”Hon är som en hel karl”

”A-bort det!” tankar över boken ‘F-ordet – mot en ny feminism’.

 

…She has outlived her bonds, and if they are not loosened – she will burst them!..”

 

(Christabel Pankhurst)

 

 

Spännande öde

En av de mest spännande tv-serier jag såg som barn på var också ”Sida vid sida” (Shoulder to shoulder: BBC, 1974) om familjen Pankhurst och suffragetterörelsen i England. Jag, min bror och mamma, ibland även pappa satt fastklistrade vid teven djupt berörda över den tidiga brittiska feminismen. Då handlade F-ordet bara om åsiktsfrihet och rösträtt för mig –och även om ordets betydelser blivit krångligare med åren så har ju denna första betydelse också bestått: Åsiktsfrihet, men med valören att slippa bli definierad av andra. Om någon ska definiera mig, så är det jag själv. Detta är också något jag tycker strömmar igenom alla artiklar i boken F-ordet – mot en ny feminism (Alfabeta 2008). I den politiska frihetens namn, och den filosofiska; Du har ingen rätt att definiera mig! Vår enskilda och gemensamma frihet ger mig rätten att själva bestämma vem jag är: Jag är inget offer jag är – för egen del med stöd av Gud – myndig nog att själv bestämma vem jag är. Det var också denna möjlighet att stå fri och odefinierad som för mig kändes som kontentan av boken.

 

Abort det!

Den artikel i F-ordet jag ändå fastnade mest för, var den av Anna Ekelund om abort. Hennes tankar är i sin tvist, twist och enkelhet ganska nyskapande men samtidigt så självklara och uppriktiga. Jag håller med henne till största delen när det handlar om bekvämlighet, och vill nog också abort som en utväg för att det ibland är direkt olämpligt att ta emot barn. Jag vill gärna ha fler barn. men om nu jag exempelvis skulle genomgå skilsmässa, och under ett av min hustrus och mina sista ”förhastade nattläger”, hon råkar bli gravid, skulle det för oss då bli utomordentligt besvärligt att klara av. Visst skulle vi kunna göra det – men det barnet skulle aldrig få det riktigt bra. Jag skulle nog slitas mellan att behålla barnet och föreslå en abort, men låta aborten vinna som bästa lösningen – fastän  jag gärna skulle vilja ha ett till barn. ( – om jag inte kunde behålla barnet helt själv, kräva underhåll men sen vägra modern umgänge).

Jag skulle helt enkelt räkna abort som en acceptabel handling, vilket självklart inte skulle innebära att jag skulle gilla det jag gjorde. Jag skulle inte heller för en sekund räkna den aborten som synd, fast jag är präst, men däremot trist och högst beklagligt. 

Självklart skulle inte beslutet ha blivit annorlunda om jag under denna skilsmässa för nöjes skull eller lite tröst skull varit i armarna på någon annan än min fru och råkat göra denna kvinna gravid…..om det förstås inte passade att vi fortsatte detta vårt otuktiga förhållande skilsmässan ut, och så länge det nu skulle kunna tänkas hålla. Mitt exempel är dessutom inget overkligt, det är ju faktiskt exakt så det kan se ut för många människor som vi räknar som moraliskt kapabla.

 

Att stå själv

Just Anna Ekelunds artikel blir den jag tycker tydligast bär grundtanken och därefter Maria Rankkas om ”Fuck-Off-pengar” och Susanne Wigorts Yngvesson om polygami. Även om jag inte helt håller med dem, så är alla tre för mig mest tydliga i den praktiska tillämpningen av att slippa andras dom och definitioner. Att leva i en polygam kärleksrelation, eller att se till att man är ekonomiskt stark nog att visa ”the bird” och  be sin chef eller sambo att dra åt Hotaheiti, eller kunna ‘genomföra en abort för sin bekvämlighets skull’ är ett tydligt sätt att kunna visa en och samma sak: Jag är oberoende. Visst innebär det samtidigt dagtingande med andra ideal, men det dilemmat slipper man ju ändå aldrig ifrån – så varför skulle det ena uppoffrandet eller kaoset vara principiellt värre än det andra. Vi människor kommer alltid vara tvungna att leva i inkonsekvens, inkonsistens, dekonstruktion och relativt individuellt kaos samtidigt som vi också bygger stabila samhälleliga konstruktioner.  Eller för att citera ”jokern” i Läderlappenfilmen ”Batman the dark knight: ”….. Oh and you know the thing about chaos, it’s fair….” 

