Sexängel, dödsängel eller graalängel

Bloggrannen Provinsen har tagit upp ämnet änglar, och interkalerat sin blog med en youtubare på JimiHendrix, med sången Angels:

Angel came down
From heaven yesterday,
Stayed with me just long enough
To rescue me…

And she told me a story yesterday
About the sweet love
Between the moon and the deep blue sea

Then she spread her wings high over me.
She said, I’ll come back again to see you tomorrow…

Vi kristna har ju dels alla dessa serafer och Keruber samt puttis som flaxar runt Herren och bara lovsjunger hela dagen, (hoppas att de får ett grymt tillägg för monotona arbetsuppgifter) De roligaste är ju annars dessa olika ärkeänglar Mikael, Gabriel, Rafael, Uriel, Chamuel, Zadkiel, Raguel, Haniel, Jeremiel och Raziel, Jophiel, Azrael, Ariel, Sandalphon, Cassiel, Metatron, Fortunata, Micah, Zagzagel och slutligen Pheul och Ramaela. Exakt vilka tjänstebeskrivningar de hava kan man se här eller här, om man så önskar. Allt snack och alla fantasier som dessa listningar tyvärr kan ge upphov till i fel teologersmunnar är direkt kontraproduktivt, då får vi sexänglar likt Gabriel som prompt ska göra en massa bibliska jungfrur havande. Spånigt!

Jag skulle nog ändå hellre vilja tro på att ängel är ett adjektiv eller en besättelse, än ett eget självständigt himlaväsen: man är ingen ängel utan man är änglalik.

Det finns onekligen människor som jag utan omsvep skulle kunna ge status av att vid ett särskilt tillfälle ha varit en ängel. Det kanske låter larvigt, men i princip tror jag ingen skulle se det som larvigt att en person vi känner eller t o m inte känner bara gör eller säger något som ”räddar oss”.

På samma sätt som det är bättre med en mänsklig Venus – att Venus inte är en gudinna, utan en annan människa som väcker vår eld, är det nog mer fruktbart att vi kan se varandra som bärare av änglalikhet eller gudomliga egenskaper.

Den där mannen mitt över buss-sätet, som varje morgon fipplar med locket till en läkerolask..Vilken ängel eller guda-mänsklig aspekt skulle han kunna vara närmst?

Jag vet ju vilka i min bekantskapskrets jag skulle vilja se som olika änglar eller aspekter; ex. vem som kommer med nyttiga budskap, beskydd, mod osv, eller vem jag skulle vilja se som Sophia, kunskapens ängel, eller den kärleksbringande aspekten vårens gudinna, men det får nog förbli hemligt, den jag tillägnar Jimi Hendrix sång där uppe.

”Du bist mein Lenz”

Däremot är min dotter en solklar ängel som jag bara älskar mer och mer för varje dag, vilket inte är speciellt svårt att säga. Auch ein meiner Lenze

Read Full Post »

Job på egen hand…

Då har vi alltså sent omsider nått ända hit hän:

!

Men, jag skulle nog också vilja säga att vi nog också är här:

!!

eller, kanske till och med här:

!!!

fast det blir ju ändå bara ett barnsligt sätt, och en fånig ursäkt för att slippa säga:

i bildlig betydelse…………..Nåväl…roligare helger har man ju haft.

Read Full Post »

