En av de mer spännande figurerna hos Wagner är den fullständigt obestämbare Klingsor i Parsifal. Om många andra figurer är sagofigurer med relativt realistiska drag, autentiska personer, eller gudagestalter från valfri religion så är Klingsor en obestämbar blandning av allt. (Problemet med Wagners gestalter är att han oftast har lånat dem någonstans, men förändrat dem så pass mycket att de är oigenkännliga och på sätt fått helt nya möjligheter. Så är det med Klingsor. Men för att begripa honom, måste man ta ställning i ett språkligt problem, vad det tyska ordet ”Frevlerhand” skall stå för. Det betyder ”syndarhand” men exakt vad det innebär är omöjligt att avgöra.
Klingsor önskade bli Gralriddare han också, men hade svårt för detta med celibat och kyskhet. För att lösa detta lade han på sig ”Frevlerhand” vilket oftast brukar översättas med att han snöpte sig. Efteråt fick han ändå inte bli riddare eftersom inte kyskheten kom inifrån som en religiöst motiverad styrka. och då beslöt sig Klingsor förstås för att bli ond.
Han skapar således en låtsasvärld i ett kargt och öde landskap någostans i Pyrreneerna, inte långt från Gralborgen. Denna låtsas världen finns slott och en grönskande park full med blomster dit de trötta gralriddarna kan lockas in för att bli förförda av ”blomminnorna” (Zaubermädchen) förtrollande flickor i skepnad av olika blommor, fantasiflickor att bryta sitt celibat med. Som en form av bordellmamma finns ibland Kundry där till hjälps. Han hånar henne, men hon är tillskillnad från sin lite försiktigare hållning hos Gralriddarna här ganska rå, och biter tillbaka med spydigheter mot Klingsor.
Tanken att lura celibatet av riddarna med hjälp av glädjeflickor som inte finns är inte en så tokig idé, eftersom de riddare som snärjs inte kan hävda att de hade sex med en verklig person – samtidigt så bröt de sitt klosterlöfte. Allting har hänt – men inget kan bevisas. Trots att vi kan förutsätta att förförelsen sker i denna fysiska värld, så bryter riddaren celibatet bara i sin tankevärld eftersom Klingsos värld är en låtsasvärld en fantasi och chimär. En genial hämnd för att inte för sin bristande beslutsamhet inte fick bli riddare. Men för att återgå till det tyska ordet. Att leva i celibat som eunuck (en sedvänja som katolska kyrkan upphörde med ganska sent) ju inte särskilt svårt, att få nobben av riddarna kan ju då bero på flera saker. 1, att han inte visar den psykiska styrkan som behövs, eller 2, att han utfört ”olämpliga handlingar” mot sin egen kropp. Han skulle ju till och med kunna ha blivit nobbad enbart på grund av att ha gjort ett oåterkalleligt självkirurgiskt ingrepp. Detta gör att hans dumpning från Gralsällskapet blir dramatiskt, men inte helt obegriplig. Faktiskt finns det en tolkning som skulle kunna göra den ännu mer dramatiskt. Om vi ser på betydelsen ”syndarhand” som nynonymt med masturbation, så gäller både detta med bristande psykisk styrka och ”olämpliga handlingar mot den egna kroppen”, men om vi ser Klingsors förmodade masturbation som en ”oåterkallelig handling”, så blir problemet större, eftersom proportionerna på straffet är fullständigt omöjliga och barocka, men tyvärr inte helt orealistiska om vi jämför med många kristna samfunds syn på onani som något farligt och olämpligt – och oförlåtligt och oåterkalleligt – eftersom det handlar om den egna lusten. Att förbjuda onani blir så ett utmärkt maktmedel 
mot den eskilde. Att det däremot var tillåtet åtminstone för gralkungen att få barn bevisas väl av att gralborgen leds officiellt av den sjuklige Amfortas men inofficiellt av hans pappa Titurel,och officiellt är ju det den enda grunden till äktenskap. Som ordensbroder har det ju alltid i praktiken varit tillåtet att sluta. Det kan vara besvärligt, men det finns ju många exempel på munkar och nunnor som lämnat sina ordnar, ofta beroende på kärleken. Så att Titurel och Amfortas kan finnas är inget märkligt i sig, mer märklig är väl i detta fall Amfortas som antingen drabbats av syfilis efter ett besök hos Klingsor och förmodligen ett nattläger med Kundry, eller så har han dåligt samvete över sitt brustna celibat. Han har dessutom ett sår i trakten kring ljumskarna, vilket antingen är tillfogat av Klingsor under Amfortas besök eller är ett tecken på långt framskriden syfilis. I vilket fall som helst. Hans ångets är obegriplig hur man än tolkar det. Han verkar ha fastnat i en religiös skam och skuld över att vara just en sexuell varelse. Hur man än tolkar det erotiska motivet i Parsifals andra akt, verkar väldigt mycket ligga i löften över hur man som riddare bör handla – alltså en kristen etik och dess konsekvenser i sexualneuros. Makt genom skamkänslor.
