Harmoni rev.

Solsystemet fungerar igen. Alla naturlagar och planeter är på plats och gravitationen likaså. Färgerna visar rätt utseende och tonerna kan höras igen. Smaker känns ånyo bekanta och igår firade vi julafton ännu en gång, denna gång med både föräldrar och barn – alla ens tre generationer. Plötsligt som i ett trollslag försvann all spänning och allt obehag. Jag var inte längre trött utan pigg och glad och kul julklappar fick man. Stockholm kan återigen se vackert ut – trots allt trafikljud man hör överallt, oavbrutet.  Gott nytt år på er!! /L

Read Full Post »

Måndagsdissen (29 dec)

Farschemen Aikh!! Shame on you!! אומפֿאַרשעמט

Att efterbörden av ett krig kommer ut utan fel och brister är viktigt så att vi lär oss något, Till detta behövs barnmorskor (maieus) som lockar och lurar ut det vidriga berättelserna om de ännu vidrigare händelserna.

Att hitta på en berättelse gör skadan värre:

Nu berättas det både lite här och där att man förmodar att paret Herman och Roma Rosenblat hittat på sin kärlekshistoria som ett minne från koncentrationslägret Buchenwald. Även om grundhistorien – en romans – kan kännas futtig och ofarlig att ljuga om, så väcker den givetvis frågan om vilka andra historier som kan han vara sanna respektive osanna.

EXTRA ALLVARLIGT ÄR DET NÄR DET SOM BEKANT UNDERSTUNDOM BLOSSAR UPP EN REVISIONIST-DEBATT OM NAZISMEN. (Som tur är faller ändå revisionisternas misstankar eftersom det finns för många fysiska bevis på vad som hände, så vi kan ändå vara säkra på att förintelsen ägt rum, även om säkert ett eller annat minne förändrats medvetet eller omedvetet.

 

Jag vet inte om det är sant, men är denna nyhet en lögn, så har revisionistiska nassarna lyckats så split igen, är det sanning så har tidigare nämnda knorrbärare kunnat lata sig, man har fått sitt budskap serverat på guldbricka (gjort på guld från läger-offrens ringar) .

 

På en av Buchenwalds grindar står det Jedem das seine: Åt var och en det som är var och ens!

I sådana fall: Skam åt lögnarna: Farschemen Aikh!!

………..Måndagsdissarn har talat

Read Full Post »

Söndagens geni (28 dec)

”Öffne dich, mein ganzes Herze!”

 

 

Kan man tala om söndagens geni utan att dra upp Bach? – ”Den Nja,  Förr eller senare måste man nog göra det, men det är inte helt lätt att hitta egenheter som inte känns igen. Alla känner till honom på något sätt, och många har utan att tänka på det sjungit en av hans melodier från Bondekantaten:

 

”Nu grönskar det…”.

 

Hans kännetecken som geni är många, men han var inte så känd för allt när han levde, eftersom de flesta då som nu inte funderar på varifrån musiken i kyrkan kommer, utan man sjunger med, lyssnar blir förtjust, men glömmer det sen igen när vardagens slit gör sig påminnt.  Det finns ju ett märkligt faktum att han hade väldigt stor energi, men också skrev så mycken musik att man undrar hur han har hunnit skriva den, så en förklaring skulle kunna vara att han faktiskt inte skrev allting utan ”spelade i ett band”

 

Yeah!!!  Groove it!!

 

Dvs alla gubar och gumor i stämmorna visste hur en chaconne i D-moll funkade så om han gav dem en där dessutom både melodi och generalbas var angivna så visste de hur de skulle spela, och när de fick göra sina solon. Så var det ganska många som gjorde. Och var det ingen som ställde upp fick man pröva allting själv. 

 

Här skulle damkören kunna improvisera över de ensamma långa trumpettonerna, samma idé men uppochnedvänd.

 

En annan lite skojig sak är att han trots sitt ganska pretentiösa tillmäle som evangelistäven skrev rent värdslig musik: En kaffe-kantat, en bonde-kantat, en tobaksmotett  

 

 

Annars är det han mest måste göras skyldig för att hans (bandets) musik hjälpt till att skapa det moderna tonspråket: Det är hel tiden en lek med melodier, temata och motiv som flätas hit och dit. Drar man bort en melodi på ena stället repas hela väven upp. Men för detta behövs regler om hur man får leka med melodierna:

 

I citatet här är dialogen mellan sopranstämman och oboen väldigt tydlig, samtidigt är alla modulationer, (samma snutt upprepad lite högre upp eller lägre ned) både i arian och körsatsen. Hans experiment gick så långt att han systematiserade den ganska populära kompositionstekniken ”fuga” med fasta regler – så till den grad att lyckades skriva en väv med fyra självständiga melodier som skall vändas och vridas hit och dit utan att slås knut på.