Antisemit? Ja! del 2: konspiration

Visst finns det några skumma personteckningar i Wagners operor som mycket väl skulle kunna tolkas som antisemitiska skildringar av judar, dit hör populärt Alberich (den lille till vänster på bilden) från Rhenguldet och Kundry i Parsifal (här som vacker förförerska både på bild och film). Men det finns en grupp som man aldrig behöver tvivla över att de får stryk av Wagner och det är inte de troende utan själva Gudarna – och den institutionaliserade religionen. Överhuvudtaget måste man se Wagners syn på religion, och dit hör i grunden hans kritiska syn på judendomen och kristendomen, som en del av ett rättvisepatos om vår rätt att tänka och handla fritt, och slippa bli styrda av Gudar och speciellt slippa bli styrda av kyrkor och prästerliga figurer som läger sig i. Det är just genom att Wotan (Oden) lägger sig i som han och de andra lider nederlag i Nibelungens ring. I Tannhäuser verkar ödet ha bestämt att Heinrich (Tannhäuser) skall bli förlåten ändå genom Elisabeth, trots påvens nej. och i Parsifal så beskrivs gralriddarna och deras ledare på ett allt annat än smickrande sätt, för att inte tala om vilket intryck man får av kristendom, katolska kyrkan och dess kultur och tro sammantaget genom alla Wagners operor.

Överhuvudtaget fanns det under 1800-talet en ganska öppen syn på att kunna kritisera religion och kultur genom operor, även om det givetvis inte var speciellt omtyckt. Att skildra judar var inte speciellt märkligt och tyvärr var inte alla speciellt smickrande. Men även kritik mot den dåtida antisemitismen fanns i operan la juive, av Fromental Halevy som skildrar en tragisk kamp mellan två pappor som förlorar sina döttrar genom varandras försorg, den ene var kristen den andre jude (bilden). Operan är utomordentligt dramatisk och får inte sin upplösning förrän de sista tre takterna. Finns på DVD och är värd att stifta bekantskap med. Den opera som tydligast tar upp ämnet är en opera av Heinrich Marschner: ”Tempelriddaren och judinnan”, som är en operavariant på Sir Scotts roman Ivanhoe. I Marschners berättelse är den antisemitiska skildringen mycket tydlig, och även om den mötte kritik i sin samtid, så var den lik Marschners andra operor ex. Hans Heiling populär och välbesökt, nu nästan bortglömda

Samma berättelse finns för övrigt hos i operan Ivanoe, med musik av Rossini (karikatyren)redigerad av Pacini till en helhet, men där är judinnan utbytt mot den muslimska flickan Leila. Överhuvud var det ganska vanligt att ta upp större och svårare samhälleliga problem i operor, och störst var där den tysk-franska komponisten och Wagners största hatkärlek den omåttligt populäre och skicklige och numera tyvärr grovt underskattade Giacomo Meyerbeer. Med hjälp av Librettisten Eugène Scribe gjorde Meyerbeer en mängd oerhört populära operor på temat religiösa problem i samhället, varav den mest kända är ”les Huguenots”. Samtidigt byggde alla + Wagner dessa på bla Mozarts vaknande intresse för samhällsfrågor, som när han driver med frimurare i ”Trollflöjten”. Det är tyvärr omöjligt att veta vilket exakt inflytande dessa operor haft på Wagner, men eftersom man vet att han kommenterat flera av dessa personer och deras verk, så lär knappast deras inflytande hos allmänheten eller kritiken mot dem varit okända. Att därför Wagner i sina operor skulle ha låtit sin antisemitism vara förklädd, när han så tydligt talar om den i sina skrifter, verkar långsökt, speciellt som den kristna kyrkan kritiseras så mycket. Hade Wagner velat kritisera judendomen eller judarna i sina operor på samma tydliga och plumpa sätt som i skrifterna, hade han förmodligen gjort det. Det är i alla fall tydligt att Wagners antisemitiska åsikter kom att ingå i en större idé till en sorts antireligiös revolution, som riktade sig mot att religionerna så ofta försökte styra folks tankar även i det lilla. så Alberich och Kundry – om än färgade av hans fördomar står nog för något mer än bara allmän antisemitism, var det några som behövde vara rädda för konspirationer så var det knappast Wagner, utan Halevy, Alberich, Kundry & Meyerbeer. Wagner hade onekligen för ett maktövertagande i åtminstone Tyskland, kanske hela Europa….Frågan är bara vad för sorts makt, och vad för sorts plan?? Han var ju en gång som ung efterlyst som upprorsmakande revolutionär

-Har du en plan Sickan?

