Omstarten av hemmet utan vissa inkompatibla programvaror har gått bättre än förmodat, och rent praktiskt börjar det ordna till sig allt eftersom möbelfirmorna levererar sitt gods. Vapenstillestånd råder vilket känns gott efter alla de krevader som till och med skull få Ernst Jünger att i skräck längta tillbaka till Flandern eller söka nya kemiska farkoster till sina psykonauta resor….
Hoppas nu bara att det kan vara så här, att A. får två stabila hem och inte behöver bli föremål för dragkamp helt grundat på behov som inte är hennes även om mitt hjärta också skulle förstå drivkraften: Att man vill leva med den man älskar utan rivalitet. Jag får lämna en förbönslapp på lämpligt ställe.. Vilket inte handlar om Claphaminstitutet, för de skulle ändå aldrig begripa problemet. (Vilket är tydligt om man läser deras inlägg)
A propos sången i början och textraden ”..What have I got to do, to make you love me?…” Mnjae.. Det är inte nödvändigt; Jag klarar mig, men ett ”Förlåt mig!” vore kanske på sin formella plats i ett sunt vardagsliv..
*Då och då i livet har jag återupptäckt musik jag lyssnade på tidigare. Senast hände detta med full kraft i våras. När jag var liten (ca 10 – 12) lyssnade mina föräldrar inte bara på klassisk musik, utan också ganska mycket på visor och franska chansonetter. En av de sånger jag då fastnade för var en sång av Jacques Brel som jag först mötte på holländska: Laat me niet alleen! med schlagersångerskan Lisbeth List. En LP som snurrade många gånger hemma hos oss. Tyvärr hittar jag knappt hennes sånger längre, i alla fall inte på nätet.
*När så delar av mitt liv fick ny vändning i våras, dök plötsligt av en ren slump denna ganska sentimentala sång upp igen, fast nu på originalspråket franska. När jag i och med det sökte efter den på nätet, så fann jag i stort sett hur många versioner som helst av denna gamla och oerhört kända chanson. Som vanligt är ju många covers ganska enerverande – men här är de 5 + 1 versioner (utav ca 30 – 40 olika versioner bara på youtube) som är både personliga, mest musikaliskt spännande samt njutbara.
*Givetvis har den franska texten störst värden, men för den som ej begriper franska är den engelska versionen med Emiliana Torrini lysande i sin metalliska och sköra rockballad. Speciellt i sista versen när sången oväntat övergår i C-dur a la 60-talsrock, (If you go away, as I know you must, there is nothing left…) vilket känns mer smärtsamt än i tonarten a-moll alldeles innan. Den engelska texten är nog också den som vågat välja det mest egna bildspråket, där de andra försöker följa Brelganska tätt. Den sista versionen med Ronny Mosuse är mest där för att den var den bästa på holländska, med just Lisbeth Lists text. Visst känns det fortfarande när jag hör den, men mer och mer på ett känslomässigt avstånd. Med tanke på alla covers, så är vissa upplevelser i livet tydligen ganska vanliga;Att tvingas säga: Lämna mig inte! Ne me quitte pas!
Jacques Brel: Franska
Angélica Maria: Spanska
Marlene Dietrich: Tyska
Emiliana Torrini: Engelska
Petra Magoni & Ferruccio Spinetti: Italienska
Ronny Mosuse: Holländska
—
Den enda som verkar gå attfå tag på som cd är Brel själv,de andra verkar vara upplagda på nätet just för att de är vinylare, och svåra att få tag på. fastnar ni i sången finnsdet ytterligare ett antal även på ytterligare ett dussin olika språk… Här följer i alla fall sista versen på franska, den om att få bli ”skuggan av din hund” (l’ombre de ton chien) och sista versen i C-dur, från Rod Mc Kuens engelska text:
—
Ne me quitte pas, Je n’vais plus pleurer,
Je n’vais plus parler Je me cacherai là,
A te regarder, Danser et sourire
Et à t’écouter Chanter et puis rire
Laisse-moi devenir L’ombre de ton ombre
L’ombre de ta main L’ombre de ton chien
Mais…Ne me quitte pas, Ne me quitte pas,
Ne me quitte pas, Ne me quitte pas.
—
If you go away as I know you must
There is nothing left in this world to trust
Just an empty room full of empty space
Like the empty look I see on your face
And I’d been the shadow of your shadow
If you might have kept me by your side..
If you go away, if you go away, if you go away…
Tillägg efteråt!!
Bravo Eduardo!
Visserligen kanske Brel snurrar i sin grav, men denna version kräver ändå sin plats: En del har väldigt stort mod när de gör covers, och vågar gå väldigt långt från originalen. Denna ”regnbågsmönstrade” cover av Eduardo Blanco är trots sin allvarliga text, enastående levnadsglad i hela sitt arrangemang; med bilder av unga män (Eduardo själv) med mer eller mindre kläder ochden stela latina-kören i bakgrunden
SvT visar i dag Les parapluies des Cherbourg, en musikal jag nämnt någon gång på bloggen.
Har ni tid bör ni absolut se den. Annars finns den på större videobutiker, och den lär inte bli dyrare efter dagens visning, så den lär gå att få tag på…
Omstarten av hemmet utan vissa inkompatibla programvaror har gått bättre än förmodat, och rent praktiskt börjar det ordna till sig allt eftersom möbelfirmorna levererar sitt gods. Vapenstillestånd råder vilket känns gott efter alla de krevader som till och med skull få Ernst Jünger att i skräck längta tillbaka till Flandern eller söka nya kemiska farkoster till sina psykonauta resor….
Hoppas nu bara att det kan vara så här, att A. får två stabila hem och inte behöver bli föremål för dragkamp helt grundat på behov som inte är hennes även om mitt hjärta också skulle förstå drivkraften: Att man vill leva med den man älskar utan rivalitet. Jag får lämna en förbönslapp på lämpligt ställe.. Vilket inte handlar om Claphaminstitutet, för de skulle ändå aldrig begripa problemet. (Vilket är tydligt om man läser deras inlägg) 
A die Wundes Weblog 