 

Nu finns det ju ett problem med att jag är en vit 45-årig man med akademisk utbildning och jobb på en arbetsplats som gillar att definiera folk, så vad vet jag när jag till hela mitt väsen är sinnebilden för det västerländska förtryckarsamhället? och som jag skrev i förra inlägget; att jag bara genom min kromosomuppsättning ständigt riskerar misstänkliggöras, Vad vet jag och vad har jag rätt att säga?

 

Visst, så är det: Jag har ingen rätt att säga något om man önskar att behålla de förtryckande (heteronormativa) strukturerna och bara skyla dem litet  metrosexuellt för att låtsas vara medveten: Visst: jag kan vara en symbol för patriarkatet om jag vill, men det vill jag inte! Med kloka feministiska tankar, tänker jag istället inte finna mig i att bli definierad att skämmas utifrån vissa egenskaper jag själv inte valt (familj, kön och ålder) utan att för den skull förneka att jag som man också har del av det heteronormativa samhället. På samma sätt som många feminister, funktionshindrade och HBTQ-personer jag känner, ständigt vägrar sina stämplar och stigmata, så tänker jag vägra vara definierad. Senaste året har två av de vänner (kön oviktigt) jag tycker mest om, oberoende av varandra sagt att de tröttnat att bli kära i en person för den personens könstillhörighet, utan att det är individens personlighet – bortom födsel och roller som är intressant – de blir inte längre kära i en man eller en kvinna utan i en individ – en personlighet. Jag är nog böjd att hålla med att individen är en bättre grundbult i vår människosyn än kön. När jag tänker djupare på dem jag tycker om, eller för all del, de jag är ovän med är det tydligt att hos det är egenskaper bortom kön jag uppskattar hos dem jag tycker om, men hos dem jag har svårt för finns det ofta en ingrediens i deras personlighet kopplad till traditionella könsstrukturer. De har stannat kvar i (köns)strukturer, (offer)roller, och (kultur)neuroser, låtit sig definieras – och önskar då också definiera mig. Att andra kan kritisera mig, men om andra önskar definiera mig, så vill jag nog citera Paulus: Mh genoito  [Me’ genoito] = Bort (med) det! ”I will lose my bonds whenever I have to!” (Christabel Pankhurst)

 

PS: Petra Östergrens egen medverkan i F-ordet inskränker sig till olika redaktionella förord så vill man fördjupa sig i hennes egna tankar bör man läsa den mycket modiga boken Porr, Horor och feminister (Natur & Kultur 2006) där hon skriver om hur debatten kring pornografi och prostitution har politiserats av feminister på ett för feminismen kanske direkt kontraproduktivt sätt. Boken ger vissa helt nya kunskaper och insikter som nog bör finnas med i varje sanningssökares hjärnvindlingar…..kanske får man t o m nya åsikter…vilket Gud förbjude!    😉  Hon är tvivelsutan värd att läsa och begrunda.. Tack, Petra!

*

 

Carl Johan Rehbinder publicerar sina tankar över samma bok på sin Tantra Blog någon av de närmsta dagarna, så håll ögonen öppna Med tanke på våra ganska olika yttre infallvinklar kan det nog vara spännande att jämföra: http://tantrikblog.wordpress.com/2009/01/13/f-ordet-feminism-med-manga-sidor/

Calle har också skrivit om den andra boken av Petra Östergren: Porr, horor och feminister:
http://tantrikblog.wordpress.com/2008/03/12/porr-horor-och-feminister-ett-rundningsmarke-i-prostitutionsdebatten/

Read Full Post »

Tell me sex; love! 3

Nu har jag sett de sista nakna kropparna i ”Tell me..” och spänningen blev trots det lugna  klipp-tempot genom hela tv-serien gräslig. Saker man inte väntat sig hände hela tiden, och plötsligt slutade allt under stor dramatik (men jag ska inte tala om huruvida det är professor Plommon som är mördare eller pastor Grön) som i alla fall lämnade mig lätt omtumlad.

