I musikalen Mamma Mia, så ska ju berättelsens vigsel stånda i ett kapell på en grekisk ö. Kapellet är utan ikonostas, men ser påfallande grekiskt ut (konstigt…?) I detta kapell väntar så en präst som ser påfallande svensk ut. Berättelsen förutsätter också den påfallande heteronormativa och kvinnoförtryckande anglosaxiska seden att pappan skall lämna över bruden – även om det nu blir mamman som gör det. När inte allt i berättelsen går som det ska, ser alla församlade gäster inklusive prästen besvärade ut – man ska ju inte skämta med något så allvarligt som religionens inauguration av ett kärleksförhållande. Jag tycker i alla fall det är ganska trevligt att Björn Ulvæus är ganska tydlig på den punkten. Äktenskapet är instiftat och beskyddat av Gud – och givetvis inte den grekiskortodoxa Guden utan en odefinierat västeuropeisk Gud.
Nu gäller det bara att bestämma sig vilken hållning hos Björn Ulvæus som är där för syns skull…hans privata ateism eller hans professionella Guds/religionsvördnad.
Berättelsen hade ju funkat lika bra med en glad grekisk 60-årig bypolitiker som viger paret på en vacker marmor- beklädd klippavsats…
……….Kanske lite magsurt av mig…….men problemet med Ulvæi ateistiska uttalanden utanför Mamma Mia är att man bortser från att religionen trots sina problem också kan vara ett socialt smörjmedel….om vi som troende kan släppa lite på våra sannings- och exklusivitetsanspråk, vilka gärna Ulvæus får kritisera. Varför inte i en ny musikal??
Nå, Vad tyckte jag då om Mamma Mia som filmatiserad musikal?
Jorå, lite krystad och grund som berättelse, lite väl fånigt med körerna/baletterna som ska fylla ut (nästan) alla nummer. Men filmen var glad och rolig och det var en skojig rollbesättning med Brosnan och Streep. Den var sannerligen inte genial, och att kalla den för världens främsta musikal är väl att göra en väl pinsam ”kay Pollack”. Det roligaste var nog att höra sångerna i nya tappningar av skådisar kända för allt annat än musikaler av denna genren, och eftersom Agneta och Annfrid sitter så hårt fast i trumhinnorna blir det extra roligt. Klart sevärd en gång, och oproblematisk att se om flera gånger. De av många så omtalade sexanspelningarna tänkte jag inte på.Visst fanns det, men inte mer än på Aktuellt 21:00.
Jag tyckte både och…. om filmen. Själva historien och dem fina bilderna var fantastiska men sång prestationerna drog ner det hela rejält. Visst var det roligt på ett vis att kända skådisar sjunger men ändå har ju musiken en sån stor del av filmen att jag skulle föredra om det varit riktiga vocalister med.
Såg häromdagen en dokumentär där Benny berömmer Meryl Streep, hon skall ha varit så fantastisk och snabb i inspelningsstudion, på ett sätt som ingen sångerska skulle kunnat jobba på. Jag tänkte spontant för mig själv: ja det är bara för att hon är en känd skådis. I mina öron skar det sig rejält.
Men en sak är säker. Filmen inspirerar till ett Greklands besök 🙂
//GG
Att filmen lockar till ett besök i Hellas är helt klart. Men håll med att även om jag kan hålla med om att sången inte alltid var så oerhört lysande, så fanns det en charm i att dessa på sätt och vis bedagade världsstjärnor används av de lika bedagade Björn/Benny till en berättelse som egentligen är ganska kass redan innan den sätts upp – och ändå blir resultatet rätt njutbart. Jag kan förstå att folk fastnar i den…
Ja det är utan tvivel en trevlig film för hela familjen. Berättelsen är nog som du säger rätt kass från början men det funkar ändå.
Det är väl ingen som tror att chips är bra mat, men visst tusan kan man få tröst av dem, och i visst läge kan de ge nog med näring (faktum är att jag en gång prövat ett recept på potatisgratäng på chips, och man behöver sannerligen inget extra fett, utan det räcker med skummjölk, lök(rotfrukter) och kryddor). Att koka soppa på en spik är inte förbehållet H. C. Andersen respektive BjörnåBenny…………