På Tv visas Hitta Nemo, den fina filmen om hur pappan ger upp allt för att hämta sin tillfångatagna son från akvariet. Filmen är skojig – inte tu tal om annat, men jag ser den och kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att jag och min mamma ser den utan min älskade dotter – som är någon annanstans idag. I och för sig hos sin mamma – men hon är inte hos mig…………………och det är läge att hämta henne…………..hur jag än längtar och saknar henne
Jag tänker också på er, blogkamrater i samma läge (Dig, som jag och ”riddaren” träffade häromagen, och dig jag skall träffa i övermorgon) samt AB. som just nu sitter på ett flygplan för att slippa tänka på samma sak: Att inte få fira jul med sina älskade barn på det sätt man vill.
Herre, Gud vad jag saknar henne…………..och älskar henne!
Nu har jag äntligen fått mina nycklar och besökt min och A.s lägenhet som dess rättmätige hyresgäst. Flyttlampor och en adventsstjärna har installerats för att i enlighet med första advent fira ett gott nytt (kyrko-)år. De många rymliga förvaringsmöjligheterna har också beundrats.
Visst kommer det kännas tomt och ensamt ibland, men jag/vi har möjlighet att inrätta nya egna vanor och idéer, så jag är ändå nöjd trots den eländiga flytten.
Nåväl. Jag har mängder av planer om Mig och A. och förhoppningsvis kommer vi snart kunna få något ännu bättre närmre centrum….vi får se…..närmre skola, jobb och vänner
Om två timmar måste jag och A. skiljas åt för några dagar……….Kommer jag någonsin vänja mig?
Lascia ch’io pianga Vem såg Farinellis smärta mitt i applåderna, vem ser min på spårvagnen på väg hem mot det tomma hemmet? i överförd bemärkelse: Jag!
Omstarten av hemmet utan vissa inkompatibla programvaror har gått bättre än förmodat, och rent praktiskt börjar det ordna till sig allt eftersom möbelfirmorna levererar sitt gods. Vapenstillestånd råder vilket känns gott efter alla de krevader som till och med skull få Ernst Jünger att i skräck längta tillbaka till Flandern eller söka nya kemiska farkoster till sina psykonauta resor….
Hoppas nu bara att det kan vara så här, att A. får två stabila hem och inte behöver bli föremål för dragkamp helt grundat på behov som inte är hennes även om mitt hjärta också skulle förstå drivkraften: Att man vill leva med den man älskar utan rivalitet. Jag får lämna en förbönslapp på lämpligt ställe.. Vilket inte handlar om Claphaminstitutet, för de skulle ändå aldrig begripa problemet. (Vilket är tydligt om man läser deras inlägg)
A propos sången i början och textraden ”..What have I got to do, to make you love me?…” Mnjae.. Det är inte nödvändigt; Jag klarar mig, men ett ”Förlåt mig!” vore kanske på sin formella plats i ett sunt vardagsliv..
Flyttlådorna fylls mer och mer, högarna av hennes och mitt lösöre växer mer och mer, Jag går med tårar i ögonen mellan högarna, Hon ser inte – eller låtsas inte se – för inget skulle ändå kunna förändras så här sent – men vår dotter ser mina ögon och klappar mig på knät.
Ändå samma helg (1) som flyttbussen går: ”Poppy day” Man ”minns all vallmo i Flandern”, alla döda britter genom alla krig, men jag har livet kvar – och min släkt – även den engelska och de flesta av mina vänner finns kvar. De släktgravar jag besökte för tre dagar sen är gamla och färdigsörjda. Självklart har även jag köpt min egen ”Poppy pin” för mina släktingar!
Ändå samma helg (2) som flyttbussen går: 70 år sen ”Kristallnatten”, något min släkt slapp eftersom vi inte var judiska ”enough”. Mina släktingar och jag har hem, arbete, säkerhet, livhanken, tänderna och plånboken kvar. Vi lever inte i skräck för förföljelse; De finns alltid de som har det värre. Det gäller både för John mcCrae och andra soldater runt om kring i världen, samt de judar som drabbades under Kristallnatten (samt före den och efter), mina slagfält är betydligt renare, snällare och humanare och futtigare. Jag kan bo kvar i mitt land med mitt namn, jobb, släkt och vänner. Jag har klarat mig någorlunda från starka personliga tragedier, även om jag också fått min beskärda del.