 

Jag förstår nu också varför Calle Rehbinder kände så pass stor värme till serien, för tvivelsutan så känner man plötsligt för karaktärerna, och ler när de ler, blir illa berörd när de blir det, och ledsna när de blir det. Det är bara vid deras sex-scener som jag inte delat deras känslor eller upphetsning, utan mer känt att jag velat smyga ut och sätta mig framför tv:n tills de kommer ut generade och rosiga om kinden, (även om en av damerna i mitt tycke är mer intressant än de andra…gissa vem!!). I efterhand är det inte svårt att förstå varför det är lätt att fatta tycke för dem. De är mer mänskliga efter att man till och med fått följa med rollfiguren in på dass. Jag känner mig som en nyfiken, halv-voyeuristisk släkting.

 

Givetvis har serien gett mig spännande tankar om mig och hur jag ser på relationer och förmodligen fungerar, vilket givetvis var ett syfte när jag köpte boxen, men jag tycker nog att berättelserna har transcenderat över detta in i en god berättelse om fyra par och deras utveckling; hur de börjar finna sig själva och varandra, eller t o m kanske lyckas.

 

Kommer det en uppföljande säsong 2, tror jag att det kommer ställa väldigt stora krav på manusförfattaren eftersom man nog måste tillföra ett eller flera par, och dessutom låta det hända fler yttre händelser av episk karaktär mitt i denna långsamt rullande dagboks-dramaturgi sitt treriksrös mellan naturalism, symbolism och dekadenslitteratur.

 

Jag hoppas jag får träffa mina vänner igen. Det skulle vara kul om realismen innehöll någon minut av intellektuella samtal om verbformer eller amerikansk mångfaldsdebatt, gräl om det smakar margarin eller smör och några grova skämt samt att de blev lite mer övervikt, håravfall och skägg-vårtor. – Alla är på gränsen till för snygga, slanka och korrekta. Deras Tintin-mässiga genomsnitts-apparition, placerar dem med gränsen till det omänskliga inom synhåll.

Read Full Post »

Tell me you love sex..2..

Varje avsnitt innehåller fortfarande ganska mycket sex, och nu har man till och med låtit barnen upptäcka sin sexualitet. (Jag skulle kunna tänka mig att MRA och liknande måste ha blivit upprörda när de såg sönder avsnitten för att leta efter detaljer att slå ned på.) Men, med bara två avsnitt kvar tycker jag att det icke sexuella innehållet bara blir tydligare och tydligare, och sexscenerna bara mer och mer ovidkommande som självändamål men givetvis fortfarande betydelsefulla i handlingen som helhet, både som vacker respektive ful sex.

Fortfarande är de viktigaste frågorna i serien (a) alla outtalade förväntningar, men också mer och mer av (b) pinsamma lögner på grund av (c) skam för (d) maskera de outtalade förväntningarna.
Det nya tydliga problemet som verkar kumuleras är den ”spelade åsikten”, (ni vet den rödglödgat ilskne som säger ”jag är inte arg”

En annorlunda men kul sak jag upptäckt med dramaturgin i serien:
Handlingen i Tell me…är ju inte uppbyggd som ett episkt hjältedåd, där allt ligger spännande utanför personerna i ett (1) yttre problem (elak skurk) som klaras av genom genomskinlig karaktärsegenskap (mod) hos hjälten, vars akilleshäl (spriten) egentligen är ovidkommande (dricker när han är olyckligt kär) eller rent av chimärisk (han kunde bli nykter själv utan AA).

Uppbyggnaden är mer lik Oidipussagan: Visst finns det yttre problem att ta itu med, men allt utgår ifrån huruvida man också klarar sitt eget personliga öde, och sin skam. Om man inte kan bära sitt öde som gudarna (Afrodite) gett oss, så kommer även andras öden att riskeras – och man blir en skam.

Denna psykologi gör i alla fall att jag har lättare att leva mig in i historien (Visst har jag väl levt mig in i filmkaraktärer tidigare, men om dessa karaktärer känns som släkt eller vänner, så blir ju inlevelsen onekligen starkare). Trots viss kulturskillnad känner jag lättare igen mig i alla deras alla stadier i livet, och alla personer i serien; män som kvinnor. Ibland håller jag med dem, ibland vill jag nästan stänga av för att de gör eller säger så pinsamma saker.

