. Dennis Potter får vara den första icke-musikern i raden av söndagens geni. Å andra sidan skapar han musikdramatiska tv-serier som mer liknar musikaler. Med en speciell förmåga att bryta det tragiska med det komiska. Varför välja mellan tragedi och komedi när man kan ha bägge två samtidigt.

1978 sände SvT den då pinfärska Potter-serien Pennies from Heaven. Jag och min bror satt fullständigt klistrade framför tv:n av de absurda övergångarna mellan dröm och ”verklighet”. samma sak gällde den sjungande detektiven och Lipstick on your Collar. Serierna är inte bara spännande, musikaliskt njutbara utan också formmässigt nyskapande eftersom ariorna i dessa musikaler, som tas tematiskt från en musikalisk tidsepok, också skapar ett självmedvetande halv-vägs kvar i den vanliga filmsekvensen, halv-vägs utanför. Detta form experiment skapar både en drömsk och surrealistisk verkligeht – placerad som fantasifoster både i min hjärna som åskådare och samtidigt i en av rollfigurernas hjärna. Det som jag ibland kan irriteras av när jag ser på opera eller musikal är att sång och dansnumren bryter det dramatiska skeendet – så icke här eftersom scenen skapas i ett ”fanstasins glapp i tiden”. Allt detta förstärks ofta av ändrat ljus, ny färgskala och brott mot rollens kontinuitet. För klassiker blir också en genial aspekt på detta alltså att Potter bryter mot Horatii dramatiska konstanter i rum, tid, person och handling utan att bryta dem, genom att skapa ett ”maskhål” in i en rollfigur – mer likt det grekiska dramats kör, än den amerikanska långfilmens ”backflash”, trots att det just är en backflash. Eller ytterligare en koppling till grekiskt drama: Genom att blanda Aristoteles ordpar skräck (foibos) med inverterad medkänsla (eleos) i galghumor – skapas också just medkänsla samtidigt som vi renas (Katharsis) genom det pinsamma skrattet. Potter är således kvar i det grekiska dramat oavsett han vill det eller ej. bla-bla-bla! Nog med teori Det räcker gott och väl att njuta av scenerna utan att formanalysera dem:

Varsågoda! njut och låt beröras på samma gång.

Pennies from heaven

den sjungande detektiven

Lipstick on your collar

Read Full Post »

Umarme mich…

Refrängen (Håll om mig!) är tydlig nog……

…..Fast lite väl smörig är den kanske ändå:

Mein Geist ist total leer, meine Kraft ist am Ende
Ich kann nicht mehr vom Ehrgeiz getrieben
Hätte ich nie gedacht Es weht ein eiskalter Wind
In den Häusern der Macht

Umarme mich: leg meinen Kopf in deinen Schoss
Beruhige mich, und lass mich nicht mehr los
Gib mir von deiner Energie – Ich stehe als Bettler hier vor dir

”Håll om mig, ge mig av din kraft”

tillägnat….?

Read Full Post »

نانسي عجرم

نانسي عجرم

Dvs Nancy Ajram är en av arabvärldens absolut största stjärnor. Underbarn, provokatör och rasande kommersiell. Men trots att hon sålt sig till den äckliga bruna drycken, som speciellt under Ramadan måste räknas som ytterst حرام (alltså haram: religiöst och moraliskt olämpligt i motsats till حلال halal det religiöst och moraliskt lämpliga), så har hon onekligen en stor gnutta charm.

Under Ramadan får man ju inte titta på en person med lust i blicken, varken hos dig eller den andra, så om det behagar er att se henne på videon, får ni fundera på att blunda………om ni inte tillhör annan mer passande religion.

Texten har ett skojigt sätt att lägga perspektivet: ”Du tänker på mig! ”, och det är kul att hon slår ett slag för teckenspråk och kärlek genom sin video: Choukran Nancy!

Det mest charmiga kommer ändå mellan 7:45 och 7:54 minuter in i låten, en politisk djärvhet vi ännu inte sett i videor med Nanne, Per Gessle eller Sanna Nielsen, men vi får väl se nästa val.

Undrar om KD skulle våga använda BWO på samma sätt?

Vi kan ju fråga Clapham institutet…………….. Det skulle vara ”en helt ny upplevelse”…. som jag såg på textremsan att sångens titel Ehsas jdid betyder.

إحساس حديد

Read Full Post »