Så kanske kan ändå mina besvär och min sorg denna helg hjälpa mig och kanske någon annan att förstå vilka värre uppbrott många i vårt land besparats när vi sluppit krig, uppbrott våra nya medborgare fått utstå och fortfarande får utstå. Likt sikhen jag träffat här i Göteborg, som inte vågar ta på sig sin obligatoriska turban, eftersom han då inte kan få jobb.
Händelser likt Flanderns dödsfält, Kristallnattens trakasserier – och för all del familjesöndring – finns ständigt runt omkring oss: Så låt oss minnas perspektiven, proportionerna och trösta där vi möter behovet. Själv har jag det ändå mitt i allt mitt eget elände väldigt bra – trots en tår i ögonvrån. – ”Two faces have I” som Bruce skulle ha sagt…
In Flanders fields the poppies blow Between the crosses, row on row, That mark our place; and in the sky The larks, still bravely singing, fly Scarce heard amid the guns below.
We are the dead. Short days ago We lived, felt dawn, saw sunset glow, Loved, and were loved, and now we lie In Flanders fields.
Take up our quarrel with the foe: To you from failing hands we throw The torch; be yours to hold it high. If ye break faith with us who die We shall not sleep, though poppies grow In Flanders fields.
— Lieut.-Col. John McCrae
På söndag lägger jag en blomma vid Raoul Wallenbergsmonumentet:
Där gamla kåkar stodo tätt och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett en skara ungfolk muntert vandra
Och snart i sky stod damm och boss, då plank och läkt de bröto loss.
Det ruttna trät, så torrt som snus, det virvlar om med kalk och grus.
Och hackan högg och stången bröt och väggen föll för kraftig stöt.
Och skrapan rev och tången nöp, att taket föll och skorsten stöp.
Från kåk till kåk man sig beger, från syll till ås, allt brytes ner.
En gammal man går där förbi och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli, när bland ruinerna han kliver.
”Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya Villastaden?”. ”Här skall ej byggas upp igen! Här röjes blott för Esplanaden!””Ha! Tidens sed: att riva hus! Men bygga upp? Det är förskräckligt””Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?”
Att riva ner går fort och är inte så särdeles ansträngande – även i överförd bemärkelse, men att bygga upp….det verkar vara en annan femma. River man dessutom ner ett fungerande bostadsområde bara för att man själv vill kunna flytta under enklare betingelser, eller för att man själv skulle vilja bo annorlunda, är det inte annat än bristande respekt, lättja och kulturmord.
”Detta hus måste ju vara dåligt – eftersom det tydligen går att riva – Här vill inte jag bo!!! .
Således: I dag packades den blivande exhustruns första flytlass, för transport i morgon – hon var glad och för mig kändes det inte alls naturligt. Men man måste ju ”hålla god min…..för barnets skull”
I går visade tv3 i sitt program ”Insider” ett avsnitt om kidnappning av barn; att i motsats till vad folk tror så kidnappas de flesta barn av sina mammor för att få behålla vårdnaden.
Man hade några tragiska ”case” där mammorna hållit eller håller sig undan från rättvisan och tingsrättens beslut om vårdnadshavare.
Som argument mot männen används tydligen ofta anklagelsen om påstådda sexuella övergrepp. Till sin hjälp har de egenmäktiga kvinnorna som nämns i programmet använt en av mina gamla gymnasiepolare som numera är läkare och specialist i frågan.
Tanken kvarstår: Om det inte skulle vara sant utan påhittade anklagelser; Hur kan man genom slika lögner riskera sina barn och sig själv och sin trovärdighet för vinsten av en riskabel framtid det innebär? Att man kan ljuga vid en skilsmässa må vara hänt och ganska vanligt – och nog så smärtsamt – men den här former av lögner: Vad krävs det för att man ska våga?
