Där gamla kåkar stodo tätt och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett en skara ungfolk muntert vandra
Och snart i sky stod damm och boss, då plank och läkt de bröto loss.
Det ruttna trät, så torrt som snus, det virvlar om med kalk och grus.
Och hackan högg och stången bröt och väggen föll för kraftig stöt.
Och skrapan rev och tången nöp, att taket föll och skorsten stöp.
Från kåk till kåk man sig beger, från syll till ås, allt brytes ner.
En gammal man går där förbi och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli, när bland ruinerna han kliver.
”Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya Villastaden?”. ”Här skall ej byggas upp igen! Här röjes blott för Esplanaden!””Ha! Tidens sed: att riva hus! Men bygga upp? Det är förskräckligt””Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?”
Att riva ner går fort och är inte så särdeles ansträngande – även i överförd bemärkelse, men att bygga upp….det verkar vara en annan femma. River man dessutom ner ett fungerande bostadsområde bara för att man själv vill kunna flytta under enklare betingelser, eller för att man själv skulle vilja bo annorlunda, är det inte annat än bristande respekt, lättja och kulturmord.
”Detta hus måste ju vara dåligt – eftersom det tydligen går att riva – Här vill inte jag bo!!! .
Således: I dag packades den blivande exhustruns första flytlass, för transport i morgon – hon var glad och för mig kändes det inte alls naturligt. Men man måste ju ”hålla god min…..för barnets skull”
Idag avslutas den arabiska veckan med en sorgefull sång, med sorgefull text…
~*~
”My Love, My Love; What has befallen you?
Who saw you and grieved for you,
You who are righteous?
My Love, what is the sin of our times and our children?
These wounds have no cure.”
~*~
Wa Habibi är en mycket populär påskpsalm från den arabiska kristenheten om den ”lidande kärleken”
I dag är det sista bröllopsdagen innan skilsmässan går igenom…