Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2008

Då tar vi en till stor kärlek, Farrokh Bulsara eller som han också är känd: Larry Lurex, eller kanske möjligtvis det mindre använda Freddie Mercury. Detta barn av den kulturella människans sätt att pervertera kolonierna till någor gott. Av indisk-parsisk härkomst uppvuxen på Zanzibar och senare London har han burit många kulturer och möjligheter i sig, och frågan är var hans genius är som störst?

Var han ett musikaliskt geni? Tvivelsutan; både som låtskrivare och musiker.

Var han ett artistiskt geni? Jajamensan! Ingen kunde agera så översvulstigt på scen som han.

Var han ett geni i smaklöshet? Ja! och åter ja! Man behöver bara titta på tre olika scenkläder för att ställa allvarliga frågor om hur hans hjärna måste ha sett ut inuti…..

Var han ett geni i ”sentimentalitet”? Ja; både medvetet och omedvetet: Vem kunde se hans sköra intervjuer utan att få beskyddarkänslor för honom eller vem kan leva sig in i hans smäktande kärleksballader utan att bli berörd.

Nu hade han givetvis inte varit något utan resten av bandet Queen, vilket vill likt i många andra fall med genier visar vikten av ett paradigm som kan bära ens skaparkraft och tolkning. Det som blev Freddies genius genom Queen var förmågan att leka med genrer för att bära fram de olika texterna. Texterna var för all del välgjorda men inga lyriska höjdare. Men ständigt finns det en kongenial samklang mellan text, musik arrangemang och framträdande oavsett det varhans egna kompositioner eller andras. Allt från egna music Hall-kupletter till stökig ‘metal‘- eller rock-liknande musik via blöj-opera och tönt-covers och mikro-kantater allt för att binda ihop genrer till en gemensam litteratur. För all del lät han och Queen också ett antal kalkoner se världens ljus.. men allt förlåtet genom den oerhörda fantasi, mångsidighet och skaparglädje han och Queen hade. Dagen han dog var en sorglig dag, och visst kan man sakna honom, men glädjen till vissa låtar känns fortfarande lika stor och att Queens låtar gav mig en viss kunskap i musiklära är fortfarande en glädje.

En låt som varje lördag efter min kendoträning 1976 gick varm på jukeboxen inne på caféet vid Gubbängens torg (Bildminnet sitter där så fort jag hör låten).

Read Full Post »

När jag började blogga så visste jag knappast vad det skulle innebära, men att man efter att ha chattat till varandra kan inleda vettig vänskap med goda människor och träffa dem IRL känns onekligen som uppmuntran. Tack för en trevlig lunch på Katalin och välkommen in bland alla de vänner (ingen nämnd – ingen glömd)  som ger mig så stor glädje, hur ofta eller sällan vi än skulle ses.

Read Full Post »

Egentligen har jag inte något särskilt att dissa idag, vilket är skönt. Men jag har ett ”diss-span” på gång. Dvs: Jag har sett att när man i media talar om Tzipi Livni, som tydligen varit duktig nog att såväl vara en god underrättelseofficer och god politiker, också varit framgångsrik nog att nå högsta höjderna i sitt land efter att först ha varit minister samt ha ett privatliv med man och barn, så ironiserar man över hennes hårdhet. Jag vet inte så värst mycket om hennes politik – ännu, men som vanligt finns det ett mycket grövre ironi att ta till över duktiga kvinnor, än över duktiga män – och det är väldigt tjatigt eftersom man inte bryr sig om hennes parlamentariska gärningar. Kommentera hennes politik – positivt eller negativt; är hon bra eller dålig för Israel respektive Palestina, och kritisera henne sakligt – inte hennes byxdress eller läppstift. Och hon är ingen pitbull med läppstift som någon uttryckte det, utan en människa och folkvald politiker – bra eller dålig……………………………………..töntar!

så blev det en diss ändå.

Read Full Post »

Nu tänkte jag presentera en tidig kärlek: Gustav Mahler. Detta var en av de tidigaste riktiga musikaliska kärlekar jag hade, tyvärr med otaliga rivaler, men eftersom Mahler hade tid att umgås och tala till oss alla så gjorde det inget. Och som elvaåring var väl kärleken för mig mer av ett ”Karl-Bertil Johnssonskt” snitt, även om jag var dödligt kär i ”Johns-dottern”. Som vuxen har jag också förstått att Hollywoods komponister också måste haft i hop det med Mahler.  

Mina kusiners mamma ”tant K” och morbror S. hade nyss skilt sig och tant K. specialiserade sig nu på att besöka vår familj med en flaska vin, Mahlerskivor, två ton cigaretter och senaste nytt om albatrosser. Jag och min bror stod parad med varsin liten levande mus bakom ryggen när hon ringde på så att vi kunde skrämma vettet ur henne, och säga Välkommen – för det var hon alltid. Förutom att tant K. kom att bli som en extra familjemedlem, så blev jag fullständigt bergtagen av just Gustav Mahler. För att undvika all rök satt jag i vardagsrummet och tjuvlyssnade på Mahlers femma under sir Barbirolli, tyvärr sönderpratad av pappa, mamma och K.

Veckan efter när jag fått mina månadspengar gick jag och köpte upp dem totalt med denna astronomiskt dyra skiva om 135:-, men vad jag njöt vid min lilla oranga bärbara mono grammofon av den maffiga inledningen, och allt vad jag senare skulle lära mig kallas för kromatik, sänkta femmor, förhållningar och modulationer bland stråkarna: Jag hade aldrig hört något så vackert i hela mitt liv.