Just genom denna allmänna inlevelse fick jag en lustig tanke i går när jag var och handlade och såg en dubbelgångare till en av kvinnorna i serien: Plötsligt blev hennes liv (den okända kvinnans i köpcentret) så mycket mer tydligt och mänskligt, och jag tänkte att ”Just det ja, hon kanske har det likadant som rollfiguren på DVD:n det vet man aldrig….och ändå är det så lätt att man låter sig falla in i snacket ”jag har det värst av alla i hela världen”. Tvärtom så kände jag en viss altruistisk och medmänsklig ömhet till en person jag aldrig sett, och förmodligen aldrig heller kommer att träffa.

Det är ganska skojigt med en film som både ger förklaringar, tips och hjärta för andra trots att den bara, om jag spetsar till det lite, handlar om makar som är taskiga mot varandra. Kanske är det som Marcus Birro ungefär menat: Varför gömma och dölja smärta, sorg och lidande. Lidandet likaväl som glädjen visar att vi är människor som lever.

Man behöver inte bli lika svart som Schopenhauer, men visst kan lidandet adla en människa, men också förgylla synen på den andra genom insikten att vi delar öde och inte är olika utvecklade, högre stående eller lägre. Vi är ett med våra mänskliga frågor.

Read Full Post »

Tell me you love…sex?

”….Flickidolen visar allt i den nya skandalserien

Sex, porr och nakenhet är inte längre bara något för betalkanalernas sena timmar. I Tell Me You Love Me gör skådisarna ”det” nästan som på riktigt. HBO:s nya serie fortsätter att chockera. Även om relationer och intimitet sägs stå i fokus i Tell Me You Love Me, är det de vågade sexscenerna som dramaserien blivit mest omskriven för.

Senast att dra ner brallorna inför tv-publiken är Ian Somerhalder, som satte miljoner flickhjärtan i brand med sin medverkan i Lost. Hans gästspel börjar i seriens femte avsnitt…..”

(citat från tv5.)

Så säljs och annonseras tv-serien ”Tell me you love me”, men ärligt talat måste man nog vara väldigt pryd för att bli upprörd över sexscenerna, även om man kan bli förvånad över seriens ovanliga erotiska frankhet. 

Men sexscenerna ”i all ära”, de känns inte omotiverade i sig, och därför är det heller inte det som fastnar i huvudet och minnet när man ser serien, det är skådisarna och berättelsen om personerna. Genom att deras livsöden dessutom känns realistiska tappar inte heller skådisarna värdigheten trots sin påtagliga nakenhet i flera bemärkelser. Tvärtom

Tv-serien handlar i grunden ( jag har än så länge bara sett 3 avsnitt från boxen) om fyra par i olika åldrar (20-, 30-, 40- & 60-årsåldern) Dessa fyra par har såväl vanliga relationsproblem, som ålderstypiska problem. De löser dem på olika sätt och resonerar högst olika. Det spännande är att det är så lätt att känna igen sig i sättet att tänka. Jag känner igen mig i alla de fyra männen, och känner även igen kvinnornas sätt att resonera. Efter ett tag kommer man under skinnet på dem så mycket att man börjar se deras ansiktsuttryck skifta med känslorna (lögner, hemligheter, sorg, glädje) och jag börjar till och med gilla dem på olika sätt, nästan som vänner – snabbare än andra filmkaraktärer. Troligen för att man möter dem i ett vardagsliv man inte brukar möta filmkaraktärer utan bara riktiga människor.

Därför tycker inte jag heller att sexscenerna blir så störande. möjligtvis kan jag undra om det inte istället är jag som stör dem. Det känns som deras sexualitet, inte min.

Det som jag än så länge fått ut som gemensam nämnare i de avsnitt jag sett, är också ett av de temata som finns i den senaste DVD:n jag såg: andras outtalade förväntningar på mig, i möte med mina outtalade förväntningar på andra.

