I musikalen Mamma Mia, så ska ju berättelsens vigsel stånda i ett kapell på en grekisk ö. Kapellet är utan ikonostas, men ser påfallande grekiskt ut (konstigt…?) I detta kapell väntar så en präst som ser påfallande svensk ut. Berättelsen förutsätter också den påfallande heteronormativa och kvinnoförtryckande anglosaxiska seden att pappan skall lämna över bruden – även om det nu blir mamman som gör det. När inte allt i berättelsen går som det ska, ser alla församlade gäster inklusive prästen besvärade ut – man ska ju inte skämta med något så allvarligt som religionens inauguration av ett kärleksförhållande. Jag tycker i alla fall det är ganska trevligt att Björn Ulvæus är ganska tydlig på den punkten. Äktenskapet är instiftat och beskyddat av Gud – och givetvis inte den grekiskortodoxa Guden utan en odefinierat västeuropeisk Gud.
Nu gäller det bara att bestämma sig vilken hållning hos Björn Ulvæus som är där för syns skull…hans privata ateism eller hans professionella Guds/religionsvördnad.
Berättelsen hade ju funkat lika bra med en glad grekisk 60-årig bypolitiker som viger paret på en vacker marmor- beklädd klippavsats…
……….Kanske lite magsurt av mig…….men problemet med Ulvæi ateistiska uttalanden utanför Mamma Mia är att man bortser från att religionen trots sina problem också kan vara ett socialt smörjmedel….om vi som troende kan släppa lite på våra sannings- och exklusivitetsanspråk, vilka gärna Ulvæus får kritisera. Varför inte i en ny musikal??
Nå, Vad tyckte jag då om Mamma Mia som filmatiserad musikal?
Jorå, lite krystad och grund som berättelse, lite väl fånigt med körerna/baletterna som ska fylla ut (nästan) alla nummer. Men filmen var glad och rolig och det var en skojig rollbesättning med Brosnan och Streep. Den var sannerligen inte genial, och att kalla den för världens främsta musikal är väl att göra en väl pinsam ”kay Pollack”. Det roligaste var nog att höra sångerna i nya tappningar av skådisar kända för allt annat än musikaler av denna genren, och eftersom Agneta och Annfrid sitter så hårt fast i trumhinnorna blir det extra roligt. Klart sevärd en gång, och oproblematisk att se om flera gånger. De av många så omtalade sexanspelningarna tänkte jag inte på.Visst fanns det, men inte mer än på Aktuellt 21:00.
Visst känns det som samma berättar tradition som Lotta på Bråkmakaregatan i regi av Johanna Hald – men vuxnare, mer lysrör, mindre gulligull – och detta gör också att filmen ändå bär trots sina klichéer. Den kunde ha gjorts ännu mindre rapsodisk, mer realistisk och flytande, men det behövs inte Johanna Thydells berättelse främst, men också Lisa Siwes regi lyckas återskapa tillräckligt mycket av hur det är att vara tonåring respektive förälder och morförälder, att leva i brännpunkten av trassel med vem man själv är och hur ens föräldrar uppför sig. Jag som man, son och pappa kände igen allt och grät och snyftade när jag levde mig in i filmen, och fick plötsligt uppleva det finaste en 
förälder kan uppleva – och just under denna film känns det ännu bättre, ännu mer mäktigt: När jag sitter där och snyftar och hulkar över mammans förvirrade cancer-själ, så har min dotters kompis uppmärksammat dottern på att jag har en tår i ögat och plötsligt finns det där en varm hand från mitt egen barn som tröstar mig och fyra 10-åriga ögon som tittar ömt – och en aning roat – på (kompisens) rörda pappa.
okamratlig fildelning: En av huvudargumenten som många fildelningskramare kört med är åsiktsfrihet, och överhuvudtaget friheten att förflytta tankar hit och dit. Det är bra! Mycket bra! Vi har i Sverige sen fordom en grundsyn på att vi ska kunna tänka som det oss lyster, och trots klåfingriga maktanspråk från mina kollegor genom åren kyrkan så har vi kunnat behålla denna grundtanke – troligen tack vare att vårtland aldrig blev fullt ut kristnat vad vi i de kristna kyrkorna än säger. Balder hjälpte oss att bevara vår tankefrihet osårbar och förenad med sina kollegor av andra samtida religioner har vi nu många goda tankar i vårt rike som kan hjälpa oss förstå oss själva….
Jag tycker att Dessa åtalade fildelare har ställt sig på för höga kothurner, och hoppas vid Gud att de blir fällda. Jag hoppas också att vi hittar vägar både till en laglig fildelning som inbringar pengar till upphovshavarna och lämpliga indrivningsavgifter till alla de som delat ut fil. Dessa består kanske inte främst av ett antal kriminella element, eftersom upphovsrättslagen är utomordentligt krånglig och skriven utan att förutsätta en modern it-teknik – och där ger jag fildelarna på sätt och vis ett teoretiskt rätt, men knappast moraliskt. 
Självklart får vi räkna med att de blir friade pga den trassliga svenska rättvisan som alltid verkar strunta i motivet till brottet och en diskussion om detta. Men moraliskt har dessa utnyttjare dömt sig själva: För På sätt och vis gör de samma sak som de skivbolagsdirektörer de själva anklagar. De ger inte upphovshavarna den respekt och det levebröd de behöver.
Nu är jag också fast i ansiktsboken. Det känns lite grand som att man inte kan hålla sig ifrån trenderna, men lite skojigt är det också eftersom vissa av ens arbetskamrater är med och man faktiskt också kan utbyta arbetsrelaterade frågor. 
A die Wundes Weblog 