 

Tolvtonsmusiken i blöjor:

Detta näst sista stycket är alltså en fuga, en rent matematiskt skrivet – men spelas givetvis med en viss känslomässig inlevelse

 

 

HÄR har vi också grunden till den märkliga musik som skrevs för ca 100 år sen. Alban Berg har i sin opera Wozzeck skrivit in en fuga – förmodligen helt korrekt, men vridit på Bachs regler så mycket att musiken helt tappar styrsel och riktning för våra öron – så fiffig var alltså idén, och så mycket betyder klanger, skådespel, rösterna och dramaturgi. Även för en helt otränad i modern musik och opera går det att hänga med. Speciellt som han vid 9:00 minuter citerar Gustav Mahler.

 

Men för att citera en annan samtida med Schönberg och Alban Berg – Einstein som nämndes i förra inlägget.

 

”Wenn man zwei Stunden lang mit einem netten Mädchen zusammensitzt, meint man, es wäre eine Minute. Sitzt man jedoch eine Minute auf einem heißen Ofen, meint man, es wären zwei Stunden. Das ist Relativität.”

 

(Om man under två timmar sitter tillsammans med en söt flicka så tycks det som vore det en minut, men om man å andra sidan sitter en minut på en het spis, så tycks det som två timmar. Det är relativitet.)

 

Så därför slutar vi väl där vi började, med min förtjusande julupptäckt Christine Schäfer som sjunger om ”hjärta och mun” ………………  – Suck!!!

 

 

(märk hur stråke och sopran har en dialog mot en blyg och dov bakgrund, två solostämmor som delvis kan improviseras mot den färdigskrivna generalbasen)

 

*

 

Äh!! Vi avslutar väl förresten med en fräckis om Bach och hans åtminstone 21 barn :

 

First man: – Do you know why Bach had so many children?

 

Second man: – No!

 

First man: – Because his organ had no stops

 

(Hans orgel hade inga registerandrag)

 

Read Full Post »

Kristen = Geni (Sant! Låt stå!!)

Strax före jul fick jag en liten gåva till min Chalmersadress från ett kristet förlag. En liten bagatell om att det visst går att vara kristen och vetenskapare[Peter Stenumgaard: Vetenskap och tro, XP Media /Uddevalla 08]  Jag vet inte varför jag fick den så jag har fantiserat om att man tror att alla kristna som finns på tekniska högskolor ständigt mår dåligt av att inte kunna få ihop sina världsbilder – och då skulle denna bok kunna utgöra en tröst, en annan fantasi är att det är en del av en världsomspännande drive från den kristna högern som önskar proppa mig och de studenter jag möter fulla med intelligent design och tvivel på vissa av vetenskapens landvinningar. Den tredje är att inte tillräckligt många köpt boken för att förlaget skall vara nöjt, men kanske kan en präst bland ”vetenskapsmän” köpa exemplar nog att fixa en studiecirkel. Troligen är det allt och inget.

 

Boken fyller i alla fall inte det syfte jag tycker författaren har. Jag tycker det är spännande att läsa några rader med fakta om Galilei, Newton, Faraday och Einstein men jag håller inte med honom att det är deras tro som lett fram dem till sina vetenskapliga bedrifter. Och här har vi nog det djupaste syftet – att jag skall uppmuntra kristna studenter och säga att de bästa vetenskapsmännen alltid varit kristna. Med andra ord:

Bara med Gud kan du nå framgång – enbart kristna kan bli genier….

 

När jag läser boken får jag tre allvarliga invändningar:

 

1, Den blir svepande, men eftersom den är tänkt att vara ganska populärvetenskaplig och kort hållen (127 pp), så gissar jag att med ytterligare hundra sidor så skulle det problemet bli mindre störande.

 

2, Mer störande och tyvärr samverkande med punkt ett är att ordet vetenskap används som ett entydigt begrepp som täcker allt forskningsarbete oavsett disciplin, frågeställning och omfattning. Självklart kan man inte uttala sig entydigt om vetenskapens trovärdighet, om man försöker få in både konstvetenskap, nationalekonomi och hållfasthetslära i samma begrepp.