Det skulle därför vara kul om någon som också sett tv-serien när den nyligen gick både på TV5 och SvT, eller som box, ville kommentera sin syn på vad den handlar om, vilket det vanligaste temat är och om sexscenerna är motiverade eller inte. Tv-serien är absolut sevärd. Är man dessutom van vid eller road av relationsfrågor, går det ju lättare att se den.

(Min gamla barndomspolare numera också bloggranne Calle Rehbinder (http://tantrikblog.wordpress.com) har ganska nyligen skrivit om ”Tell me you love me”. Det som gör hans åsikt spännande är att han och hans fru jobbar med rådgivning i sex och samlevnad. Jag minns inte vilket datum han skrev, och kan ej heller pga brandväggar på min dator gå in och kolla, men, det är bara några få inlägg tillbaka.)  Det som jag slogs av när jag läste hans inlägg, vvar den värme som fanns mellan bokstäverna. och någonstans kan  jag förstå: Man gillar karaktärerna eftersom de inte i enlighet med vanlig dramaturgi ömkar sig så att man tycker synd om dem, utan i enlighet med den retoriska devisen ”inget torkar fortare än tårar” så är de stolta och rakryggade i sina öden. De gör aldrig som Oidipus som försökte fly sitt öde utan att möta det, utan lever sina öden som de kan taskigt eller rättfärdigt men fullt mänskligt.

(Boxen går att köpa på välförsedda ställen, så den borde gå att hyra. Youtube å sin sida kräver inloggning eftersom citaten kan innehålla somt vilket är nakot)

Read Full Post »

Kvinnoförtryck, en gammal fin tradition.

Kaffet vände nästan i strupen när jag läste morgonens SvD. Artikeln som gjorde mig upprörd handlade om den främre orientaliska synen på kvinnans mödom och oskuld. Fortfarande ställer en mängd stolliga män en mängd fjompiga krav på brudens oskuld, men tyvärr nöjer sig inte alla med bara kravet, utan dessutom skall bruden kontrolleras av diverse utomstående. som sitter i närheten av bröllopssviten och inväntar mannens utlåtande om huruvida kvinnan var OK. För en kvinna i reportaget så blev utfallet av lakanstestet till hennes nackdel . Först hade han aldrig varit kär i karln, utan tvingats gifta sig ändå, därefter hade hon misslyckats påvisa sin oskuld, och efter detta hade mannen åkt runt med henne bland släkten för att förnedra henne med att få höra vilken skam hon var. Det tragiska var att hon faktiskt gjorde sin debut den kvällen – hon var oskuld.

Att man som man, som släkting har så urusel medkänsla, kunskap och bildning, fantasi och ryggrad, att man spelar med i detta spel, är för mig dels en gåta dels en ren provokation. Primärt är inte detta ett kvinnoproblem, utan ett mansproblem: Det är vi män som måste sätta stopp för denna groteska tradition – som bara har ett enda syfte: att kunna Kväsa kvinnor. till och med under medeltiden visade man upp större finess, och då måste vi män med bildning – oavsett kultur, språk och trosbekännelse – och lyckligtvis finns detta motstånd överallt, men är tyvärr för litet på grund av det religiösa och politiska maktspelet. Självklart finns detta motstånd även bland de kulturer som praktiserar detta vansinne, eller det ännu värre vansinnet med kvinnlig omskärelse.

Jag har några vänner med mer eller mindre kristendomskritisk inställning, och att förklara att jag faktiskt tror på att Jesus uppstod, eller att Gud står bakom skapelsen (även det nog tog lite längre tid att skapa universum än sex plus en dag), eller att Gud visar sin nåd även genom Mose lag..etc..etc. brukar inte leda till några större problem mer än att jag får höra ”Jaja, du är lite knäpp!”. Men det finns delar av kritiken jag har lätt att förstå och svårt att försvara, som den från vänner som kritiserar kristendomens sexualfientliga sidor – och tyvärr praktiseras denna dyrkan av hymen även bland kristna i Sverige inte bara bland invandrade kyrkor utan även i svenska kyrkan, fast man hos oss har flyttat fokus från det väl osmakliga intresset för anatomin, till att handla om hur många gånger man bör vara gift, och hur det skall gå till – med samma baktanke: behärska folk ända in i sovrummet.

