Galna kvinnor: 1, Rismegatronen

”Stilla ris, Heliga ris. Allt är frid – allt är ris skiner på barnet i stallets strå, äter nudlar så mjuka som så…”

 

*

Den psalmsjungande flickan – med de oförskämt söta tårna – har krupit in i en moraklocka, vilket förstås är det enda rimliga man kan göra om man är en cyborg.

 

Vad göra under dödtiden när man bor i sina föräldrars gästrum? Varför inte se på DVD på sin laptop. I kväll har jag sett en film jag inte helt förstår varför jag greps av, men jag tyckte om den.

 

Chan-Wook Parks humoristiska och romantiska dystopi ”I’m a cyborg, but that’s OK”, blir bara märkligare ju mer man försöker beskriva den.

 

Det är en dystopi om en flicka, Young-Goon,  som tror hon är en cyborg, men genom en finurlig ”friare” lyckas hitta en framtid.

 

Som vanligt har Chan-Wook Park (mannen bakom brutal-rullarna Old boy och Lady Vengeance) blandat extremt brutalt fantasivåld med Kubrickst poetiska musikaliska scener och en väldigt märklig drift med såväl västerlandets romantiska arketyper som alla våra teknokratiska. Filmen blir en allegori över hela vår globala kultur och dess för och nackdelar.

 

Att det är en galen kvinna är nog underordnat, men en bra narrativ fördel eftersom det är lättare att hoppa mellan väldigt söta scener och den förbluffande brutaliteten. Det är däremot tydligt att filmens budskap handlar om att det enda sättet att nå varandra är genom egenskaperna inlevelse, fantasi, kärlek och lite uppfinningsrikedom samt att inga utav dess egenskaper kan fabriceras. Det var en smula lustigt att se denna filmade koreanska animé-wannabe da’n före doppare-da’n, men visst finns det ett inkarnationsunder i filmen. Inte som personer men just i tanken ”Vi människor når aldrig varandra utan att känna till varandra, och kommer aldrig kunna hjälpa varandra utan denna kunskap blandat med kärlek” men lyckas det så lyser i alla fall Young-Goons söta tår i regnbågens alla färger för att indikera att hennes cyborg-batterier är laddade.

 

 

Samtidigt kan det kännas hopplöst: Visst vill man kunna nå dem man älskar – om inte annat för att säga just att man älskar dem, men man vill ju också gärna nå en del man har svårt för. Kanske kan man ”strunta” i kärleken, men vi måste fortfarande acceptera vår likhet inför våra mänskliga betingelser – det är också en av slutpunkterna i filmen mot huvudfigurernas inkarnation i världen från kliché till individ. Det och en väldigt sympatisk kärlek…..

Read Full Post »

I varje Wagner eller I.Bergman bor det en trött synth (Schabloner del 3)

Bästa konstkritiker ta av er psykologkoftan!

Ensamma döende fioler: Enda sen jag första gången hörde förspelet till tredje akten av Tristan & Isolde har jag undrat vad det är som är så ”magiskt” med första och andra fiolernas insats, men tänkt att det nog bara ligger i den lösa g-strängen. Varje fiolsträng har ju sitt speciella sound men även varje sträng har ju även den sina speciella sound för varje ton, och den lösa g-strängen är en av de mest särpräglade på en fiol – en ton som när man lärt sig känna igen den, kan höras igenom vad som helst.

Och visst så är det nog: Wagner har valt den tonen för att den hörs, och sen gjort all man inte helst bör. Trots att den inte hör hemma i ackordet, så förstärker han den på alla sätt: lägger den mot en diffust dov tritonus, som sekund till en annan förstärkt ton med naturlig plats, som dissonant sext till det ganska svårupptäckta ackordet Bb-moll. Wagner gör allt för att kasta ut och fördärva och förfula en av de mest särpräglade och vackra tonerna i en orkester: Varför? Även om han löser upp spänningen lite, igen..och igen.

När sen tonen har hittat en väg in i harmonierna igen, ett hem i ett svävande f-moll, så försvinner harmonierna och Violin 1 & 2 måste börja sväva mållöst uppåt i den kalla höjden i en harmonilös melodi på tersavstånd. Det hela besvaras av ett cirkulerande nedåtskruvande vemod i horn och celli, innan det hela börjar om igen följt av en skörare nedåtskruv i träblås och altfiol. Förspelet avslutas med att alla stråkarna gråter fram temat innan violin 1 & 2 hittar tillbaka till en mer jordbunden melodi rörelse, och samtidigt som ridån lyfts lämnar de över åt den ensamma herden med sitt lugna, fagra menfullständigt förvirrade engelska horn: Scen ett kan börja med sin ödslighet.

