Känslan av att när min dotter lämnar mitt och hennes hem, för det andra hemmet, så drar hon även med sig luften jag andas. Hur ska man någonsin kunna stå ut med denna förbannelse, och finns det något sätt att slippa den. Lösningen nedan är kanske lite väl drastisk, destruktiv och direkt onödig men sorgen inte helt obekant: Låt mig bli kvitt denna hæmolytiska känsla, för det är bara en känsla, av vampyrer som dränerar mig på luft, syre, blod och det jag älskar mest.
Ännu Ett film- och musikgeni ska presenteras efter Dennis Potter, dagens har numera fått sitt namn nedkladdat av popcorn och unken bigott moral, men är personligen inte mindre betydelsefull för det: Walt Disney (1901 – 1966). Att det har blivit ett stort och populärt företag i Walter Disneys efterföljd är lätt att förstå. Den fantasi, fenomenala humor och kärlek till såväl det ganska nya mediet film, som musik och klassiska folkloristiska detaljer som hans industri snabbt visade upp var för de flesta omöjlig att inte tycka om, eller åtminstone bli berörd eller underhållen av.
Walt Disney hade enligt uppgift en väldigt svår uppväxt, vilket man säkert skulle kunna läsa in i diverse rollfigurer, men det som jag tror är det som han bör kommas ihåg för när det gäller barndom, är nog hur han ändå vänt sin egen situation och istället förgyllt mångas barndom med sina filmer, även om jag började bli besvärad av kommersialiseringen som märktes även för mig redan som barn. Det började kännas konstlat, krystat och utan fantasin som funnits innan – men då var han död sen flera år och den nu rådande ”Disneyska ortodoxin” hade börjat ta över. Brottet kom med Aristocats, där jag tyckte att man var ganska elak i teckningen av den gamle Butlern. Den kändes onyanserad, men för all del filmen hade sina poänger också. Det som jag finner mest slående i produktionen från före Walt Dineys död, är att dess humor är hermetisk. Den rör sig inom filmen, och känns aldrig som om den drev med företeelser utanför. När flodhästarna dansar är det inte för att driva med balett, utan tvärtom för att säga att även flodhästar kan gilla denna allmängiltiga konstform, Till skillnad från ”Kogänget” (2004) där Europa, storstad, joddlande, balett och opera blir symboler för det onda. Men man är i Kogänget tillbaka i dumbos teckningstradition – vilket är skojigt.
Man kan ju fråga sig om det gått snett med Disney? Jag tror det – delvis. Hur kommer det sig att det finns så många som antingen älskar företagets produktioner onyanserat, inklusive nöjesfälten (Disneyworld etc.) och den av Disney company utvecklade staden ”Celebration” . Samtidigt som andra verkar hitta väldigt mycket att kritisera dem för, såväl gnälligt men befogat som detaljer tolkade in absurdum.
Jag gissar att om Företaget lät bli att politisera, moralisera och kommersialisera, utan bara gjorde film, så skulle det gå bättre. Deras vana av att göra god filmkonst finns, men förnärvarande är väl smaken och idealen – och pretentionerna en aning unkna. Detta drar till sig kritik som flugor.
Kanske finns det inget pure magic över Disney bara simply commercial…?
”Disneyska ortodoxin” ¿Que?…
Jo, att efterföljare till betydelsefulla fenomen, tenderar bli väldigt hårdhänta med fenomenet och allt runtomkring (ex den Lutherska Ortodoxin), av rädsla att renlärigheten, populariteten och betydelsen skall sjunka – vilket den gör just därför.
Får jag säga så? Händer det något speciellt om jag säger så? En del av mina kristna ”syskon” menar det. Om jag överhuvud tänker på djävulen, så kan det hända sig att jag kommer öppna mig på ett sådant sätt att jag blir besatt, eller åtminstone tappar kontrollen över mina egna handlingar och börjar synda mer och hamna längre och längre från Gud.