Och samtidigt: De flesta av oss är ju goda människor, så varför börja ljuga? Tillhör lögnen uppbrottets dramaturgi, ett öde vi inte kan fly även om vi vill? Så även om vi försökte att tala sanning kommer lögnen krypa in i oss ändå, hos mig eller dig eller båda……..? skapar lögn och missförstånden separationen eller är det separationen som skapar missförstånd och lögn?
Helt enkelt:
Varför är det över så lätt att ljuga när man bryter upp från ett förhållande?
Idag avslutas den arabiska veckan med en sorgefull sång, med sorgefull text…
~*~
”My Love, My Love; What has befallen you?
Who saw you and grieved for you,
You who are righteous?
My Love, what is the sin of our times and our children?
These wounds have no cure.”
~*~
Wa Habibi är en mycket populär påskpsalm från den arabiska kristenheten om den ”lidande kärleken”
I dag är det sista bröllopsdagen innan skilsmässan går igenom…
Hemmet, 18:20Tänker att jag fan dör om ingen älskar mig snart. Sedan står jag i hallen och hör ljudet av springande barn i trappen. Saknar mina egna så fruktansvärt mycket. (s 261)
Den senaste bok jag läst nu i helgen var Jon Jefferson Klingbergs nyutkomna ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” som är en enkelt men effektivt skriven dagboksroman om en skilsmässa ur mannens perspektiv. Det som är bra med boken är just att den försöker ta fasta på just mannens reaktioner och tankar. Och oavsett det är någon större skillnad mellan män och kvinnors reaktioner i en skilsmässa, kan det i alla fall vara en tröst att veta hur åtminstone en (1) annan man upplevt det hela. Visst beskriver han sina taskiga och låga hämndkänslor, fåniga eller skamlösa fantasier, tafatta och pinsamma försök till kontakt med kvinnor men det känns aldrig riktigt respektlöst varken mot honom själv eller de andra. Visst förstår man också hans ilska och desperation – och jag kan känna igen delar av den själv, men det blir bara på hans egen bekostnad som tur är. Mig kan hans fd träffa utan att känna sig vanhedrad (och nu vet jag också vem hon är…google-google!!). Den är heller aldrig djuppsykologiskt pladdrig, utan håller sig på ett vardagligt plan av goda insikter, och givetvis med en och annan lysande formulering och dråplig händelse. Bra gjort Jon! Tack! För mig kändes den i sin litterära enkelhet klart läsvärd, och inte helt utan att vara till en viss tröst, även jag bölade av igenkännande då och då. Eftersom den är ganska billig känns det som en helt okej lagom inbunden snabb helgsyssla. Kanske till och med för den som aldrig upplevt en skilsmässa i första person.
Och säg den som inte blir berörd av det inledande citatet, speciellt den kvinna eller man som separerat. Även om många känslor är vanliga hos många, så är det alltid skönare att veta det, än att bara ana det. Därför var det också ganska skönt när jag under min cykeltur genom stan fick se en man som gick och grät i en park; Vi är aldrig inte ensamma med vår smärta! synd bara att vår kultur inte tillåter att man stannar och tröstar den okände….bara dricker en öl eller kaffe och pratar om ditt och datt för att trösta mellan orden.
Åh, fan! Cancer? Jamen då fattar jag. Va säger du; Ska vi ta en öl?
