På Tv visas Hitta Nemo, den fina filmen om hur pappan ger upp allt för att hämta sin tillfångatagna son från akvariet. Filmen är skojig – inte tu tal om annat, men jag ser den och kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att jag och min mamma ser den utan min älskade dotter – som är någon annanstans idag. I och för sig hos sin mamma – men hon är inte hos mig…………………och det är läge att hämta henne…………..hur jag än längtar och saknar henne
Jag tänker också på er, blogkamrater i samma läge (Dig, som jag och ”riddaren” träffade häromagen, och dig jag skall träffa i övermorgon) samt AB. som just nu sitter på ett flygplan för att slippa tänka på samma sak: Att inte få fira jul med sina älskade barn på det sätt man vill.
Herre, Gud vad jag saknar henne…………..och älskar henne!
I morgon eftermiddag kommer A. Hem till mig/oss för att stanna till på tisdag, då jag åter igen inte får se henne på ett tag och så kommer det att hålla på tills hon flyttar hemifrån eller redan före den dagen väljer att bo mest hos bara en av oss: Något som skrämmer skiten ur mig redan flera år i förväg – tänk om hon väljer bort just mig…. Så det bästa för att undvika risken, är att bara vara en lycklig och trygg förälder, att leende pappa som välkomnar henne och hittar på roliga saker och inte låtsas om något…..Det är det bästa……..?
Är det verkligen det bästa? Och är det så enkelt som Chaplins sångtext säger?
Är inte också smärtan, längtan och tårarna en del av kärleken och växandet?
Jag tror det – att gå vidare även när det gör ont. Att våga visa att det gör ont – men våga gå vidare – ändå!
Om två timmar måste jag och A. skiljas åt för några dagar……….Kommer jag någonsin vänja mig?
Lascia ch’io pianga Vem såg Farinellis smärta mitt i applåderna, vem ser min på spårvagnen på väg hem mot det tomma hemmet? i överförd bemärkelse: Jag!
Dottern vill gärna ha ett större husdjur, På sätt och vis är det nog ganslka kul, men på sätt och vis kan det också innebära problem, ett argument hon inte utan vidare accepterar. Hon vill ha djur. Kanske kan hon ändra sig lite om hon får veta detta eller det här…
I morgon kommer jag att ta upp journalistens väsen.
Dottern längtar hem…ordentligt..! Hon ringde i natt och ångrade med tårar att hon hade åkt så snabbt. I morse sade vi God morgon, och under kvällen har vi haft pratat i telefon och sjungit snapsvisor med varandra till kräftorna där borta. Snart är det söndag..
Jag säger som ”Ensamma mamman” av Cecilia Thorudd: >>Tänk om man kunde få ha en känsla i taget.<<
Först ville dottern med exfru. till landet, sen ville hon stanna hemma hos mig, sen ville hon med ändå – och jag skulle packa under skäll, och krav – och sen förväntades jag att med en vuxen min, för det skall man ju, bara se henne åka ifrån mig.
Jag slits sönder!
MEDEA:
”Det är så här. Jag visste ingenting. Plötsligt föll det över mig, min själ blev krossad, livets tjusning är förbi…(….)…. Det gjorde så ont i mitt hjärta, så ont, som aldrig kan sägas med klagan och gråt”
ur: Euripides: Medea
—
Verdi: Requiem: Dies Iræ (vredens dag)
—
GERDA:
”Hur skall jag kunna glömma allt det förflutna? Finns ingen dryck som släcker minnet, utan att att kväva livet? Om jag hade kraft att gå ut ifrån alltihop, … du förhärdade, som inte kan lida för dina egna brott.”
ur: A. Strindberg: Pelikanen.
—
J.S. Bach: Matteuspassionen: Erbarme Dich!
Erbarme dich,
Mein Gott, um meiner Zähren willen!
Schaue hier,
Herz und Auge weint vor sie
Bitterlich.
Tyskarna har en förmåga att både vara oerhört lugubert lustiga som i Rammsteins ”Keine Lust”:
eller oerhört litterärt raffinerade som i denna fria rockvideo över sången ”Dalai Lama” också av och med Rammstein,
men grundat på en parafras eller pastisch på Goethes och Schuberts ”Erlkönig” som man kan höra här med en av världens främsta baryton: Dietrich Fischer-Dieskau:
Det är väl så med stora kulturnationer. De har ett så stort utbud att det mesta kommer fram: Därför är det synd att våra distributörer av musik, film och litteratur inte är mer noggranna. Hur skall jag som ex inte vill ladda ner olagligt nånsin komma åt det jag vill, när snart knappt internetföretag vågar ha vissa udda titlar inne? Samma spännvid som är ganska lätt att hitta i det tyska utbudet finns givetvis i det anglosaxiska, men där har skräpet fått en oturlig övervikt, och i det fransk-, och spanskspråkiga , som är svårt att hitta.