Det som gjorde mig mest upprörd, var att kvinnan i reportaget var tvungen att följa med till släkten och bli förnedrad, och att det tydligen finns läkare som mot alla för mig kända etiska grundtankar ändå stödjer detta oskick. Artikeln nämnde att en läkare förväntades kunna avgöra hur många gånger man varit ”otrogen”, samt att det finns läkare som går med på att skapa en trängre hymen för att tillgodose mannens/släktens behov istället för att kalla till sig mannen och förklara kvinnans anatomi. Det är direkt hjärtlöst, och vore jag ensam socialstyrelsens ansvarsnämnd, hade dessa läkare omedelbart fått en erinran. Speciellt om de tar betalt för dessa ”kosmetiska suturer”.

Jag vet inte hur vi enklast kommer till rätta med problemet, men kanske skulle detta lite obekväma ämne ändå diskuteras runt fikaborden hemma och på jobben, och få det att ”surra bland människor”. Främst måste vi kunna respektera att alla har en sexuell identitet och historia, och att det viktiga inte är att ”träffa den rätta”, utan bara att deet få vandra med någon och att även få dela denna väldigt privata del av livet som sexualiteten är inte är en rättighet eller plikt, utan ett privilegium och en gemensam gåva.

Till min kollega i syskonsamfundet, syrisk-ortodoxa kyrkan, biskopen Süleyman Wannes, vilken jag anser omedvetet stödjer detta kvinnoförtryckande oskick när han hänvisar till ett fritt samhälle med fria värderingar : Läs Johannesevangeliet 7:53 – 8:11, om äktenskapsbryterskan. Om denna perikop inte skulle ingå i ert samfunds codex, läs den på annat håll. För mig och för många andra kristna är den attityd Jesus visar här mycket central i frågan om kristen sexualmoral. Det är inte vår uppgift att döma, speciellt inte i sovrumsfrågor. Att många kyrkor väljer att inte ens ha med denna passus i sina biblar, talar tyvärr också sitt tydliga språk, eftersom andra lika tvivelaktiga stycken godkänts.

Också en gammal fin tradition när man gifter sig: Kärlek.

Read Full Post »

Fotboll och Erotik = en ren myt (Schabloner revisited)

”It’s alive……It’s alive….It’s alive……”

En länkad blogg-granne (Nonicoclolasos) skrev 24 juli om att det faktum att idrottare – i detta fall fotbollsspelare – uppmanas vara avhållsamma i samband med matcher och turneringar. Anledningen skulle vara att deras ”amorösa eskapader” skulle ta för stor koncentration och energimängd i anspråk, för att matchen skulle kunna gå bra.

Det finns tre problem:

1) Myten om människan: Man odlar en myt om den frustande översexuelle atleten, som måste tjudras inför varje match, eller inför varje…”match”. Med tanke på fotbollsspelarnas löner tycker jag nästn att de gott kan stå ut med denna form av ogenomtänkta myter, till och med med tanke på att det inte finns belägg nog. Däremot tycker jag det är lite taskigt mot deras makar – som knappast har begärt att dras in i Olympens bråk om gudarnas sexualitet. Bara utav den anledningen kunde man låta idrottarnas familjeliv vara

2) Myten om sexualiteten: Men dessutom odlar man myten omatt sexualiteten är en farlig nedbrytande aggressiv del av våra liv. Varför då? Vad är vinsten med detta? Det blir en onödig vulgarisering av både spelarnas privatliv, sexualitetens helgd och fotbollens värde som teknik och kultur.

3) Myten om den mekaniska människan: Det värsta är alla vita rockar som syns i tankegången. Att en vilsen tränar har fått för sig med en scientistisk och mekanistisk människosyn att sexualiteten måste betvingas då har vi äntligen hittat de ”vises sten” som ger oss seger. Det är intellektuellt ohederligt, och djupt orättvist mot alla lagets seriösa spelare, seriösa fans och sponsorer, att man inte tar spelarnas yrkesidentitet på allvar och tar med dessa i besluten.

Den enda vinst detta ytterst säregna beslut kan ha i realiteten är att vara en del i en psykologisk krigföring, men, snälla det finns något som heter värdighet och smak. (Vilket väl kanske inte UEFA är kända för…..)

”It’s alive…..it’s alive……It’s alive……!”

Read Full Post »