Söndagens geni (28 sept)

Då tar vi en till stor kärlek, Farrokh Bulsara eller som han också är känd: Larry Lurex, eller kanske möjligtvis det mindre använda Freddie Mercury. Detta barn av den kulturella människans sätt att pervertera kolonierna till någor gott. Av indisk-parsisk härkomst uppvuxen på Zanzibar och senare London har han burit många kulturer och möjligheter i sig, och frågan är var hans genius är som störst?

Var han ett musikaliskt geni? Tvivelsutan; både som låtskrivare och musiker.

Var han ett artistiskt geni? Jajamensan! Ingen kunde agera så översvulstigt på scen som han.

Var han ett geni i smaklöshet? Ja! och åter ja! Man behöver bara titta på tre olika scenkläder för att ställa allvarliga frågor om hur hans hjärna måste ha sett ut inuti…..

Var han ett geni i ”sentimentalitet”? Ja; både medvetet och omedvetet: Vem kunde se hans sköra intervjuer utan att få beskyddarkänslor för honom eller vem kan leva sig in i hans smäktande kärleksballader utan att bli berörd.

Nu hade han givetvis inte varit något utan resten av bandet Queen, vilket vill likt i många andra fall med genier visar vikten av ett paradigm som kan bära ens skaparkraft och tolkning. Det som blev Freddies genius genom Queen var förmågan att leka med genrer för att bära fram de olika texterna. Texterna var för all del välgjorda men inga lyriska höjdare. Men ständigt finns det en kongenial samklang mellan text, musik arrangemang och framträdande oavsett det varhans egna kompositioner eller andras. Allt från egna music Hall-kupletter till stökig ‘metal‘- eller rock-liknande musik via blöj-opera och tönt-covers och mikro-kantater allt för att binda ihop genrer till en gemensam litteratur. För all del lät han och Queen också ett antal kalkoner se världens ljus.. men allt förlåtet genom den oerhörda fantasi, mångsidighet och skaparglädje han och Queen hade. Dagen han dog var en sorglig dag, och visst kan man sakna honom, men glädjen till vissa låtar känns fortfarande lika stor och att Queens låtar gav mig en viss kunskap i musiklära är fortfarande en glädje.

En låt som varje lördag efter min kendoträning 1976 gick varm på jukeboxen inne på caféet vid Gubbängens torg (Bildminnet sitter där så fort jag hör låten).

Read Full Post »

A friend for lunch??

När jag började blogga så visste jag knappast vad det skulle innebära, men att man efter att ha chattat till varandra kan inleda vettig vänskap med goda människor och träffa dem IRL känns onekligen som uppmuntran. Tack för en trevlig lunch på Katalin och välkommen in bland alla de vänner (ingen nämnd – ingen glömd)  som ger mig så stor glädje, hur ofta eller sällan vi än skulle ses.

Read Full Post »

Måndagsdissen (22 sept 08)

Egentligen har jag inte något särskilt att dissa idag, vilket är skönt. Men jag har ett ”diss-span” på gång. Dvs: Jag har sett att när man i media talar om Tzipi Livni, som tydligen varit duktig nog att såväl vara en god underrättelseofficer och god politiker, också varit framgångsrik nog att nå högsta höjderna i sitt land efter att först ha varit minister samt ha ett privatliv med man och barn, så ironiserar man över hennes hårdhet. Jag vet inte så värst mycket om hennes politik – ännu, men som vanligt finns det ett mycket grövre ironi att ta till över duktiga kvinnor, än över duktiga män – och det är väldigt tjatigt eftersom man inte bryr sig om hennes parlamentariska gärningar. Kommentera hennes politik – positivt eller negativt; är hon bra eller dålig för Israel respektive Palestina, och kritisera henne sakligt – inte hennes byxdress eller läppstift. Och hon är ingen pitbull med läppstift som någon uttryckte det, utan en människa och folkvald politiker – bra eller dålig……………………………………..töntar!

så blev det en diss ändå.