Det handlar helt enkelt om musikalisk dramaturgi: Citatet med sin tydlighet fastnar, och skapar en säkerhet, samtidigt som det väcker obehag. När det sen dyker upp kommer samma obehag kännas vad om än händer.

Ledmotiv: Men kanske blir det också en illustration av Tristan och Isolde som söker hemvist, men inte får rum utan drivs runt, runt innan de uppgår i ett ensamt intet, ett Nirvana. Mycket riktigt kallas också motivet ”längtans och ödets motiv”

När det gäller opera så är det lätt att hitta liknande paralleller, och även det från min sida bar blir spekulationer så väcker de en berättigad fråga till oss som tolkar konst: Är denna lek med ensamhet pedagogik eller ett dagboksinlägg, talar Wagner om att han eller Tristan känner sig ensam.

Schabloner som skyddsrum: När det gäller de flesta författare och konstnärer, undantaget SF-, och deckarförfattare antas det att vi kan utläsa författarens egna traumata i texten: samma sak med tonsättare. De beskriver sina egna problem. Kan det vara därför det finns så många schabloner: Genom att stilisera och schablonisera, eller som Wagner använda dessa schabloner som kända ledmotiv.

Då blir frågan hur skapar man schabloner som håller utan att man sitter och gäspar, och som samtidigt också bär en berättelse? Tyvärr går det nog inte helt och hållet, om det inte blir som overkigt eller distanserat som i Tintin och James Bond.

Samarbete: För det första bör nog konstkritiker ta av sig psykologkoftan. De får inte pengar för att kvacka, utan för att tänka sig att konstnären har tänkt på verket, inte sig själv. Vill de inte de, måste de ju förstå att de själva kommer bli mätta med samma mått: Vissa av mina konstnärspolare blir mer ansatta än andra med psykologiserande frågor, så det är ett problem.

Hellre då hitta allmänmänskliga tankar och känslor bakom schablonerna och diskutera detta principiellt: Så’n alkis som hans farsa var så förstår man att han blev…(Alk?/nykt?)

Det viktigaste är ändå (till alla författare) Var inte rädda för djupa personligheter, som gör ovidkommande saker, som att slå fel nummer, peta sig i näsan, gå på toaletten när pappret är slut – sån’t som alla andra gör, det bara förstärker trovärdigheten.

Där, mitt i skillnaden mellan en synth och en fiol, mellan en dålig och en bra författare ligger en parallell. En en parallell mellan förspelet till akt tre av Tristan och Isolde och en genomarbetad film. bra författare (och skådis) kan ge sina karaktärer djup, som de kanske aldrig behöver använda, men som finns där ändå. Oavsett schablonerna. En proffsigt byggd fiol har olika karaktär på alla enskilda toner trots deras likheter, en synt har samma karaktärer på alla toner likt en taskig film schablonerna tar över skillnaderna mellan tonerna.

Ps. Leve Moogen!

Read Full Post »

Min dotter besökte Steven Spielberg & Freddie Mercury (schabloner del 2)

Bild av man-eater med ”lange schlanke Beine”

Jag och dottern satt och mös framför Spielbergs ”världarnas Krig” igår. Det vimlade av paralleller med ”Independence Day”, självklart beroende på att den senare bygger på den tidigare. Det som däremot var nedtonat hos Spielberg var nationalismen – istället utbytt mot oändliga paralleller till nazismen – på ett snyggt sätt. Överallt där tripoderna gick fram och skövlade, så skedde det på ett sätt som var lika naturalistiskt som under Europa under 30/40-talen: färjor som kapsejsar, hus som rasar av brandstormar, människor som avrättas summariskt, och eviga flyktingströmmar med alla sin ägodelar i gamla slitna barnvagnar. Bra gjort, om än nazi-anspelningar börjar bli tjatiga. Men det kanske behövs i ett land som ständigt är ute någonstans och krigar enligt Robocops devis:

”Excuse me, I have to go. Somewhere there is a crime happening.”

A. börjar också upptäcka alla filmschabloner och kommentera dem indignerat: ”Men varför ska dom alltid i filmer springa åt det hållet dom ändå jagas? Varför springer dom inte åt sidan?” , Samtidigt är hon så engagerad att både hon och chokladbitarna yr och hoppar som popcorn i tv-soffan: Nej, Akta dej…Akta dej….Akta dej!!”

Efter filmen gjorde vi ett kul experiment med youtubefilmer (min dotter är helt galen – vilket jag älskar). Vi laddade hem en låt i tre fönster samtidigt, därefter maskade A. ihop bilderna genom att krympa fönstren till motsvarande ett, därefter körde hon igång filmerna så samtididgt som möjligt (med lite tur och flit går det….nästan) Vissa låter fungerade bättre än andra. Vi började med en låt av Devendra Banhart (”Feel just like a child”), vilket funkade bra tack vare låtens blues-harmonier, När vi däremot prövade Queens ”Now I’m here” som bygger på att Freddie Mercury leker med sig själv i eko, var det fantastiskt kul just under ekot, eftersom det såg ut som tre dubbelgångare som försökte härma och bräcka varandra i Mercury-likhet.

