Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Michel Legrand’

….Brukar ni gå hit ofta…eller…?

Nästa artist Jessye Norman är kanske inget geni, inte heller hennes komponist Michel Legrand, men njutbart är det. Tydligen är Legrand rätt sentimental av sig (Nu skyller jag ifrån mig, jag vet!) Det är även han som skrivit musiken till Les parapluies des Cherbourg och filmen Yentl. Jessye Norman är som man kan höra en god operasångerska, dramatisk sopran med brett register och mycket stor, bred repertoar. Utan tvivel Amerikas främsta operasångerska. Jag blir en aning danssugen av låten måste jag nog tillstå………… Får jag lov någon?

–*–

Söndagsdansen fortsätter med en till ”tryckare”. Denna gång med Stacey Kent och sången What a wonderful world. Jag har sen amerikanska flygvapnet använde denna sång i reklamsyfte varit en aning tveksam, men jag tycker Staceys leende röst, som verkar komma från 2 centimeter bakom örat har räddat sången för mitt vidkommande. Att hon dessutom sjungit in flera sånger av Serge Gainsbourgh på mycket god franska, varav den senare bloggats om i mitten av juli gör inte saken sämre. En god amerikansk artist!

After all: What a wonderful world!

Annonser

Read Full Post »

Svt 2 kl 14.30

SvT visar i dag Les parapluies des Cherbourg, en musikal jag nämnt någon gång på bloggen.

Har ni tid bör ni absolut se den. Annars finns den på större videobutiker, och den lär inte bli dyrare efter dagens visning, så den lär gå att få tag på…

//Larvad

Read Full Post »

“et, que j’ai vue Genevieve, j’ai su que…..”

”när jag sen fick syn på Genevieve, förstod jag….”

(Roland förstår plötsligt vem han alltid väntat på.)

På bilden ovan är det dock Guy och Genevieve

K. är sedan tidigt i morse på fjällvandring förlupen, och A. sover gott efter en sen och för oss föräldrar spänd kväll på Liseberg. Själv kände jag mig därför vemodig nog att se den över-sliskiga franska 60-talsmusikalen ”Les parapluies de Cherbourg” (1964)

Den handlar om romantiken mellan snygge Gauloises-rökande Guy, blyga Madeleine, tango-fagre Roland och vackert bleka Genevieve (Catherine Deneuve) mot fonden av alla tidstypiska Diordräkter, sliten väggputs i grälla kulörter i typiska franska stadsbilder.

Musikaliskt är det en kul blandning av stökig jazz, vackra och mjuka melodier och nästan operamässiga modulationer. Vid lämpliga tillfällen bryter huvudtemat om den lidande kärleken fram, och mot alla drömmar och löften om evig trogen äktenskaplig kärlek bryts verklighetens försmådda män och kvinnor i framtvingade snedsprång och ”fransk” omoral.

”Mamma, Jag är gravid”,

”Men vad har du gjort?”

”Lugn mamma, samma sak som alla andra!”

Såväl musikaliskt som dramaturgiskt bryts en mängd kontraster mot varandra, som gör berättelsen levande, framåtriktad, och engagerande mellan leende och tårar, om man kan stå ut med romantiskt sorgliga avsked till sång på franska med sentimentala stråkar förstås.

Ju mer man ser den desto mer provokativ blir den ständigt sjungna dialogen med sina små moralkritiska stick, respektive sens-moralen om att bara följa sitt hjärta dit det driver, samtidigt som man inte ser någon annan utväg.

Trots alla invecklade hopp mellan relationer och brustna drömmar slutar den egentligen lyckligt. Men samtidigt, även om den slutliga (?) kärleken lurar bakom det hörn man dagligen passerar, men sällan ser, kan i alla fall inte jag låta bli att bli rörd över hur berättelsen ”kunnat” sluta: Vilken kärlek var (är) egentligen ”den sanna”? Vilket hörn är vilket bland dem jag passerar?

Självklart slutar den som kokboken för opera och musikaler föreskriver: Med en kör, fast på sitt eget franska sätt…

”On meurt d’amour qu’en cinema”

”Dör av kärlek, gör man (som) på film”

(Genevieves mamma vill trösta sin dotter)

men ibland blir det FÖR sliskigt:

Read Full Post »