Nåväl Se, lyssna och njut!!
Här är Goethes text översatt till engelska, där Rammsteins parafras blir rätt tydlig. Fast vad sången har med Dalai Lama att göra, är mig en aning fördolt: Det är inte så mycken tibetansk buddhism vad jag kan se..men, den är gripande som popsång
Who rides so late through night and wind?
It is the father with his child.
He holds the boy safe in his arm
He holds him safe, he keeps him warm.
”My son, why do you hide your face so fearfully?”
”Father, do you not see the Elf king?
The Elf king with crown and robe?”
”My son, it’s a wisp of fog.”
”You lovely child, come, go with me!
Nothing but beautiful games I’ll play with you;
Many colourful flowers are on the shore,
My mother has many golden robes.”
”My father, my father, can’t you hear,
What the Elf king quietly promises me?”
”Be calm, stay calm, my child;
It is the wind rustling in the dry leaves.”
”Do you want to come with me, fine lad?
My daughters should already be waiting for you;
My daughters lead the nightly folkdance
And rock you and dance and sing.”
”My father, my father, and can’t you see there,
The Elf king daughters in the gloomy place?”
”My son, my son, I see it well:
It is the old grey willows gleaming.”
”I love you, your beautiful form entices me;
And if you’re not willing, I shall use force.”
”My father, my father, now he takes hold of me!
The Elf king has wounded me!”
It horrifies the father; he rides swiftly,
Holding in his arms the moaning child.
He reaches the yard with great difficulty;
In his arms, the child was dead.
Tillbaka efter semester på Gotland bland medeltida jippon och goda vänner. Skönt att få åka iväg bara jag och A. på ”teambuilding” och diskussioner om vår gemensamma framtid, och visa att man kan vara en familj på resa på bara en förälder. Trots stunder av vemod för oss av olika orsak, så blev resan bra. Vännernas öppna famn, medeltidsveckans fantasi och god mat har styrkt oss. Till slut efter en vecka kom vi hem via en vidrig färd med Destination Gotland med det ena fenomenet mer kräkframkallande än det andra. Var det inte stampande båtar i styv kuling, så var det ljudet av gurglandet ned i små vita påsar och rädda sjösjuka småbarn, eller värst av allt förljugna Disney-filmer om lycklig omedveten kärlek. Tur att man två turer försenad kan åka hem till pankaksgräddande föräldrar som ställer upp mitt i natten för barn och barnbarn. Men när sen väl illamåendet släppt, finns Disneys syn på kärlek fortfarande kvar och ter sig bara mer och mer orealistisk och omoralisk i sin förljugna idealism om kvinnans jungfrulighet och mannens emotionella omedvetenhet Ju närmre Göteborg vi kommer. Några timmar senare; K. skall upp tidigt och sover därför redan, och själv har jag just stoppat om min dotter, drar igen dörren en smula och viskar ”Tack för den här semesterveckan med dig!” varefter jag får en mjuk röst med världens finaste svar nånsin: ”Pappa! Tack inte bara för den här veckan, utan också för tio långa år!”.
Nonicoclolasos tog endera dagen (25 juli Barnen påverkar politiken) upp frågan om att döttrar drar familjens åsikter åt vänster. Det är en klart spännande fråga: Hur påverkas man av sin närmsta omgivning?
Så sent som i inlägget ”Hon tror jag är kär, fast jag bara bloggar” var jag faktiskt glad över att påverkas av min dotter A.s glada åsikter.
Ett annat exempel: A. har alltid velat bli vegetarian (dumt att döda), så förra året när hon var gammal nog att förstå lite näringslära, fick hon börja pröva det. Självklart påverkades även vi föräldrar av beslutet. är detta påverkan eller lånade vi hennes handlingsmönster? Både och gissar jag.
Om min ex ringde mig när jag var stressad för att hinna med morgonbussen och sade till mig: ”Lars, så där kan du väl ändå inte säga!” Hur skulle jag då reagera och handla? Eller om jag sitter med en ny kärlek, som tvärs över bordet med ostron, champagnen Quenardel et Fils Cuveé Millenium Millésime1996 Grand Cru, till kompet av Liszts Liebestraum 3 tar min hand och pärlar fram: ”Lars, så där kan du väl ändå inte säga!” Hur skulle jag då reagera? Eller om min chef kallar mig till sitt tjänsterum, där plötsligt även min biskop står och tittar på mig med sträng min, och uttalar: ”Lars, så där kan du väl ändå inte säga!” Om det gällde samma klandervärda uttalande; vad bleve då skillnaden i reaktion.