Read Full Post »

Söndagens geni (21 sept)

Nu tänkte jag presentera en tidig kärlek: Gustav Mahler. Detta var en av de tidigaste riktiga musikaliska kärlekar jag hade, tyvärr med otaliga rivaler, men eftersom Mahler hade tid att umgås och tala till oss alla så gjorde det inget. Och som elvaåring var väl kärleken för mig mer av ett ”Karl-Bertil Johnssonskt” snitt, även om jag var dödligt kär i ”Johns-dottern”. Som vuxen har jag också förstått att Hollywoods komponister också måste haft i hop det med Mahler.  

Mina kusiners mamma ”tant K” och morbror S. hade nyss skilt sig och tant K. specialiserade sig nu på att besöka vår familj med en flaska vin, Mahlerskivor, två ton cigaretter och senaste nytt om albatrosser. Jag och min bror stod parad med varsin liten levande mus bakom ryggen när hon ringde på så att vi kunde skrämma vettet ur henne, och säga Välkommen – för det var hon alltid. Förutom att tant K. kom att bli som en extra familjemedlem, så blev jag fullständigt bergtagen av just Gustav Mahler. För att undvika all rök satt jag i vardagsrummet och tjuvlyssnade på Mahlers femma under sir Barbirolli, tyvärr sönderpratad av pappa, mamma och K.

Veckan efter när jag fått mina månadspengar gick jag och köpte upp dem totalt med denna astronomiskt dyra skiva om 135:-, men vad jag njöt vid min lilla oranga bärbara mono grammofon av den maffiga inledningen, och allt vad jag senare skulle lära mig kallas för kromatik, sänkta femmor, förhållningar och modulationer bland stråkarna: Jag hade aldrig hört något så vackert i hela mitt liv.

Veckan efter när jag berättade om min nya kärlek för folk i min klass skrattade de bara – och blev ärligt oroade: Vad skulle det bli av den där Larvad? Sagt och gjort. P.B, en av de tuffa tjejerna i min klass (som aldrig helt lyckades dölja sina varma sidor) var rättfram och initiativrik nog att samla ihop några skivor jag under en vecka borde lyssna på och lära. Deras uppsåt lyckades över förväntan. Jag lånade lydde, lyssnade, och lärde mig snabbt uppskatta deras skivor med gungande rock och plötsligt gillade jag ärligt Status Quo……..och Mahler…

Senare breddades min smak….när jag hittade alla pappas och mammas hela Mahleriana i skivsamlingen, och den botaniska trädgård av såväl lugna, sorgsna som dramatiskadramatiska toner och känslor som där fanns att skörda. Om de tidigare söndagsgenierna varit gränsfall som genier, så gäller det i all falla knappast Mahler – Tvättäkta geni. Här i sista satsen av nian.

med fortsättning och slut

Read Full Post »

Påminnelse

Wallenbergsvandaliseringshitlerbilden är nu på plats. Kolla senaste ”Måndagsdissen”.

Read Full Post »

Receptet (16 sept 08)

Ny artikelserie där jag tänkte presentera något spännande recept lite då och då.

Jag tänkte börja med ett recept på gammal Cheesecake, om man tröttnat på den man köper fryst.

Jag upptäckte denna för ganska länge sen i en bok från British museum om antik mat, och tycker nog att den är ganska skojig, dels för att man känner igen den från modern ostkaka dels för att man känner igen smaken som rimlig antik smak. Den är mycket lätt att göra också – vilket heller inte förstör.

Antik grekisk ostkaka

450 g (grekisk) osaltad färskost av får eller getmjölk (finns på eco-shopar eller större mataffärer,

3 msk honung,

saften från 2 – 3 citroner,

4 ägg,

1 msk apelsinblomvatten eller rosenvatten (finns i butiker med mat från mellarnöstern),

(1 tsk kanel eller myntablad)

1 förgräddat pajskal ca 23 cm Ø,

* Blanda ost, honung, citron, ägg & ett (1) valfritt blomvatten. Mixa slätt i beredare eller med mixerstav.

* Tillsätt om det så dig lyster kanel eller mynta

* Häll i pajskal och grädda tills den rest sig och fått färg.

* servera varm med färsk fruktsallad.

(* Kom i stämning med följande turistfångar-musik.