Vem är då denna figur som verkar ha så stor makt över oss människor?
Som vanligt blir förklaringen en salig blandning av språk, religionsförvirring, divese folkloristiska inslag och förnumstiga katolska teologer.
I grunden finns det tre namn som tillsammans bygger upp Djävulens skelett: Lucifer, Satan och djävulen. (PÅ Wikipedia finns en och annan artikel på Satan och Djävulen samt Lucifer.) Eftersom man lika gärna kan läsa där själv så går jag istället över till den mer spännande frågan för oss troende: Har den där jeppen någon betydelse.
De flesta kristna har nog en viss tro på djävulen; alltifrån en odefinierad elakhet inom oss människor till en figur som hämtad ur en skräckfilm. Så till skillnad från ex ”Ängeln Gabriel” är djävulens plats ganska dåligt definierad.
Det finns några kul detaljer:
1, Gud och Lucifer var väldigt nära före Lucifers fall. Lucifer var en ljus-gestalt, och som djävul en motsats – mörker.
2, Han störtades ner, bort från Gud (till var? jorden? helvetet?) eftersom han är motsatt.
3, Namnet djävul kommer av det grekiska diabolos som betyder den som kastar sönder/omkring.alltså en som agerar motsatt till det skapande som kännetecknar Gud.
Tydligt är att Djävulen verkar vara förknippad avstånd till Gud – men innebär det att djävulen bör vara en motsats att vara rädd för?
Det som skulle kunna bli en pedagogisk poäng i att ”Om Gud är god, skapande och människotillvänd ”the other guy” tvärtom så kommer vi människor att i en jämförelse befinna oss i ett kontinuum mellan dessa, ett kontinuum på vilket vi kan röra oss. Ibland mer åt ena ibland åt andra, men eftersom Gud styr, så är det ingen fara, utan bara ett sätt att orientera sig. Skulle det bara finnas Gud blir ju alla rörelser utanför Gud ett lika stort och allvarligt avfall, med Djävulen blir detta avfall möjligt att relativisera. Om vi istället måste se djävulen som en aktiv människofientlig makt, blir det mycket svårare att mer avslappnat förhålla oss till närheten till gud, eftersom avståndet till Gud blir ett hot och inte bara just ett avstånd.
Problemet är som vanligt när vi söker definiera, kartlägga, förklara, måla ut och vägleda istället för att bara ta det med en klackspark och försöka att närma sig Gud som både gud och en aspekt av det goda.
Om man ser sig själv och andra som möjliga änglar, men också möjliga djävlar, utan att vara den där ondsinte gubben med horn, utan bärare av andliga spekter, då blir hela kampen mellan det onda och goda mer begripligt och hanterbart eftersom det blir en mänsklig kamp. Då kanske det till och med kan vara synd om djävulen. Då blir också helvetet på jorden begripligt och möjligt att bearbeta och stoppa. Då kommer vi att kunna bearbeta och stoppa mer ondska eftersom vi vet att den är mänsklig.
Var fanns Gud på ett ställe som Auschwitz? Varför gjorde han inget?
Var fanns vi goda människor? Varför gjorde inte Vi något?
Bloggrannen Provinsen har tagit upp ämnet änglar, och interkalerat sin blog med en youtubare på JimiHendrix, med sången Angels:
Angel came down
From heaven yesterday,
Stayed with me just long enough
To rescue me…
And she told me a story yesterday
About the sweet love
Between the moon and the deep blue sea
Then she spread her wings high over me.