Veckan efter när jag berättade om min nya kärlek för folk i min klass skrattade de bara – och blev ärligt oroade: Vad skulle det bli av den där Larvad? Sagt och gjort. P.B, en av de tuffa tjejerna i min klass (som aldrig helt lyckades dölja sina varma sidor) var rättfram och initiativrik nog att samla ihop några skivor jag under en vecka borde lyssna på och lära. Deras uppsåt lyckades över förväntan. Jag lånade lydde, lyssnade, och lärde mig snabbt uppskatta deras skivor med gungande rock och plötsligt gillade jag ärligt Status Quo……..och Mahler…

Senare breddades min smak….när jag hittade alla pappas och mammas hela Mahleriana i skivsamlingen, och den botaniska trädgård av såväl lugna, sorgsna som dramatiskadramatiska toner och känslor som där fanns att skörda. Om de tidigare söndagsgenierna varit gränsfall som genier, så gäller det i all falla knappast Mahler – Tvättäkta geni. Här i sista satsen av nian.

med fortsättning och slut

Read Full Post »

Wallenbergsvandaliseringshitlerbilden är nu på plats. Kolla senaste ”Måndagsdissen”.

Read Full Post »

Ny artikelserie där jag tänkte presentera något spännande recept lite då och då.

Jag tänkte börja med ett recept på gammal Cheesecake, om man tröttnat på den man köper fryst.

Jag upptäckte denna för ganska länge sen i en bok från British museum om antik mat, och tycker nog att den är ganska skojig, dels för att man känner igen den från modern ostkaka dels för att man känner igen smaken som rimlig antik smak. Den är mycket lätt att göra också – vilket heller inte förstör.

Antik grekisk ostkaka

450 g (grekisk) osaltad färskost av får eller getmjölk (finns på eco-shopar eller större mataffärer,

3 msk honung,

saften från 2 – 3 citroner,

4 ägg,

1 msk apelsinblomvatten eller rosenvatten (finns i butiker med mat från mellarnöstern),

(1 tsk kanel eller myntablad)

1 förgräddat pajskal ca 23 cm Ø,

* Blanda ost, honung, citron, ägg & ett (1) valfritt blomvatten. Mixa slätt i beredare eller med mixerstav.

* Tillsätt om det så dig lyster kanel eller mynta

* Häll i pajskal och grädda tills den rest sig och fått färg.

* servera varm med färsk fruktsallad.

(* Kom i stämning med följande turistfångar-musik.

Read Full Post »

En av mina vänner: H, var klart före sin tid i delar av sin musiksmak. Först nu har jag hunnit i fatt honom på en sång. Plötsligt sista veckan föll genom livets nycker Claus Nomi på plats. Sången, artisten och framträdandet är både väldigt bisarrt och en stor aning queer. Valet av hans hit blir både tragiskt och väldigt humoristiskt. Hans framträdande är så oerhört stiliserat skruvat men samtidigt ganska kongenialt med sångens text ”…Let me freeze again to death….” Det är omöjligt att inte bli charmad, men jag får samtidigt nästan faderskänslor inför hans veka märkliga framtoning. Här syns det sista stora framträdandet av dunderhiten ”Cold Song” ur operan Purcells opera King Arthur

What power art thou, who from below hast made me rise unwillingly and slow from beds of everlasting snow. See’st thou not how stiff , how stiff and wondrous old far unfit to bear the bitter cold.
I can scarcely move or draw my breath, can scarcely move or draw my breath –
Let me, let me freeze again to death, Let me, let me freeze again to death, Let me, let me freeze again to death.

Men det finns också en gemensam tragedi mellan tonsättaren bakom sången Henry Purcell, och sångaren Claus Nomi: Henry Purcell dog av dåtidens mest fruktade pandemi Tuberkulos, Claus Nomi av AIDS, vår tids motsvarighet. Dessutom dog de i ungefär samma ålder Purcell blev 36 och Claus 39.

En annan tragisk gestalt, för att stanna i manliga sopranröster, är Farinelli (Carlo Maria Broschi 1705 – 1782) som alltså levde lite senare än Purcell. Farinelli sägs vara den främste kastraten genom tiden, en sångare som nådde kändisskap i Michael Jacksons nivå, men samtidigt undrar man om inte kändisskapet som hjältemodig kastrat, måste ha känts som en sorts lönsam ”freak show” en anledning att kastrater blev populära var ju just detta att de var kastrater – vilket egentligen var förbjudet. Farinelli hade i alla fall tur med pengar anseende och vänner, och till skillnad från Purcell och Nomi blev Farinelli hela 77 år gammal.

I detta snitt från filmen om Farinelli torde tydligen rösten dubbas av Cecilia Bartoli. Arian är från Händels opera Rinaldo – en opera där de älskande faktiskt för ovanlighetens skull får varandra på slutet, men givetvis blev hon tvungen att konvertera till kristendom. Operan skulle kunna sägas vara en inspiration till Wagners Parsifal. Wagner jobbade ju bla i London ett tag och satte upp just musik av Händel, så tanken kan nog påverkats. Å andra sidor så handlar de flesta operor om ungefär samma sak – alltid…

Rinaldo och Armida


Read Full Post »

Older Posts »