Måndagsdissen (29 dec)

Farschemen Aikh!! Shame on you!! אומפֿאַרשעמט

Att efterbörden av ett krig kommer ut utan fel och brister är viktigt så att vi lär oss något, Till detta behövs barnmorskor (maieus) som lockar och lurar ut det vidriga berättelserna om de ännu vidrigare händelserna.

Att hitta på en berättelse gör skadan värre:

Nu berättas det både lite här och där att man förmodar att paret Herman och Roma Rosenblat hittat på sin kärlekshistoria som ett minne från koncentrationslägret Buchenwald. Även om grundhistorien – en romans – kan kännas futtig och ofarlig att ljuga om, så väcker den givetvis frågan om vilka andra historier som kan han vara sanna respektive osanna.

EXTRA ALLVARLIGT ÄR DET NÄR DET SOM BEKANT UNDERSTUNDOM BLOSSAR UPP EN REVISIONIST-DEBATT OM NAZISMEN. (Som tur är faller ändå revisionisternas misstankar eftersom det finns för många fysiska bevis på vad som hände, så vi kan ändå vara säkra på att förintelsen ägt rum, även om säkert ett eller annat minne förändrats medvetet eller omedvetet.

 

Jag vet inte om det är sant, men är denna nyhet en lögn, så har revisionistiska nassarna lyckats så split igen, är det sanning så har tidigare nämnda knorrbärare kunnat lata sig, man har fått sitt budskap serverat på guldbricka (gjort på guld från läger-offrens ringar) .

 

På en av Buchenwalds grindar står det Jedem das seine: Åt var och en det som är var och ens!

I sådana fall: Skam åt lögnarna: Farschemen Aikh!!

………..Måndagsdissarn har talat

Read Full Post »

Tell me sex; love! 3

Nu har jag sett de sista nakna kropparna i ”Tell me..” och spänningen blev trots det lugna  klipp-tempot genom hela tv-serien gräslig. Saker man inte väntat sig hände hela tiden, och plötsligt slutade allt under stor dramatik (men jag ska inte tala om huruvida det är professor Plommon som är mördare eller pastor Grön) som i alla fall lämnade mig lätt omtumlad.

 

Jag förstår nu också varför Calle Rehbinder kände så pass stor värme till serien, för tvivelsutan så känner man plötsligt för karaktärerna, och ler när de ler, blir illa berörd när de blir det, och ledsna när de blir det. Det är bara vid deras sex-scener som jag inte delat deras känslor eller upphetsning, utan mer känt att jag velat smyga ut och sätta mig framför tv:n tills de kommer ut generade och rosiga om kinden, (även om en av damerna i mitt tycke är mer intressant än de andra…gissa vem!!). I efterhand är det inte svårt att förstå varför det är lätt att fatta tycke för dem. De är mer mänskliga efter att man till och med fått följa med rollfiguren in på dass. Jag känner mig som en nyfiken, halv-voyeuristisk släkting.

 

Givetvis har serien gett mig spännande tankar om mig och hur jag ser på relationer och förmodligen fungerar, vilket givetvis var ett syfte när jag köpte boxen, men jag tycker nog att berättelserna har transcenderat över detta in i en god berättelse om fyra par och deras utveckling; hur de börjar finna sig själva och varandra, eller t o m kanske lyckas.

 

Kommer det en uppföljande säsong 2, tror jag att det kommer ställa väldigt stora krav på manusförfattaren eftersom man nog måste tillföra ett eller flera par, och dessutom låta det hända fler yttre händelser av episk karaktär mitt i denna långsamt rullande dagboks-dramaturgi sitt treriksrös mellan naturalism, symbolism och dekadenslitteratur.

 

Jag hoppas jag får träffa mina vänner igen. Det skulle vara kul om realismen innehöll någon minut av intellektuella samtal om verbformer eller amerikansk mångfaldsdebatt, gräl om det smakar margarin eller smör och några grova skämt samt att de blev lite mer övervikt, håravfall och skägg-vårtor. – Alla är på gränsen till för snygga, slanka och korrekta. Deras Tintin-mässiga genomsnitts-apparition, placerar dem med gränsen till det omänskliga inom synhåll.

Read Full Post »

Tell me you love sex..2..

Varje avsnitt innehåller fortfarande ganska mycket sex, och nu har man till och med låtit barnen upptäcka sin sexualitet. (Jag skulle kunna tänka mig att MRA och liknande måste ha blivit upprörda när de såg sönder avsnitten för att leta efter detaljer att slå ned på.) Men, med bara två avsnitt kvar tycker jag att det icke sexuella innehållet bara blir tydligare och tydligare, och sexscenerna bara mer och mer ovidkommande som självändamål men givetvis fortfarande betydelsefulla i handlingen som helhet, både som vacker respektive ful sex.