-Självklart!

Read Full Post »

Antisemit? Ja! – del 1: Wagner

Några gånger har jag fått frågan om jag också är antisemit eftersom Wagner ju var nazist? Självklart inte! Jag ju förstås en mängd fördomar, och bland dessa finns självklart en och annan antisemitisk fördom, men många av dem, tror jag att jag fått bukt på. Men jag har också ju mer jag lärt mig om Wagner förstått att det florerar otaliga fördomar om honom – fördomar som både gudomligförklarar och stjälper ner honom i källaren. Hur man än gör med fördomarna om Wagner, måste man ändå besvara den viktigaste frågan: Var Wagner antisemit? På den frågan finns ett svar: Ja, det var han! Det finns flera konstiga uttalanden, essäer och artiklar samt märkliga tvetydigheter i hans operor för att man tydligt skall se detta. Den som påstår något annat ljuger, eller är okunnig. Var han nazist? Ett enkelt svar finns Nej, Det var han inte! Dels fanns inte nazismen, och förmodligen skulle han inte ha befattat sig med den form av kulturell vulgaritet som präglade nazismens politik respektive nazisternas pinsamma wagner-dyrkan. Nästa fråga: Var Wagner fördomsfull? Lika enkelt att svara: Ja, Wagner hade fördomar. Även här finns det material att gå tillbaka på, men det är också här det börjar bli besvärligt, eftersom Wagner hade judiska vänner, judiska kollegor ex Hermann Levi, och tidvis hade han judiska anställda. Hans mest kända direkt antisemitiska skrift är också ett bevis på detta, eftersom många av Wagners argument är ren gallimattias. Han hade helt enkelt gått på och tagit över många av de dåliga och ihåliga argument om judarnas försåtliga planer om makt över Europas kultur som var i svang. Utan att jag kan bekräfta det verkar Wagner ha varit en av dem som mycket väl skulle kunna ha tagit en av sina judska kollegor runt axlarna och sagt: ”Men det gäller ju inte dig. Du är ju annorlunda.” Det hela gör att Wagner trots sina ganska genomtänkta idéer, samtidigt varit ganska naiv. Nå, gör detta mig till antisemit? Där tror jag att det finns flera svar. Ett svar är Ja! eftersom jag inte tar avstånd i från en person som dels tvivelsutan var antisemit, och dessutom användes av nazisterna som ett moraliskt stöd i deras omänskliga ideologi och politik bland annat med syftet att utrota åtminstone 6 miljoner judar. Då är jag ”guilty by association.”

Är jag antisemit eftersom jag lyssnar på Wagner? För att kunna besvara den frågan, måste vi först bestämma oss för om man alltid omfattar det man säger och ännu värre det man hör. Om jag ex skulle sjunga Wolframs kärlekssång ”O Du mein holder Abendstern”, gör det mig förälskad i alla som heter Elisabeth? eller om jag sjöng med i en Pilgrimskören ur Tannhäuser: ”Beglückt darf nun dich, O Heimat, ich schauen” gör det mig då till kristen? än mindre till bärare av Wagners åsikter? Knappast! Tanken är ju rent av absurd, och ännu mer absurt blir det om det handlar om att lyssna på samma text. om jag citerar Wagner teoretiska skrifter, så beror det väl på varför vad och hur. Men även om jag valde någon av hans värsta uttalanden behöver det ju inte göra mig till antisemit. Dessutom måste vi ställa frågan om Wagner var antisemit i allt han gjorde och sade? Den tanken faller också på sin orimlighet. Självklart var Wagner mer än bara sina politiska fördomsfulla tankar och åsikter, även de var illa nog. Men eftersom åtminstone hans operor är så komplexa, och det finns en gammal tradition att tolka dem som antisemitiska till minsta lilla åttondelspaus, så blir det svårt att hävda annat. Men jag tänker ändå göra ett försök, Men då måste vi först konstatera att han även hatade kristna, vilket visar att hans antisemitism var inte helt isolerad, utan ingick i ett helt religionspolitiskt ”åsikts-kit” han hade – och visst detta kom myckte väl till uttryck i hans operor, men oftare som kristendoms kritik än antisemitism. (Men detta kommer jag beröra mer i del 2 av denna artikel) .Det kanske kan verka märkligt att överhuvudtaget ta upp ämnet, men eftersom fortfarande vissa politiska högerkrafter använder Wagner utan att veta vad han också stod för (vilket förmodligen skulle förbrylla dem), är det också viktigt att jag kan klargöra var jag själv står i frågan, Jag behöver knappast belagd med fler fördomar än dem jag redan har.