She said, I’ll come back again to see you tomorrow…
Vi kristna har ju dels alla dessa serafer och Keruber samt puttis som flaxar runt Herren och bara lovsjunger hela dagen, (hoppas att de får ett grymt tillägg för monotona arbetsuppgifter) De roligaste är ju annars dessa olika ärkeänglar Mikael, Gabriel, Rafael, Uriel, Chamuel, Zadkiel, Raguel, Haniel, Jeremiel och Raziel, Jophiel, Azrael, Ariel, Sandalphon, Cassiel, Metatron, Fortunata, Micah, Zagzagel och slutligen Pheul och Ramaela. Exakt vilka tjänstebeskrivningar de hava kan man se här eller här, om man så önskar. Allt snack och alla fantasier som dessa listningar tyvärr kan ge upphov till i fel teologersmunnar är direkt kontraproduktivt, då får vi sexänglar likt Gabriel som prompt ska göra en massa bibliska jungfrur havande. Spånigt!
Jag skulle nog ändå hellre vilja tro på att ängel är ett adjektiv eller en besättelse, än ett eget självständigt himlaväsen: man är ingen ängel utan man är änglalik.
Det finns onekligen människor som jag utan omsvep skulle kunna ge status av att vid ett särskilt tillfälle ha varit en ängel. Det kanske låter larvigt, men i princip tror jag ingen skulle se det som larvigt att en person vi känner eller t o m inte känner bara gör eller säger något som ”räddar oss”.
På samma sätt som det är bättre med en mänsklig Venus – att Venus inte är en gudinna, utan en annan människa som väcker vår eld, är det nog mer fruktbart att vi kan se varandra som bärare av änglalikhet eller gudomliga egenskaper.
Den där mannen mitt över buss-sätet, som varje morgon fipplar med locket till en läkerolask..Vilken ängel eller guda-mänsklig aspekt skulle han kunna vara närmst?
Jag vet ju vilka i min bekantskapskrets jag skulle vilja se som olika änglar eller aspekter; ex. vem som kommer med nyttiga budskap, beskydd, mod osv, eller vem jag skulle vilja se som Sophia, kunskapens ängel, eller den kärleksbringande aspekten vårens gudinna, men det får nog förbli hemligt, den jag tillägnar Jimi Hendrix sång där uppe.
”Du bist mein Lenz”
Däremot är min dotter en solklar ängel som jag bara älskar mer och mer för varje dag, vilket inte är speciellt svårt att säga. Auch ein meiner Lenze
En lustig detalj när det gäller den kristna inställningen till ”fulsex” och ”finsex”, kan belysas av hur många av mina kursare/halvkursare som ville gifta sig på en gång efter de hade träffats och blivit kära. Speciellt i jämförelse med mina barndomspolare eller folk på ex. Stockholms studentnation i Uppsala där jag brukade hänga under studierna. Jag tror knappast att vi kristna kände Amors pilar tydligare eller vara mer deciderade för ett kärleksförhållande, utan jag tror mer att man inte kunde bjuda in Cupido, om inte Amor fått först bjuda in Juno i ens hem. Alltså om de inte gift sig för att kunna gå till sängs legalt, och idka ren ansvarsfull kristen sex och inte ful kärlekslös ateistsex.
Den spännande skuggbilden av detta beteende är att de visar på att äktenskapet i detta sammanhang knappast drivs av Guds vilja utan av en av Stiernhielms hjälte Hercules första vägkamrat med sina döttrar: Fru Lusta med döttrarna Lättja, Flättja och kanske framför allt Kättja. Inget fel på varken Amor, Eros, Cupido eller familjen Lusta, men man bör vara försiktig hur man bjuder in sina vänner eftersom det visar vilka preferenser man har. Det blir lätt rörigt. Den Hebreiska Pantheon har ingen Venus/Afrodite, det behövs ingen. Det behövs inga neurotiska bjudlistor eftersom kärleken mellan man och kvinna inte är gudomlig. Den ligger i skapelsen
I Edens himmel finns bara Elohim. Det är på jorden Venus och Amor finns i kärleken och närheten mellan två människor som finner varandra. Eden är mer besläktat med Yggdrasil där Erda jordens gudinna eller som i bibeln där spänningen i skapelsen flätar samman två människors andedräkt i kärlek så länge det nu varar. Varför trassla till det. Det Gud har skapat skall inte människorna förneka. Gud såg att det var gott! Vi behöver ju inte återupprepa syndafallet i onödan.