Fortfarande är de viktigaste frågorna i serien (a) alla outtalade förväntningar, men också mer och mer av (b) pinsamma lögner på grund av (c) skam för (d) maskera de outtalade förväntningarna.
Det nya tydliga problemet som verkar kumuleras är den ”spelade åsikten”, (ni vet den rödglödgat ilskne som säger ”jag är inte arg”

En annorlunda men kul sak jag upptäckt med dramaturgin i serien:
Handlingen i Tell me…är ju inte uppbyggd som ett episkt hjältedåd, där allt ligger spännande utanför personerna i ett (1) yttre problem (elak skurk) som klaras av genom genomskinlig karaktärsegenskap (mod) hos hjälten, vars akilleshäl (spriten) egentligen är ovidkommande (dricker när han är olyckligt kär) eller rent av chimärisk (han kunde bli nykter själv utan AA).

Uppbyggnaden är mer lik Oidipussagan: Visst finns det yttre problem att ta itu med, men allt utgår ifrån huruvida man också klarar sitt eget personliga öde, och sin skam. Om man inte kan bära sitt öde som gudarna (Afrodite) gett oss, så kommer även andras öden att riskeras – och man blir en skam.

Denna psykologi gör i alla fall att jag har lättare att leva mig in i historien (Visst har jag väl levt mig in i filmkaraktärer tidigare, men om dessa karaktärer känns som släkt eller vänner, så blir ju inlevelsen onekligen starkare). Trots viss kulturskillnad känner jag lättare igen mig i alla deras alla stadier i livet, och alla personer i serien; män som kvinnor. Ibland håller jag med dem, ibland vill jag nästan stänga av för att de gör eller säger så pinsamma saker.

Just genom denna allmänna inlevelse fick jag en lustig tanke i går när jag var och handlade och såg en dubbelgångare till en av kvinnorna i serien: Plötsligt blev hennes liv (den okända kvinnans i köpcentret) så mycket mer tydligt och mänskligt, och jag tänkte att ”Just det ja, hon kanske har det likadant som rollfiguren på DVD:n det vet man aldrig….och ändå är det så lätt att man låter sig falla in i snacket ”jag har det värst av alla i hela världen”. Tvärtom så kände jag en viss altruistisk och medmänsklig ömhet till en person jag aldrig sett, och förmodligen aldrig heller kommer att träffa.

Det är ganska skojigt med en film som både ger förklaringar, tips och hjärta för andra trots att den bara, om jag spetsar till det lite, handlar om makar som är taskiga mot varandra. Kanske är det som Marcus Birro ungefär menat: Varför gömma och dölja smärta, sorg och lidande. Lidandet likaväl som glädjen visar att vi är människor som lever.

Man behöver inte bli lika svart som Schopenhauer, men visst kan lidandet adla en människa, men också förgylla synen på den andra genom insikten att vi delar öde och inte är olika utvecklade, högre stående eller lägre. Vi är ett med våra mänskliga frågor.

Read Full Post »

Uppbrott och lögner..

I går visade tv3 i sitt program ”Insider” ett avsnitt om kidnappning av barn; att i motsats till vad folk tror så kidnappas de flesta barn av sina mammor för att få behålla vårdnaden.

Man hade några tragiska ”case” där mammorna hållit eller håller sig undan från rättvisan och tingsrättens beslut om vårdnadshavare.

Som argument mot männen används tydligen ofta anklagelsen om påstådda sexuella övergrepp. Till sin hjälp har de egenmäktiga kvinnorna som nämns i programmet använt en av mina gamla gymnasiepolare som numera är läkare och specialist i frågan.

Tanken kvarstår: Om det inte skulle vara sant utan påhittade anklagelser; Hur kan man genom slika lögner riskera sina barn och sig själv och sin trovärdighet för vinsten av en riskabel framtid det innebär? Att man kan ljuga vid en skilsmässa må vara hänt och ganska vanligt – och nog så smärtsamt – men den här former av lögner: Vad krävs det för att man ska våga?

Och samtidigt: De flesta av oss är ju goda människor, så varför börja ljuga? Tillhör lögnen uppbrottets dramaturgi, ett öde vi inte kan fly även om vi vill?  Så även om vi försökte att tala sanning kommer lögnen krypa in i oss ändå, hos mig eller dig eller båda……..? skapar lögn och missförstånden separationen eller är det separationen som skapar missförstånd och lögn?

 Helt enkelt:

Varför är det över så lätt att ljuga när man bryter upp från ett förhållande?

……och hur får man stopp på eländet?

Read Full Post »