Just när det gäller tanken på Guilt by association, så finns det en sak jag beslutat mig för efter att ha läst en bok som ett barnbarnsbarn till Wagner skrivit: ”Where the wolves howl” av Gottfried Wagner: Ett beslut jag fattat just utifrån hur Hitler personligen lyckades nästla sig in i familjen Wagner: Därför tänker Jag inte åka till Bayreuth så länge man inte tydligen tagit avstånd från den epoken i släkten Wagners historia. Detta är dels ett rent avståndstagande mot hur delar av familjen Wagner agerade under kriget, något som Gottfried påbörjat, dels är det tänkt som en lojalitetshandling mot dem som drabbades. Vi kan inte beskylla Richard Wagner för att vara nazist, men vi kan i alla fall konstatera att hans svärdotter var det, och öppnade sitt hem för Hitler, och detta finns det ingen anledning att stödja – speciellt inte med tanke på att jag har släkt från såväl England som Nederländerna, som mötte kriget och nazisterna i vitögat. Just på grund av det ständiga missbruket av Richard Wagners person som används av antisemiter, behöver vi som inte är antisemiter göra symbolhandlingar som förklarar att vi varken tolererar antisemitism eller historieförfalskning.

Read Full Post »

Fru Kundry Parsifal och herr Dibbuk Herzl-Eid.

Kul att jag på statistiken ser att Parsifal är en populär sida, därför lägger jag väl denna sida både här på ”löpet” och på parsifal-sidan:

Kapitel 1: Perzival I ex Wagners opera Valkyrian, så blir två syskon kära, och tom på smällen, för att sen dottern ska kunna gifta sig med ytterligare en släkting. Detta handlar inte om att Wagner var en fullständigt a-moralisk snuskgubbe (vilket han förmodligen var ändå vid sidan om) när han skrev sina operor, utan om att han lånat maner och idéer från gammal indisk filosofi, som också kom till Europa runt Kristi födelse och bland annat påverkade Grekland (och sögs upp lätt genom att Platon haft liknande tankar. Ett element var detta md kvinnan och mannens komplementaritet: Mannen behövde något som bara kvinnan hade för att kunna bli fullständig – och då fanns det bara ett sätt….

I denna filmsekvens från Syberbergs filmatisering har Parsifal fått del av det kvinnliga vilket åskådligörs tydligast med hjälp av att en kvinna (Karin Kriek: Kristus-lik i vit särk) plötsligt sjunger hans roll. Kundry får rollen och utseendet av en åldrad Jungfru Maria, som ledsagas och stöds moraliskt av Gurnemanz, hennes ende vän i berättelsen – förutom Parsifal, sommer och mer framstår som en (styv)son till henne

På vägen fram från uppbrottet passerar trion av Parsifal, Kundry och Gurnemanz inplastade bilder av Nietzsche, Maria projicerad bredvid en ångmaskinsliknande mekanik, (ångprojektor) för att slutligen gå innanför Wagners morgonrock av siden (något han alltid bar privat vid tiden för Parsifal). Innanför träffar vi på gralriddarna som både ser ut som lik direkt uppstigna ur graven, dels som gamla dammiga hjältar ur andra Wagner-operor. som slutligen går in mellan i huvudet på Wagner (Scenografin i denna inscenering består bla av en stor papier-macher modell av Wagners dödsmask, i vilken handlingen utspelar sig – knäppt men – uttrycksfullt!) I slutet är det manliga och kvinnliga förenat.