I morgon eftermiddag kommer A. Hem till mig/oss för att stanna till på tisdag, då jag åter igen inte får se henne på ett tag och så kommer det att hålla på tills hon flyttar hemifrån eller redan före den dagen väljer att bo mest hos bara en av oss: Något som skrämmer skiten ur mig redan flera år i förväg – tänk om hon väljer bort just mig…. Så det bästa för att undvika risken, är att bara vara en lycklig och trygg förälder, att leende pappa som välkomnar henne och hittar på roliga saker och inte låtsas om något…..Det är det bästa……..?
Är det verkligen det bästa? Och är det så enkelt som Chaplins sångtext säger?
Är inte också smärtan, längtan och tårarna en del av kärleken och växandet?
Jag tror det – att gå vidare även när det gör ont. Att våga visa att det gör ont – men våga gå vidare – ändå!
Den lilla inledande dissen tar upp media: I en lokaltidning för norra Gbg avhandlas att några ungdomar ”kraakat” (ockuperat) ett hus som stått tomt i fem år. lokalblaskan kallar ockupanten som bosatt sig där genom en olaglig och straffbar handling för ”hyresgäst”, Man problematiserar inte heller dennes puerila devis ”Rätten att bo är viktigare än rätten att äga” (Att den besittningsrätt man torde hänvisa till för att kunna känna säkerhet i sin bostad är en form av ägande verkar ha gått denne unge man helt förbi). Visst kan jag hålla med att det är bekymmersamt med Göteborgs bostadspolitik där det är hartnär omöjligt att få bostad. Jag har själv fått känna på det under hösten, men att media underblåser olagligheter känns fel. Och då hör det till saken att jag själv bott som husockupant i den holländska universitetsstaden Groningen.
2, Krossa den skändliga (Ècrasez l’infâme!)
Voltaires citat, handlar det om religionen? Ja, men inte troligen inte religionen i sig, utan ”religionen i människans hand”. eftersom vi religiösa – för honom vi kristna – har en förkärlek och förmåga att ge sig på folks fria tänkande, och trycka till det med hjälp av makt. Att med hån, sanktioner och juridiska finter intimidera människor man inte förstår eller som hotar den egna världen. Troligen skulle Voltaire ha hittat ganska många idag att vilja krossa…..även de ateister som tvingar sig på andra sina egna infama åsikter, och inte låter folk tänka själv i andra riktningar.
Tydligen är det helt okej i dagens läge att ständigt dissa muslimer, att skända deras profet, bara för att påvisa att man i vårt land tillåter det jämfört med att man i andra länder inte tillåter det, bara man gör det under förevändning av att vara ateist – för ateister är ju aldrig racister eller fascister – per stipulativ definition….
Dessa organiserade ateister (som för övrigt har fräckheten att ockupera ordet ”humanister” på ett ungefär lika absurt måte som att KD och SD använder ordet demokrater i sina partinamn), har lagt sig vinn om att på ett påfallande stöddigt och arrogant sätt kidnappa ateismen, och därefter anlägga en aggressiv debatt och polemik som inte syftar till närmre tolerans och förståelse än en kränkt tandhygienist.
Skall man ta på sig den ansvarsfulla uppgiften att hjälpa folk att upptäcka något nytt bortom den desperata och fanatiska religionen, och kanske t o m en sund agnostisk eller ateistisk hållning, måste man först och främst visa att man har respekt för den enskildes liv och åsikter ÄVEN när man allt annat än håller med, samt kärlek till de personer man önskar ha dialog med. Samt öppenhet för att själv kunna förändras.
Evelyn Beatrice Halls citat ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” Brukar ju tillskrivas Voltaire just för att han kunde leva i respekt för sina meningsmotståndare.