Read Full Post »

The Cold Song – British High pitch

En av mina vänner: H, var klart före sin tid i delar av sin musiksmak. Först nu har jag hunnit i fatt honom på en sång. Plötsligt sista veckan föll genom livets nycker Claus Nomi på plats. Sången, artisten och framträdandet är både väldigt bisarrt och en stor aning queer. Valet av hans hit blir både tragiskt och väldigt humoristiskt. Hans framträdande är så oerhört stiliserat skruvat men samtidigt ganska kongenialt med sångens text ”…Let me freeze again to death….” Det är omöjligt att inte bli charmad, men jag får samtidigt nästan faderskänslor inför hans veka märkliga framtoning. Här syns det sista stora framträdandet av dunderhiten ”Cold Song” ur operan Purcells opera King Arthur

What power art thou, who from below hast made me rise unwillingly and slow from beds of everlasting snow. See’st thou not how stiff , how stiff and wondrous old far unfit to bear the bitter cold.
I can scarcely move or draw my breath, can scarcely move or draw my breath –
Let me, let me freeze again to death, Let me, let me freeze again to death, Let me, let me freeze again to death.

Men det finns också en gemensam tragedi mellan tonsättaren bakom sången Henry Purcell, och sångaren Claus Nomi: Henry Purcell dog av dåtidens mest fruktade pandemi Tuberkulos, Claus Nomi av AIDS, vår tids motsvarighet. Dessutom dog de i ungefär samma ålder Purcell blev 36 och Claus 39.

En annan tragisk gestalt, för att stanna i manliga sopranröster, är Farinelli (Carlo Maria Broschi 1705 – 1782) som alltså levde lite senare än Purcell. Farinelli sägs vara den främste kastraten genom tiden, en sångare som nådde kändisskap i Michael Jacksons nivå, men samtidigt undrar man om inte kändisskapet som hjältemodig kastrat, måste ha känts som en sorts lönsam ”freak show” en anledning att kastrater blev populära var ju just detta att de var kastrater – vilket egentligen var förbjudet. Farinelli hade i alla fall tur med pengar anseende och vänner, och till skillnad från Purcell och Nomi blev Farinelli hela 77 år gammal.

I detta snitt från filmen om Farinelli torde tydligen rösten dubbas av Cecilia Bartoli. Arian är från Händels opera Rinaldo – en opera där de älskande faktiskt för ovanlighetens skull får varandra på slutet, men givetvis blev hon tvungen att konvertera till kristendom. Operan skulle kunna sägas vara en inspiration till Wagners Parsifal. Wagner jobbade ju bla i London ett tag och satte upp just musik av Händel, så tanken kan nog påverkats. Å andra sidor så handlar de flesta operor om ungefär samma sak – alltid…

Rinaldo och Armida

Read Full Post »

Måndagsdissen (15 sept 08)

Måndagsdissen kommer tidigt idag, men kommer att revideras i kväll med hjälp av ett foto över eländet för dagen. Tills dess har vi en fin bild av Raoul på cykel.

Återigen har någon person med en synnerligen dålig känsla för humor och ägande våldfört sig på Charlotte Gyllenhammars minnesmärke över Raoul Wallenberg (Haga kyrkoplan i Göteborg)…..igen….för 4:e ggn. Dissen går även till Göteborgs stad, som inte bättre kan ordna säkerheten över ett verk som detta.

Det osmakliga i historien är inte att Charlotte Gyllenhammar skulle vara en sakrosankt konstnär eller familjen Wallenbergs skulle vara sakrosankta i sina förehavanden och stå utanför all möjlighet till kritik, utan att man sårar alla de som drabbades av nazismens politik. Speciellt sårar man alla de de människor som fick hjälp genom Raoul Wallenberg ”diplomati” och saboterar den goda sak som Raoul W. förtjänstfullt verkade för. (På samma sätt tycker jag att man nu på avstånd borde näpsa media för deras utnyttjande av RWs insats när man under jakten på om RW fortfarande levde skrev så många spekulativa artiklar mest för lösnumrens skull – vilket också döljer RWs insats.

Själva pojkstrecket i sig riskerar dessutom förstöra hela konstverket eftersom varje tvätt och ny skyddshinna givetvis sliter på betong-fotot.

Det typiska med de antisemitiska krafterna är väl just tyvärr att de allra flesta aldrig vågar ställa upp på debatt och diskussion, och att antisemitismen givetvis gror bra i ett samhälle som byggs upp och vidmakthålles av ett ständigt ”vi och dom”. Skolan måste nog lära sig att visa att nazismen inte är farlig för att den står för något onaturligt och onormalt, utan för att den spelar på något som är just både naturligt och normalt – men olämpligt och farligt: Främlingsrädslan.