Kapitel 2: Religionskritik och sagor: Wagner var tidvis en väldigt grov antisemit (bevis finns), men han var också väldigt politiskt naiv (bevis finns), och fast i fördomar om judar, och faktum är att han hade judiska vänner och arbetskamrater (bevis finns). Han var urtypen för den där rasisten som säger: ”Men du är ju inte som dom.. Du är ju schysst, ju.” Grunden för Wagners antisemitism var hans starka religionskritik, parat med hans frustration över hans beundran för religiösa sagor. Dels har han knyckt sagor från Indien och den hindu-buddhistiska pantheon, dels från den fornnordiska och slutligen från den judæo-kristna världen av berättelser. Dessa har sen blandats. Parsifal är i grunden den europeisk-kristna berättelsen om Parsifal på jakt efter gralen och sig själv, dels är det en curry av buddhistiska bilder. Men det finns också en detalj som löper som en parallell genom berättelsen – den vandrande juden – men i Parsifal utvecklad från Kristushånet – mer till en Jahwehs ”Dibbuk”.

Kapitel 3: Dibbuq betyder ungefär ”påhäng” (sägs det; min kunskap i hebreiska är obefintlig) och är enligt judisk folklore en besättelse av en ande från en nyss avliden person, som hann avlida just innan personen hann slutföra något som måste slutföras – för Guds rättfärdighets skull. I scenen nedan, framträder en dibbuq från brudens egentlige pojkvän, som hann dö av chocken över att få höra sina svärföräldrar ha valt ute en ”mer passande yngling” åt sin dotter. Jag gissar att pjäsen på Youtube är från en pjäs av Solomon Ansky. Pojkvännens Dibbuq sätter sig i denna berättelse helt sonika i strupen på flickan och ”för att försöka tala rabbinerna och de äldste tillrätta”. Mycket nöje: Flickans röst är nästan lite ”gothic”

Kapitel 4: Parsifals Dibbuq: Peripetin i Parsifal kommer ju just när Kundry fått Parsifal att förstå alla sammanhang både i tillvaron, sitt eget liv, och i Gralborgen med den lidande Amfortas. Huruvida hon är en dibbuq, det är förstås en tolkningsfråga som inte är beroende på Wagners antisemitism, utan åhörarenss. Men mer om hur det funkar efter nästa kapitel om ”räddningsoperan”.

Anskys drama Dibbuk finns också tonsatt på jiddish av den amerikanske tonsättaren Solomon Epstein och finns som en förkortad inspelning på DVD genom ”CD-Baby” Billig, skojig och värd sitt pris.

Read Full Post »

I varje Wagner eller I.Bergman bor det en trött synth (Schabloner del 3)

Bästa konstkritiker ta av er psykologkoftan!

Ensamma döende fioler: Enda sen jag första gången hörde förspelet till tredje akten av Tristan & Isolde har jag undrat vad det är som är så ”magiskt” med första och andra fiolernas insats, men tänkt att det nog bara ligger i den lösa g-strängen. Varje fiolsträng har ju sitt speciella sound men även varje sträng har ju även den sina speciella sound för varje ton, och den lösa g-strängen är en av de mest särpräglade på en fiol – en ton som när man lärt sig känna igen den, kan höras igenom vad som helst.

Och visst så är det nog: Wagner har valt den tonen för att den hörs, och sen gjort all man inte helst bör. Trots att den inte hör hemma i ackordet, så förstärker han den på alla sätt: lägger den mot en diffust dov tritonus, som sekund till en annan förstärkt ton med naturlig plats, som dissonant sext till det ganska svårupptäckta ackordet Bb-moll. Wagner gör allt för att kasta ut och fördärva och förfula en av de mest särpräglade och vackra tonerna i en orkester: Varför? Även om han löser upp spänningen lite, igen..och igen.