Det är förstås en truism att vi reagerar olika, och kommer försvara oss olika, beroende på vårt behov av personen men kan detta även ske improviserat i förväg? Självklart. Speciellt om man är i en beroendeställning kan man nog improvisera fram en förändring av sina handlingar och om inte åsikterna i sig, så åtminstone åsikternas framförande. Kan det vara här skon klämmer? Att man åser så olika framtid beroende på om barnet är en pojke eller flicka att man redan innan man möter reaktionen hos barnet ifråga, och vet om det faktiskt är någon skillnad ändå ändrar sig i förväg. I sådana fall är det inte vår inlevelseförmåga utan samhället som felar. Vi låter oss påverkas och improvisera för att vi har empati.
Vid alla exempel antar man oavsett det sker av lojalitet, flirt, fantasi, övertalning eller skräck, en ståndpunkt man inte nödvändigtvis hade förut. Och när åsikten väl hänger där framför ögonen och fladdrar, är den då olika mycket min, beroende på hur den hamnade där. Jag tror inte att det torde vara märkligt att man antar nya politiska åsikter med hjälp av sina barn, problemet är nog mest att man inte så ofta talat om det, eftersom man skulle anses fjompig om man lät sig övertalas av ”barn, kvinnor och andra jäntor”. Men oavsett hur och från vem man antar en åsikt så är den primärt ens åsikt – om och endast om den också leder till automatiserade följdhandlingar. Vi påverkas alltid, och vad gör det ena bättre än det andra?
Ien artikel ur Journal of economic perspectives 19:2005 (ss. 109-130) kommenterar Jerry Evensky Theory of Moral Sentiments av Adam Smith, i och med följande vettiga bild, vilket nog kan gälla såväl ekonomiska, som känslomässiga åsiktstransaktioner
“The man whose public spirit is prompted altogether by humanity and benevolence…[w]hen he cannot establish the right, he will not disdain to ameliorate the wrong; but like Solon, when he cannot establish the best system of laws, he will endeavour to establish the best that the people can bear…(…)…If a society of free people and free markets is to avoid the Hobbesian abyss, justice must be enforced not by institutions and police, but by self-governement – that is by citizens who share and adhere to a common, nature standard of civic ethics. This is why Smith’s Theory of Moral Sentiments is the first piece he wrote in his moral philosophical enterprise. Its analysis of individual ethics and their social development is the foundation of his vision of a constructive liberal society”
Ps. Så sent som i kväll, mellan två textstycken i just detta inlägg lät jag mig övertalas av A. angående hennes veckopeng. Jag kände mig stolt över att hon drev sina teser på ett personligt sätt, och åtminstone lyckades övertala mig till hälften. Undrar om hon kommer att försöka något till valet. Hon är både lite äldre och klokare då. Vi får se! Jag tänker lyssna till min dotter!
Min dotter tror att jag är kär, hon vet inte att jag bara bloggar.
Eftersom det är ganska nytt så har jag helt enkelt inte berättat för henne eller min blivande ex att jag bloggar, så när hon igår såg mig hemlighetsfullt sitta med en dator i knät, och skriva något och skrocka för mig själv, så fanns det bara en möjlighet: Pappa är kär.
För en nioåring är det inte samma problem om mamma eller pappa blir kär i någon inte ens halvägs in i en skilsmässa; varken de känslomässiga att man först vill städa upp inombords innan man bjuder hem någon, eller de tekniska om att skilsmässan bör bli klar juridiskt, eller de moraliska idéerna gällande hur länge man ”utifrån sett bör vänta”. Hennes inställning känns väldigt uppmuntrande.
Sända ut signaler: Spännande är också frågan hur vi tolkar varandras beteende, och vilka signaler vi sänder ut. När jag att med en dator i famnen och inte ville att hon såg vad jag skrev, med ett leende på läpparna, och ett glatt glitter i blicken, så såg jag kanske kär ut – och betedde mig kanske som om jag var kär. Det skulle nästan vara kul att se själv.. eller kanske inte? Kanske är det också en sorts förälskelse att vara nybloggare? Man vet inte riktigt vad man skall skriva, man vet inte vilket gensvar man får, man har inte riktigt fått pejl på vad man kan och inte kan säga, vad som är lämpligt och olämpligt, och hur olika kläder (designramar, bilder, kompositioner) funkar, Vad som är tjatigt osv.
Men den största likheten är kanske den nya energin man får av den nya erfarenheten. Bloggen blir något att gå upp på tidigt på morgonen, och stanna uppe sent på kvällen för. Något man kan gå och fylla sina tankar med när man äter, duschar eller går till bussen. Så kanske är jag kär ändå, i bloggen, i alla bekanta och obekanta läsare, eller i henne: ”den okända läsaren” som jag vet finns någonstans därute.
Oavsett jag skulle vara kär i en blogg eller en människa, så känns det i alla fall skönt att min dotter gett mig klartecken att kunna börja om.
Om jag är kär? Det säger jag inte! Vem vet? Jag bloggar i alla fall.
A die Wundes Weblog 
