I morgon eftermiddag kommer A. Hem till mig/oss för att stanna till på tisdag, då jag åter igen inte får se henne på ett tag och så kommer det att hålla på tills hon flyttar hemifrån eller redan före den dagen väljer att bo mest hos bara en av oss: Något som skrämmer skiten ur mig redan flera år i förväg – tänk om hon väljer bort just mig…. Så det bästa för att undvika risken, är att bara vara en lycklig och trygg förälder, att leende pappa som välkomnar henne och hittar på roliga saker och inte låtsas om något…..Det är det bästa……..?
Är det verkligen det bästa? Och är det så enkelt som Chaplins sångtext säger?
Är inte också smärtan, längtan och tårarna en del av kärleken och växandet?
Jag tror det – att gå vidare även när det gör ont. Att våga visa att det gör ont – men våga gå vidare – ändå!