När sen tonen har hittat en väg in i harmonierna igen, ett hem i ett svävande f-moll, så försvinner harmonierna och Violin 1 & 2 måste börja sväva mållöst uppåt i den kalla höjden i en harmonilös melodi på tersavstånd. Det hela besvaras av ett cirkulerande nedåtskruvande vemod i horn och celli, innan det hela börjar om igen följt av en skörare nedåtskruv i träblås och altfiol. Förspelet avslutas med att alla stråkarna gråter fram temat innan violin 1 & 2 hittar tillbaka till en mer jordbunden melodi rörelse, och samtidigt som ridån lyfts lämnar de över åt den ensamma herden med sitt lugna, fagra menfullständigt förvirrade engelska horn: Scen ett kan börja med sin ödslighet.

Det handlar helt enkelt om musikalisk dramaturgi: Citatet med sin tydlighet fastnar, och skapar en säkerhet, samtidigt som det väcker obehag. När det sen dyker upp kommer samma obehag kännas vad om än händer.

Ledmotiv: Men kanske blir det också en illustration av Tristan och Isolde som söker hemvist, men inte får rum utan drivs runt, runt innan de uppgår i ett ensamt intet, ett Nirvana. Mycket riktigt kallas också motivet ”längtans och ödets motiv”

När det gäller opera så är det lätt att hitta liknande paralleller, och även det från min sida bar blir spekulationer så väcker de en berättigad fråga till oss som tolkar konst: Är denna lek med ensamhet pedagogik eller ett dagboksinlägg, talar Wagner om att han eller Tristan känner sig ensam.

Schabloner som skyddsrum: När det gäller de flesta författare och konstnärer, undantaget SF-, och deckarförfattare antas det att vi kan utläsa författarens egna traumata i texten: samma sak med tonsättare. De beskriver sina egna problem. Kan det vara därför det finns så många schabloner: Genom att stilisera och schablonisera, eller som Wagner använda dessa schabloner som kända ledmotiv.

Då blir frågan hur skapar man schabloner som håller utan att man sitter och gäspar, och som samtidigt också bär en berättelse? Tyvärr går det nog inte helt och hållet, om det inte blir som overkigt eller distanserat som i Tintin och James Bond.

Samarbete: För det första bör nog konstkritiker ta av sig psykologkoftan. De får inte pengar för att kvacka, utan för att tänka sig att konstnären har tänkt på verket, inte sig själv. Vill de inte de, måste de ju förstå att de själva kommer bli mätta med samma mått: Vissa av mina konstnärspolare blir mer ansatta än andra med psykologiserande frågor, så det är ett problem.

Hellre då hitta allmänmänskliga tankar och känslor bakom schablonerna och diskutera detta principiellt: Så’n alkis som hans farsa var så förstår man att han blev…(Alk?/nykt?)

Det viktigaste är ändå (till alla författare) Var inte rädda för djupa personligheter, som gör ovidkommande saker, som att slå fel nummer, peta sig i näsan, gå på toaletten när pappret är slut – sån’t som alla andra gör, det bara förstärker trovärdigheten.

Där, mitt i skillnaden mellan en synth och en fiol, mellan en dålig och en bra författare ligger en parallell. En en parallell mellan förspelet till akt tre av Tristan och Isolde och en genomarbetad film. bra författare (och skådis) kan ge sina karaktärer djup, som de kanske aldrig behöver använda, men som finns där ändå. Oavsett schablonerna. En proffsigt byggd fiol har olika karaktär på alla enskilda toner trots deras likheter, en synt har samma karaktärer på alla toner likt en taskig film schablonerna tar över skillnaderna mellan tonerna.

Ps. Leve Moogen!