Redan 2007 var Charlotte Gyllenhammar sur på Göteborgs stad för att de inte skyddade hennes konstverk. Tilltaget nu gör inte deras förhållande mindre komplicerat. Självklart är det dags att Göteborgs stad rycker in – både tjänstemän och politiker.

Sätt igång! och ni med färgpytsarna: Skaffa ett liv! I stället för att bli en herostratisk kändis för att sabba konst, skulle ni kunna bli riktiga hjältar genom att faktiskt på allvar hjälpa människor – Vilket jag är fullständigt övertygad om att ni fixar. Ni skulle säkert t o m kunna härma Wallenberg och bli kända – eftersom initiativ lika hans fortfarande behövs. Men fram till att ni visar era goda sidor: Skäms!!

Ps. Om det är politisk satir man är ute efter, så är ju en hitlermustasch på Wallenberg helt misslyckad eftersom den inte berättar något. Här har vi ett bättre exempel: Bildtexten till Ragnar Blix teckning lyder:

(I audiens hos Hitler 1944: -Jag är Quisling! -och namnet)

*

Exkurs januari 2010:

Att hitta artiklar på nätet som skrevs i slutet av 80-talet låter sig inte göra så lätt: Jag hittade några från den ena, men inga från den andra kvällstidningen: Jag bifogar dem här nedan. När man läser dem nu, så ser man ju inte det allmäna spelet i pressen runt UDs debacle i kontakten med Sovjetunionen angående Raoul Wallenberg. Det jag finner och fann störande var att artiklarna om än spännande inte på något sätt påverkar varken UD eller KGB, utan bara lösnummersförsäljningen: Visst ger dem oss som står vid sidan en vis kunskap om ”fallet” men till vilken nytta. Det hela känns som vanligt när det gäller pressens inblandning i komplexa politiska spel rätt olustigt.

 

 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8100.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8111.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8113.ab

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0010/22/wall.html

  

 

Read Full Post »

Söndagens geni (14 sept)

Nina

I dag har jag vissa problem med min söndagens geni: Dels eftersom materialet på internet inte riktigt gör henne rättvisa, dels för att hon onekligen är en person man måste träffa och kalibrera in sig på för att uppskatta henne. men jag vill ändå redovisa henne för hennes förtjänster. Hon är mångkunnig både som musiker och formgivare, hon är en rolig och karismatisk liveartist och en oerhört duktig skivartist, samtidigt som hon sjunger bra, är det tolkningen av text och syftet med musiken som får en att falla för hennes fötter – för den oerhörda värme, empati och inlevelse och humor som finns i bokstäverna och orden. skulle hon sjunga något om Klingoner på klingonska, skulle alla bli åtmintone trekkers redan nästa dag (mnja kanske en överdrift…), i alla fall blir såväl ironi, skoj som romantik levande i hennes sång – och hennes egna texter ex. med gruppen Salt.

Namnet på Söndagens geni är alltså Nina Ramsby:

Nina har sjungit mest visor, men även pop i en mängd ganska olika konstellationer av band och med mer eller mindre självständiga stödmusiker. Själv har jag haft turen att träffa henne och Martin Hederos när både Nina och Martin Hederos kom inbjudna för att ha en konsert i samband med en HBT-temadag i Hagakyrkan våren 08.

Till en början hade jag lite besvärligt med hennes röst eftersom jag tyckte att den hade lite grann samma tonfall, och var en aning ”gråt-gnällig”, men mer och mer började jag fastna i att hon tolkade texterna så oerhört väl genomtänkt, och plötsligt började även musiken falla på plats. Detta var någon vecka före deras uppträdande hos oss, medans vi fortfarande planlade det hela. Sen dess är jag ”fast”.

Hon är också tydlig och självsäker nog i sin egen profil att hennes Bellman-tolkningar också känns självklara trots att de i sin känslomässiga närhet avdriver ganska mycket från Bellmans förmodade glättiga spydigheter. Kanske ligger hennes charm i att hon vågar göra den helt annorlunda, och att hon skapar en känslomässig spänning när hon blandar tveksamhet med självklarhet.