Andra bloggare ex Calle på TantraBlog (wordpress), har redan klagat på Claphaminstitutet, men det är ändå aldrig fel kairos (gyllene tillfälle) att slå ned på hyckleri, så här kommer mitt bidrag:
När jag under studierna i teologi studerade Job hände något märkligt: När Job vågade förebrå Gud för sitt tragiska öde, föddes ett starkt förakt hos många av mina blivande kollegor, ett förakt jag sett även senare när Jobs förebråelse nämnts. Trots att man själv aldrig ens kommit i närheten av Jobs öde, så får man tydligen ingen ens våga tänka på att förebrå Gud: Alltid kom samma citat upp: ”Var var du, när jag lade jordens grund?”(Job 38:4) Det skrämmande var att det inte var ett teologiskt intresse bakom föraktet mot Job, utan ett förakt mot mänsklig svaghet, och ett ännu större förakt när den mänskliga svagheten var stolt nog att våga påkalla skaparens allmakt och mänsklighetens medlidande och barmhärtighet. Den märkliga moraliska kvantmekanik som avslöjas i berättelsen om Job, väckte varken medlidande eller skräck bara oförstående. Det moraliska rummet med att Guds godhet ibland är ond och vice versa, hade bara ett svar den som ifrågasätter har alltid fel.
En kollega, numera världsberömd på hela Södermalm för sina mässor jämförde skilsmässan med att tvingas leva med att den som dött fortfarande går omkring i ens kvarter: En korrekt iakttagelse, fast hos mig är det till och med samma hus eftersom vi inte hittat egna bostäder ännu. Plötsligt blir varje person jag möter Karon och varje vanlig kvarterets byracka en Kerberos, varenda vattenpöl och handfat till en bred Styx men med en stor skillnad: Jag vet inte åt vilket håll jag skall kliva över vattenpölen eller vända blicken för att inte titta åt fel håll om jag skulle försöka efterleva Orfeus. Hur jag än träder mina vägar har jag redan förlorat min Euridike. Att ständigt tvingas se att den man älskat inte längre skapar skuggor mot det lilla ljus man önskar sprida i huset, eller tvingas se hur ens älskade barn får allt ljus vi tidigare delat mellan oss är förödande: Finns jag i huset? Finns hon i huset? Finns vi mer än när tvätt skall hängas, potatisen skall kokas och dottern väckas? Nej! Och detta menar alltså vissa av våra politiker och numera också ett nystartat institut skulle vara något att hålla kvar som en livsstil? Det är inte annat än ett förakt för oss tre i denna klassiska tragedi, och andra familjer som likt oss tvingas spela med i dessa rollkaraktärer Vi känner redan våra roller nog för att behöva möta förakt också. Men okej, vi byter mytologi:
Job förebråddes av sina vänner för att han förlorat allt, men fick inte förebrå något själv? Kanske borde både Job, Elihu och våra kristdemokratiska politiker – som ju inte heller var med höra Guds fråga ”Var var du?” : Job fick ett nytt liv efter det gamla utraderats – eftersom Gud valde att handla stick i stäv med människors föreställningar. Om Gud väljer att bygga upp andras liv på olika passande sätt som inte passar ex Clapham – so what? Har inte Gud rätt att handla som Gud vill? Det är det som är poängen och Kristusbudet i berättelsen; att Gud skapar allting nytt: Så: ”Var var du, när jag lade jordens grund?”
Oavsett vilka vi människor är; parter, meder, elamiter amerikaner, homo, hetero eller vegetarianer, så är vi mer tydligt skapade för att kunna stödja varandra i sorg och trångmål, än vad vi är skapade för att moralisera över Olympens ohyfsade nycker med våra liv. Vi behöver inte alltid ta ansvaret ifrån andra, men kanske hålla en fackla som lyser upp stigen ner mot Styx, när vi försöker sjunga tillbaka kärlek in i våra liv, kanske hålla båten stilla när vi kliver i eller plocka upp det tappade myntet till betalningen: Gör vi inte det utan bara ställer frågan ”Var var du?”, så finns det fler bibelställen med samma tematik: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta?..Jag var hungrig och ni gav mig inte att äta…jag var hemlös och ni tog inte hand om mig (Mt 25:31-46)” En fråga som dessutom visar på en öppen relation mellan Gud och människa eftersom vi och Gud kan skrika den till varandra, och vi människor till varandra: Var fanns du när din nästa led? Vad gjorde du för att trösta ? Var fanns tankesmedjan Claphaminstitutet när vi var hemlösa? Utanpå ser ni som tankesmedja prydliga ut men inuti är ni fulla av matteus 23:27…..
A die Wundes Weblog 