Genom Vilks musikal ”Dogs” visar sig svenska ateister inte kunna bli mer avancerade i konfliktlösning än ett gäng överförfriskade vildsinta idrottsfans på väg hem från en förlust…..Sorgligt.
In Scaniá Amicitia!!(I skåne finns Vänskapen)Var gör man när mäklaren visar huset, barnet är hos den andra föräldern och man vill slippa melankolin med sig själv? Jo, man söker sig till gamla vänner utanför stan, så sagt och gjort har jag varit på minisemester i Hälsingborg hos en gammal barndomskamrat och avnjutit ömheten av ett välkomnande och generöst hem med nya vänner, god mat, myckna mängder vin, långa promenader och långa samtal om allt ifrån limnologins senaste rön om sedimentering, drömmar om kärlek till roliga historier om Il Papa och skvaller om gemensamma bekanta. Härligt!! Ömhet kan ta sig så många uttryck! Måndagsdissen har förändrat Sverige!! I Hälsingborg såg jag också en kul notis om ämnet för senaste måndagsdissen: Postens VD Lars G Nordström har tydligen avsagt sig hela sin månadslön på 900 000 SEK. Lite spexigt är det väl i sindrastiska dramaturgi, men jag gillar det ändå. Vad han än hade valt att sänka med, hade någon kunnt ha kritisera honom. Nu lyckades han också sätta p för Marianne Niverts inlägg om att han väl ”knappast kan jobba gratis”. Jo tydligen kan han det eftersom han har en pension på 5 milj. per år.
Bra gjort Lars G Nordström!hälsar Larvad. Du återupprättar en skadad bransch med någon milimeter. Och även om det bara är någon milimeter, så är den goda viljan bra – och behövs. Eftersom nyheten kom bara något dygn efter jag satt in Måndagsdissen i ämnet är ju kausalförhållandena solklara Måndagsdissen har gjort det igen. Och det har hänt tidigare att ett nationellt missförhållande ändrades alldeles efter ”Måndagsdissen” påtalat sakernas allvar.. 😉
Här har vi en typisk tysk tonsättare som på sin tid jobbade i en dansk stad vid namn Hälsingborg
”Under ditt beskärm är jag fri all storm” lyder den inledande textraden. Så
Tack, alla vänner vilkas beskärm jag från tid till annan åtnjuter! I skåne eller på andra platser
Upp som en sol….Postens nye VD ska få 900 000 kronor i månadslön. Detta har kritiserats. Men enligt Marianne Nivert i Postens styrelse är kritiken mot den nye GD:ns jobb obefogad: ”- Det är ett väldigt knepigt resonemang. Bara för att han är pensionär kan vi inte räkna med att ska arbeta gratis för Posten.” säger hon. Det hela visar ett djupt förakt för hela vårt lönesystem, speciellt när vi har en pågående ekonomisk kris. Tyvärr är väl denna inställning förvånande för dessa storchefer, och tyvärr verkar lönesättningen var i motsatt förhållande till kompetensen… Vad fick för resten Nivert när hon tog över efter ”Karken” på Telia??? (Kark han som med Björn Rosengren misslyckades att köpa Telenor, vilket väl knappast ska beskyllas någon av dem: Norge kan väl tänka själva – kul så här i Jas-tider)
Känslan av att när min dotter lämnar mitt och hennes hem, för det andra hemmet, så drar hon även med sig luften jag andas. Hur ska man någonsin kunna stå ut med denna förbannelse, och finns det något sätt att slippa den. Lösningen nedan är kanske lite väl drastisk, destruktiv och direkt onödig men sorgen inte helt obekant: Låt mig bli kvitt denna hæmolytiska känsla, för det är bara en känsla, av vampyrer som dränerar mig på luft, syre, blod och det jag älskar mest.
A die Wundes Weblog 