En riktigt bra berättelse bör innehålla vissa ämnen som exempelvis: Sex, hemligheter vänskap, svek, död och Gud. Dessa kan sen grovt kombineras på olika sätt. Att deckargenren är så populär kan mycket väl bero på att man lyckats hitta ett bra sätt att få in dessa ämnen med sina avledningar, synonymer och motsatser utan att handlingen känns krystad.
Hörselberg – Venusberg: Utanför staden Eisenach i mellersta Tyskland finns några berg som med namnen lilla och stora Hörselberg. En helt vanlig tysk landsbygd med helt vanliga små städer med helt vanliga punktliga tåg till helt normala priser (även snöig vintertid) Detta berg döper Wagner om för att passa in i operan Tannhäuser: trots vännernas förmaningar och påpekanden väljer han kalla det Venusberg.
Venusberget är bebott av Venus som lurat till sig män (sexmissbrukare?) och sen vägrar släppa dem. Tills Tannhäuser 
i Parsifal där den mystiska kvinnan Kundry är fast hos den elaka trollkarlen Klingsor, som för att tygla sin sexualitet och underlätta den kyrkligt påbjudna kyskheten och celibatet ”lagt syndarhand på sig” (Frevlerhand vilket oftast betytt kastration, men lika gärna skulle kunna betyda masturbation). Förutom Kundry som fungerar som bordellmamma har han också ett antal blomliknande 
kvinnor till sin hjälp för att förföra Parsifal och andra män och ”leka” med dem. I Rhenguldet försöker de undersköna och 
konstant otrogen. Dels finns det en idé om att kritiken mot religionen blir tydligare om den centreras kring ett ämne som berör och angår alla – sex – 
ett ämne där kyrkan på Wagners tid, före den men fortfarande inte kan framställa sin etik och dygdelära utan att klampa in i glasbutiken med bibliska elefanter. Om nu Wagners syn på judar präglades av en plump och ogenomtänkt antisemitism, som han dessutom önskade skylta med i sina skrifter offentligt, så var hans syn på kyrkans etik, speciellt dess sexuallsyn ganska genomtänkt, medveten och intelligent utformad. Visst överdriver han kritiken genom att katolikerna får klä skott för nästan allt, men 
kritiken är inte obegriplig ens 125 år senare – ty längre än så i sin strävan efter att begripliggöra sexualetiken på ett respektfullt sätt, har inte de kristna kyrkorna kommit. Om nu Wagner tappat sin politiska bäring och aktualitet, så är han fortfarande aktuell på andra områden, Han håller musikaliskt och han håller i sin religionskritik, och i sitt sätt att använda de olika religionernas sagor, även motiv från judiska sagor kan skönjas. Så snart bör vi kanske ta en närmre koll på hur Wagner kritiserar kristen teologi. Vilket är brottet som kyrkan har begått denna gång i hans invecklade religionsfilosofiska ”deckarhistorier”.
A die Wundes Weblog 