Även här tror jag att fler sidor skulle kunna ha avhjälpt situationen.

 

3, Det känns märkligt att författaren känner sig tvungen att hitta en gemensam psykologi bakom hur sinsemellan ganska olika personer tänker, och göra tänkandet till något överblickbart. Författaren verkar vilja inrangera dessa kändisars tro och vetenskapliga gärningar i samma rationella tänkande.

 

Jag tror inte att vi alltid är så lätta att strukturera. De flesta människor tänker ganska rörigt från tid till annan och på olika sätt beroende på ämnet för våra tankar: Löser vi en spännande uppgift kan vi ofta koncentrera oss ganska påtagligt och systematiskt, är vi förälskade går tankarna hit och dit och både över- och undertolkar allt, löser vi en bekant uppgift kan vi öka vår simultanförmåga osv. Dessutom är vi olika begåvade både kvalitativt och kvantitativt.

 

Jag tror inte att det är bra att försöka få tron att bara ha en förståelse för oss. Skulle exempelvis Newtons principer på något sätt förändras av att han var en bigott sekterist? Skulle den förändras om han inte var det?

 

Vetenskap handlar om att försöka svara på frågor på ett så strukturerat och överblickbart sätt som möjligt, där olika frågor kräver olika struktur och överblick, och olika vågade experiment. Vetenskapligheten kan aldrig bedömas annat i ett visst isolerat fall. Just genom att ställa upp tro mot vetenskap, mytifierar man vårt tänkande och kunskapande om livet, oss själva och världen, där både tro/religion och vetenskap är delar av vår gemensamma struktur och kultur, och där ingen struktur eller metod bör förutsättas kräva generella sanningsanspråk..  Att vetenskapare misslyckas metodologiskt är väl inget man behöver göra om till konspirationer. Vi gör fel för att vi är mänskliga.

 

Jag tror att den givna uppföljaren till boken, som jag ändå tror skulle passa bättre i Richard Dawkins anda skulle avhandla tillfällen då tro – oftast kristen tro förstört vetenskapliga arbeten.

 

Likt författaren minns jag hur vissa kursare på teologen chockerades av nya kunskaper: hos oss var det att tron också samexisterar med våra sinnen, tanken och vår psykologi.

 

Detta var knappast något nytt för Gallilei och grabbarna och kanske var det just denna kunskapsmässiga öppenhet och att de arbetade med bildat folk som i princip kunde förstå magnituden av deras gärningar, inte tron på Gud i sig som var det avgörande och vackra i kråksången.

 

 

 

PS: Det sägs om Einstein, bla av Dawkins att han inte alls var så särdeles religiös, men begreppet gud var användbart för att benämna det okända och annat obevisbart.

Read Full Post »

Galna människor 3: Skjut med målare

 

”Var det på denna soffa din pappa förblödde?”

 

Lulu har nyss kommit ut ur fängelse och förför nu den påtagligt kåte sonen till den hon skjutit med denna lysande fras…väl medveten om replikens makabra obscenitet.. och Vem skulle inte falla till föga…? Se bara citatet nedan….?

 

 

 

(Hade jag chans att bli förförd av Christine Schäfer, så hade i alla fall jag nästan accepterat vad som helst…Glynbourne har verkligen hittat rätt Lulu: Flickaktigt söt, med både intelligent elakhet och barnslig oskuld i ögonen, samtidigt som hennes personlighet är tintinmässig nog att hon kan bli vem som helst när som helst…Jag har nog helt enkelt hittat en ny älsklingssångerska Duktig sopran, bra skådis och fängslande utseende…..Wow!! (Här finns mer och där)

 

 

 

Berättelsen om Lulu har i grund samma innehåll som den om Emma Bovary, men med en tydligare sexuell dramatik, och att arseniken är utbytt mot mord halvt om halvt av indignerad elakhet respektive förnöjt självförsvar. Om Young-Goon i Cyberkvinnan och Emma Bovary vänder sin destruktivitet inåt, så är Lulu bättre på att vända den utåt genom sex och våld på ett mer asocialt sätt än hos Flaubert 

 

Det finns en gemensam nämnare mellan alla de tre ganska olika berättelserna: På ytan handlar det om galna kvinnor, men innanför denna stämpel handlar det om alienationen av individen, speciellt kvinnan – ändå tror jag inte man skall fastna för mycket vid rollernas kön, det är ett samhällsproblem men också en narrativ-teknisk detalj och en väg till tydligare igenkänning.