 

 

Read Full Post »

Självmord 3

Att hitta ett språk.

Detta kanske låter konstigt om jag som präst säger det, men den stora fördelen med religion är inte Gud.

Under de 14 år  jag jobbat som präst och även alla år fram till det, har jag upptäckt en sak både hos mig själv och andra: Språket. Religion handlar inte bara om Gud, utan om ett sätt att prata = ett språk. Ett av dessa språk heter kristendom, och är väl det religions-språk jag klarar bäst. 

Alla språk har ju flera sidor: skrift och tal, stavning och ljud, ord, grammatik och syntax och stil nivå. I princip kan du lära dig ett språk perfekt, men vara helt ”lost” när du kommer till landet fölr detta tungomål, eftersom du aldrig börjat göra kopplingen med kommunikation. För att klara ett språk helt och hållet måste du givetvis kommunicera – prata – snacka och umgås med folk med samma språk. Men även om du inte träffar folk som talar ett visst språk kan du lära dig mycket och få ut mycket av ett språk – kulturen.

Samma sak med religion: Religioner ger oss ord för exempelvis kärlek, moral, död, vänskap, ilska ömhet osv. Visst kan man därför lära sig en religion och samtidigt strunta i Gud och ändå få ut något. Det handlar helt enkelt om att skapa sitt eget språk med alla religiösa tankar som finns i en religion. Däremot så finns det vissa faror: Det finns människor som inte tål att man kritiserar språket/religionen, det finns folk som säger dumma saker oavsett språk/religion, det finns folk som utnyttjar språk/religion för suddiga och otrevliga syften. Detta gör att man bör akta sig, när man ex lär sig språket kristen tro. Om det är en person som tröttnat på tillvaron och tycker att det finns färre och färre anledningar att leva, så kan jag aldrig garantera ett den personen inte träffar på människor som missbrukar språket/religionen, och får den personen att faktiskt må sämre – tyvärr kan jag inte garantera det, men som anonym sökare kommer man förmodligen hitta andra som är öppna för sökandet av att förstå livet utifrån ett gemensamt språk. Att börja tackla verkligheten utifrån absurditeten i dåraktiga religioner, fåniga filmer, sentimentala sånger, barnsliga berättelser och arga dikter kanske inte ger ett svar på ”Varför skall jag leva vidare?”, ”Vad har samhället för vinst av att jag lever kvar?”, men väl ger det andra svar. Ett sån’t annat svar har jag hört genom det kristna språket/religionen och det handlar om saknaden: Att sakna den man älskar, en som var ens vän. Jag har aldrig varit på en begravning av mina ca 500 st där inte saknad och kärlek varit centrala: speciellt där avskedet kommit snabbt. I bland är vi människor dåliga på att säga hur mycket andra betyder för oss, t o m så att jag flera gånger hört just den där lite klichéemässiga frasen på riktigt: ”Om jag ändå bara hade hunnit tala om för Xxx Yyy hur mycket jag tyckte om ponom, hade detta varit annorlunda”

Alltså: Religion, konst, böcker och musik ger oss ett tillfälle och en metod att tänka. Den metoden bör vi ta vara på vid första bästa tillfälle. Gör det gärna utan Gud i början – Gud är inte avgörande – utan det viktigaste är att vi människor hittar sätt att kommunicera. Det spelar ingen roll om vi är lyckliga eller olyckliga, duktiga eller ej. tror på Gud eller ej, utan att vi kan lära oss ett sätt att kommunicera, åtminstone med oss själva – och plötsligt med någon annan

Livet är absurt – så det skadar knappast att göra det ännu mer absurt.

Vill du ha hjälp och prata med någon:

Nationella hjälplinjen når du på: 020 – 22 00 60
* Jourhavande präst: via 112.
* Jourhavande medmänniska: 0771 – 900 800
* Jourhavande kompis: 020 – 22 24 44
* Jourh. adoptionskompis: 020 – 64 54 30
* Bris : 0200 – 23 02 30.

Nedan hittar du också tre webbadresser du kan använda för att söka hjälp och information.

Nationella hjälplinjen,

Phir.se

Spes

Dessa sidor har också i sin tur mängder av länkar.

Read Full Post »