Däremot gick det helt åt pipan så fort han började sjunga sången, eftersom deras sånger som oftast innehåller fler än tre ackord. Det var då jag kom på det. Varför inte föra över bilder på människor man inte gillar till vanliga filmfiler på datorn och göra samma sak. Många människor använder ändå bara tre ackord när de talar, och när de använder fler kan det ju vara kul att höra exakt vilka de absolut viktigaste orden är – som lyckas tränga fram genom ljud-mattan…

…………”Det är därför vi vill ha..vill ha..vill ha..FRA..FRA..FRA..FRA..”

Read Full Post »

”It isn’t over until the fat saxophone sings” (schabloner del 1)

”Sea of love” Ibland känns amerikanska filmer mer än tillåtet endimensionella, och hit hörde onekligen denna film jag såg med min dotter igår kväll. Den nyss frånskilde och halvt försupna knölvalen till polis (för all del snyggt spelad av Al Pacino) skall med hjälp av en älsklig och jovialisk kollega (John Goodman) lösa morden på tre lokala Don Juan. kriminalploten i sig kunde väl gå an, den hade vissa realistiska drag på låg och hög nivå och rimlig utveckling och, men personteckningen blev trots bra insatser väldigt spekulativ och stereotyp. In i handlingen kom en ung kvinna (spelad av Ellen Barkin); ensamstående med en söt liten dotter – fader okänd. Självklart bor alla i typiskt New York-schabbiga lägenheter, självklart dricker han whiskey till saxofon-jazz och och trakasserar sin ex (omgift med en annan kollega till honom) med ”drink-n-dial” kl 03.00. Självklart måste hon ha stilettklackar och den ”lilla röda” på för att vi ska ”förstå” att hon är sexig. Självklart hamnar också poliserna bredvid varandra vid bardisken på en pub för att tala med varandra korthugget utan ögonkontakt, och självklart känns de erotiska scenerna lika levande, fria och oförutsägbara som en säkerhets-demonstration på ett flyg (Även om jag sett ett brittiskt undantag i somras).

Schabloner Nu skulle det kanske vara att kasta sten i glashus om jag började kritisera konstnärlig schablonisering i sig, eftersom även ett annat av mina konstnärliga älsklingsmedia, opera, är väldigt starkt schabloniserat, men jag tappar fokus och blir bara irriterad, eftersom alla dessa detaljer inte tillför något. Att vara en knölval när man är alkis är för enkelt – varför inte hitta mer komplexa personlighetstyper, när det ändå oftast är så i verkligheten? Varför kan man inte låta ”bombnedslagen” ha jeans, gympaskor och en polotröja – som verklighetens bombnedslag. Varför inte låta honom bara nästan ringa sin ex efter att ha druckit negrita-rom till Cesaria Evoria istället för saxofon-whiskeyn? Eller är det denna stereotypering som skapar genren?

När jag för ett år sen läste en deckare som utspelade sig i operamiljö (Rüdiger Offergeld: Kundry Weint – Ein Bayreuth-Roman // Allitera Verlag, München 2005) och hade hoppats på lite mer finstämda toner, så var det samma sak där. Även om detta citat bara är ett påhitt bestående av tre meningar, så är det tydligt nog som bild. Schablonerna är globala och blytunga.

’Er zündete noch eine Zigarette, und sah seine lange, schlanke Beine an;

sie war sehr sexy. Aber warum konnte sie nicht verstehen das Parsifal

eine Oper voll von Antisemitismus war? Das alle Leute dieser Welt wußten. ’ (Han tände ännu en cigarett och tittade på hennes

långa slanka ben, hon var mycket sexig. Men varför kunde hon inte förstå att Parsifal var en opera full av antisemitism? ’vet ju hela världen.)

Queerdeckare Kanske är det också en fråga om författarens kön och genus – i alla fall skulle jag gärna se fler queer-deckare från Hollywood; filmatiserade. Jag har märkt att min dotter hanterar våld på bioduken bra, däremot är jag osäker på hur hon fixar att se igenom grumliga genusfördomar. eftersom som hon ännu inte är gammal nog för att helt kunna leva sig in i det sexuella spelet utan är tvungen att hantera allt kognitivt och allmän-emotionellt. Därför tror jag på queerdeckare.

Kanske borde jag med till och med ta hjälp av en läkare, en psykolog och en lämplig politiker för att skriva ett inlägg om detta till DN-debatt…… Ja, kanske det – det kan ju knappast kännas mindre angeläget eller genomtänkt än DNs andra inlägg.

Read Full Post »