 

Dessa tre kvinnor(människor/personer/individer) görs till objekt för andras handlande. Inte främst sexobjekt, utan allmänt De blir osynliggjorda av släkt och vänner och börjar fly in i alternativa världar.

 

Det stora problemet som alla tecknar är den risk som finns i att leva efter andras förväntningar istället för att leva efter sina egna behov och i vuxet samspel med andra. Hade Young-Goons familj, Emma Bovarys make och alla kåta karlar runt Lulu bara bemödat sig om att öppna ett samtal på lika villkor – hade litteraturen för all del varit fattigare, men kanske hade vi haft lite mindre tragedi.

 

*

 

Madame Bovary och Lulu slutar båda i katastrof, men Jag är en cyborg gör det inte. Den blir i slutet istället en skojig påminnelse om vad inlevelse, fantasi och kärlek kan göra….Gäller bara att hitta rätt objekt för ens inlevelse fantasi och kärlek…förlåt! hitta rätt subjekt menar jag förstås, inte objekt….

 

…..En värdig och vuxen ”Du” att upptäcka och älska.

Read Full Post »

Galna kvinnor och män 2: Älskog och arsenik

Feber och blåsvart dräggel var olämpligt och klandervärt, men att Emma låg med sina älskare när maken (glad, snäll men känslolös och mördande tråkig) jobbade ledde till åtal för författaren…(stackars alla tråkiga män annars..?)

 

Att Emma var hemmafru med ouppfyllda drömmar omgiven av tråkiga egoistiska karlar ansågs däremot vara i sin ordning. Nåväl Gustave Flaubert blev frikänd troligen för att det nog var för trovärdigt och verklighetsnära för att någon skulle kunna fälla honom.

 

Madame Bovary må handla om henne på ytan, men frågan är om inte omgivningen av lika uttråkade män och kvinnor är lika viktig. Åtminstone i Chabrols filmatisering. Filmen är spännande och utan att man fäller en enda tår, är den gripande nog att åtminstone jag blir arg på Emmas livssituation och det faktum att berättelsen fortfarande utspelar sig i vår närhet, där man minst anar det. Emma Bovary spelas av Isabelle Huppert på ett fullständigt lysande sätt (Förstås..vad annars?) En skådespelare som i samma film kan flirta med apoteksbiträdet med munnen full och kinden dammig av arsenik, samtidigt som hon med ett öga kan visa att hon förstår alla de medicinska tillstånd som såväl läkaren (maken) och apotekaren blundar för.

 

När jag slog upp berättelsen i Svensk uppslagsbok (1953) hänvisade man till att Emma Bovarys suicid berodde på för ymnigt läsande av romantisk litteratur. För mig är det tydligt att hon helt enkelt av ren leda över att inte ha någon egen plats bland alla effektiva men tråkiga karlar men inte heller ser något nöje i att bara kurtisera för sakens egen skull, börjar söka spänning i kläder, romantik och drömmar. Tyvärr faller hon ständigt offer för andras utnyttjande….ända tills……hon blir vitpudrig runt munnen i apotekets förråd.

 

Chabrol har mer gemensamt med Staffan Hildebrandt än man kan ana i bådas tydliga och medvetna skildrande av en skoningslös vardag, men fransmannen är lite mindre inställsam och på så sätt mindre känslig för att anses töntig…..Dock båda är värda att se för att lära sig om vikten av att hitta en konstruktiv väg här i livet.

Read Full Post »

Familjejuldagsterror

Är du ensam, låt bli det! Var inte ensam! skaffa en älskare och massa barn istället, vackra ska de vara, och sen behöver du vita tänder och mycket pengar! Fixar du det inte, är du en lort, för vill man så kan man!!

Julafton var i stort vidrig! förutom att jag besökte en kamrat som tomte, belönad med snaps, sill en flaska Amarone och vänlighet av henne med familj, så var hela dagen oerhört ensam och absurd. Mamma och pappa är gamla med allt vad det betyder av besvärliga krämpor och inåtvändhet, och saknaden efter dottern och längtan efter en vuxen kvinna att få hålla om, älska och titta in i ögonen, brände genom hela kroppen som flytande glas och smältjärn.

Även under julottan i morse kändes det smärtsamt eftersom det bara var par i kyrkan, samt några barn och förstås snack om familj, och glädjehögtid i predikan. Tillåt mig spy! även om alla de inblandade gör så gott de kan. 