Read Full Post »

”It isn’t over until the fat saxophone sings” (schabloner del 1)

”Sea of love” Ibland känns amerikanska filmer mer än tillåtet endimensionella, och hit hörde onekligen denna film jag såg med min dotter igår kväll. Den nyss frånskilde och halvt försupna knölvalen till polis (för all del snyggt spelad av Al Pacino) skall med hjälp av en älsklig och jovialisk kollega (John Goodman) lösa morden på tre lokala Don Juan. kriminalploten i sig kunde väl gå an, den hade vissa realistiska drag på låg och hög nivå och rimlig utveckling och, men personteckningen blev trots bra insatser väldigt spekulativ och stereotyp. In i handlingen kom en ung kvinna (spelad av Ellen Barkin); ensamstående med en söt liten dotter – fader okänd. Självklart bor alla i typiskt New York-schabbiga lägenheter, självklart dricker han whiskey till saxofon-jazz och och trakasserar sin ex (omgift med en annan kollega till honom) med ”drink-n-dial” kl 03.00. Självklart måste hon ha stilettklackar och den ”lilla röda” på för att vi ska ”förstå” att hon är sexig. Självklart hamnar också poliserna bredvid varandra vid bardisken på en pub för att tala med varandra korthugget utan ögonkontakt, och självklart känns de erotiska scenerna lika levande, fria och oförutsägbara som en säkerhets-demonstration på ett flyg (Även om jag sett ett brittiskt undantag i somras).

Schabloner Nu skulle det kanske vara att kasta sten i glashus om jag började kritisera konstnärlig schablonisering i sig, eftersom även ett annat av mina konstnärliga älsklingsmedia, opera, är väldigt starkt schabloniserat, men jag tappar fokus och blir bara irriterad, eftersom alla dessa detaljer inte tillför något. Att vara en knölval när man är alkis är för enkelt – varför inte hitta mer komplexa personlighetstyper, när det ändå oftast är så i verkligheten? Varför kan man inte låta ”bombnedslagen” ha jeans, gympaskor och en polotröja – som verklighetens bombnedslag. Varför inte låta honom bara nästan ringa sin ex efter att ha druckit negrita-rom till Cesaria Evoria istället för saxofon-whiskeyn? Eller är det denna stereotypering som skapar genren?

När jag för ett år sen läste en deckare som utspelade sig i operamiljö (Rüdiger Offergeld: Kundry Weint – Ein Bayreuth-Roman // Allitera Verlag, München 2005) och hade hoppats på lite mer finstämda toner, så var det samma sak där. Även om detta citat bara är ett påhitt bestående av tre meningar, så är det tydligt nog som bild. Schablonerna är globala och blytunga.

’Er zündete noch eine Zigarette, und sah seine lange, schlanke Beine an;

sie war sehr sexy. Aber warum konnte sie nicht verstehen das Parsifal

eine Oper voll von Antisemitismus war? Das alle Leute dieser Welt wußten. ’ (Han tände ännu en cigarett och tittade på hennes

långa slanka ben, hon var mycket sexig. Men varför kunde hon inte förstå att Parsifal var en opera full av antisemitism? ’vet ju hela världen.)

Queerdeckare Kanske är det också en fråga om författarens kön och genus – i alla fall skulle jag gärna se fler queer-deckare från Hollywood; filmatiserade. Jag har märkt att min dotter hanterar våld på bioduken bra, däremot är jag osäker på hur hon fixar att se igenom grumliga genusfördomar. eftersom som hon ännu inte är gammal nog för att helt kunna leva sig in i det sexuella spelet utan är tvungen att hantera allt kognitivt och allmän-emotionellt. Därför tror jag på queerdeckare.

Kanske borde jag med till och med ta hjälp av en läkare, en psykolog och en lämplig politiker för att skriva ett inlägg om detta till DN-debatt…… Ja, kanske det – det kan ju knappast kännas mindre angeläget eller genomtänkt än DNs andra inlägg.

Read Full Post »