En av de mer spännande figurerna hos Wagner är den fullständigt obestämbare Klingsor i Parsifal. Om många andra figurer är sagofigurer med relativt realistiska drag, autentiska personer, eller gudagestalter från valfri religion så är Klingsor en obestämbar blandning av allt. (Problemet med Wagners gestalter är att han oftast har lånat dem någonstans, men förändrat dem så pass mycket att de är oigenkännliga och på sätt fått helt nya möjligheter. Så är det med Klingsor. Men för att begripa honom, måste man ta ställning i ett språkligt problem, vad det tyska ordet ”Frevlerhand” skall stå för. Det betyder ”syndarhand” men exakt vad det innebär är omöjligt att avgöra.
Klingsor önskade bli Gralriddare han också, men hade svårt för detta med celibat och kyskhet. För att lösa detta lade han på sig ”Frevlerhand” vilket oftast brukar översättas med att han snöpte sig. Efteråt fick han ändå inte bli riddare eftersom inte kyskheten kom inifrån som en religiöst motiverad styrka. och då beslöt sig Klingsor förstås för att bli ond.
Han skapar således en låtsasvärld i ett kargt och öde landskap någostans i Pyrreneerna, inte långt från Gralborgen. Denna låtsas världen finns slott och en grönskande park full med blomster dit de trötta gralriddarna kan lockas in för att bli förförda av ”blomminnorna” (Zaubermädchen) förtrollande flickor i skepnad av olika blommor, fantasiflickor att bryta sitt celibat med. Som en form av bordellmamma finns ibland Kundry där till hjälps. Han hånar henne, men hon är tillskillnad från sin lite försiktigare hållning hos Gralriddarna här ganska rå, och biter tillbaka med spydigheter mot Klingsor.
Tanken att lura celibatet av riddarna med hjälp av glädjeflickor som inte finns är inte en så tokig idé, eftersom de riddare som snärjs inte kan hävda att de hade sex med en verklig person – samtidigt så bröt de sitt klosterlöfte. Allting har hänt – men inget kan bevisas. Trots att vi kan förutsätta att förförelsen sker i denna fysiska värld, så bryter riddaren celibatet bara i sin tankevärld eftersom Klingsos värld är en låtsasvärld en fantasi och chimär. En genial hämnd för att inte för sin bristande beslutsamhet inte fick bli riddare. Men för att återgå till det tyska ordet. Att leva i celibat som eunuck (en sedvänja som katolska kyrkan upphörde med ganska sent) ju inte särskilt svårt, att få nobben av riddarna kan ju då bero på flera saker. 1, att han inte visar den psykiska styrkan som behövs, eller 2, att han utfört ”olämpliga handlingar” mot sin egen kropp. Han skulle ju till och med kunna ha blivit nobbad enbart på grund av att ha gjort ett oåterkalleligt självkirurgiskt ingrepp. Detta gör att hans dumpning från Gralsällskapet blir dramatiskt, men inte helt obegriplig. Faktiskt finns det en tolkning som skulle kunna göra den ännu mer dramatiskt. Om vi ser på betydelsen ”syndarhand” som nynonymt med masturbation, så gäller både detta med bristande psykisk styrka och ”olämpliga handlingar mot den egna kroppen”, men om vi ser Klingsors förmodade masturbation som en ”oåterkallelig handling”, så blir problemet större, eftersom proportionerna på straffet är fullständigt omöjliga och barocka, men tyvärr inte helt orealistiska om vi jämför med många kristna samfunds syn på onani som något farligt och olämpligt – och oförlåtligt och oåterkalleligt – eftersom det handlar om den egna lusten. Att förbjuda onani blir så ett utmärkt maktmedel mot den eskilde. Att det däremot var tillåtet åtminstone för gralkungen att få barn bevisas väl av att gralborgen leds officiellt av den sjuklige Amfortas men inofficiellt av hans pappa Titurel,och officiellt är ju det den enda grunden till äktenskap. Som ordensbroder har det ju alltid i praktiken varit tillåtet att sluta. Det kan vara besvärligt, men det finns ju många exempel på munkar och nunnor som lämnat sina ordnar, ofta beroende på kärleken. Så att Titurel och Amfortas kan finnas är inget märkligt i sig, mer märklig är väl i detta fall Amfortas som antingen drabbats av syfilis efter ett besök hos Klingsor och förmodligen ett nattläger med Kundry, eller så har han dåligt samvete över sitt brustna celibat. Han har dessutom ett sår i trakten kring ljumskarna, vilket antingen är tillfogat av Klingsor under Amfortas besök eller är ett tecken på långt framskriden syfilis. I vilket fall som helst. Hans ångets är obegriplig hur man än tolkar det. Han verkar ha fastnat i en religiös skam och skuld över att vara just en sexuell varelse. Hur man än tolkar det erotiska motivet i Parsifals andra akt, verkar väldigt mycket ligga i löften över hur man som riddare bör handla – alltså en kristen etik och dess konsekvenser i sexualneuros. Makt genom skamkänslor.