Att jag borde vara tacksam för hur fint allt är med min dotter, att jag har jobb, bostad och bra vänner stämmer, men är inget jag känner.

Jag säger som träd-gubben i Amarcord: Voglio una Donna! – men inte den han ”fick” (en nunna på 140 cm som lurar ner honom med hjälp av religionens ok)

PS Det går knappt ens att hitta en bra bild under google på ensamhet, utan att den betonar. Vad bra det är att  vara ensam – ett direkt dj**la hån till den som känner sig ensam. Ner med huvudet i sanden bara!!!

Read Full Post »

Hitta vems Jul-Nemo..?

Julafton.

 

 

 

 

På Tv visas Hitta Nemo, den fina filmen om hur pappan ger upp allt för att hämta sin tillfångatagna son från akvariet. Filmen är skojig – inte tu tal om annat, men jag ser den och kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att jag och min mamma ser den utan min älskade dotter – som är någon annanstans idag. I och för sig hos sin mamma – men hon är inte hos mig…………………och det är läge att hämta henne…………..hur jag än längtar och saknar henne

Jag tänker också på er, blogkamrater i samma läge (Dig, som jag och ”riddaren” träffade häromagen, och dig jag skall träffa i övermorgon)  samt AB. som just nu sitter på ett flygplan för att slippa tänka på samma sak: Att inte få fira jul med sina älskade barn på det sätt man vill.

Herre, Gud vad jag saknar henne…………..och älskar henne!

Här en julsång av en av ”idolerna”

Read Full Post »

God Jul!!

En synnerligen God Jul önskar er Larvad

Read Full Post »

Galna kvinnor: 1, Rismegatronen

”Stilla ris, Heliga ris. Allt är frid – allt är ris skiner på barnet i stallets strå, äter nudlar så mjuka som så…”

 

*

Den psalmsjungande flickan – med de oförskämt söta tårna – har krupit in i en moraklocka, vilket förstås är det enda rimliga man kan göra om man är en cyborg.

 

Vad göra under dödtiden när man bor i sina föräldrars gästrum? Varför inte se på DVD på sin laptop. I kväll har jag sett en film jag inte helt förstår varför jag greps av, men jag tyckte om den.

 

Chan-Wook Parks humoristiska och romantiska dystopi ”I’m a cyborg, but that’s OK”, blir bara märkligare ju mer man försöker beskriva den.

 

Det är en dystopi om en flicka, Young-Goon,  som tror hon är en cyborg, men genom en finurlig ”friare” lyckas hitta en framtid.

 

Som vanligt har Chan-Wook Park (mannen bakom brutal-rullarna Old boy och Lady Vengeance) blandat extremt brutalt fantasivåld med Kubrickst poetiska musikaliska scener och en väldigt märklig drift med såväl västerlandets romantiska arketyper som alla våra teknokratiska. Filmen blir en allegori över hela vår globala kultur och dess för och nackdelar.

 

Att det är en galen kvinna är nog underordnat, men en bra narrativ fördel eftersom det är lättare att hoppa mellan väldigt söta scener och den förbluffande brutaliteten. Det är däremot tydligt att filmens budskap handlar om att det enda sättet att nå varandra är genom egenskaperna inlevelse, fantasi, kärlek och lite uppfinningsrikedom samt att inga utav dess egenskaper kan fabriceras. Det var en smula lustigt att se denna filmade koreanska animé-wannabe da’n före doppare-da’n, men visst finns det ett inkarnationsunder i filmen. Inte som personer men just i tanken ”Vi människor når aldrig varandra utan att känna till varandra, och kommer aldrig kunna hjälpa varandra utan denna kunskap blandat med kärlek” men lyckas det så lyser i alla fall Young-Goons söta tår i regnbågens alla färger för att indikera att hennes cyborg-batterier är laddade.

 

 

Samtidigt kan det kännas hopplöst: Visst vill man kunna nå dem man älskar – om inte annat för att säga just att man älskar dem, men man vill ju också gärna nå en del man har svårt för. Kanske kan man ”strunta” i kärleken, men vi måste fortfarande acceptera vår likhet inför våra mänskliga betingelser – det är också en av slutpunkterna i filmen mot huvudfigurernas inkarnation i världen från kliché till individ. Det och en väldigt sympatisk kärlek…..

Read Full Post »