”A-bort det!” tankar över boken ‘F-ordet – mot en ny feminism’.
…She has outlived her bonds, and if they are not loosened – she will burst them!..”
(Christabel Pankhurst)
Spännande öde
En av de mest spännande tv-serier jag såg som barn på var också ”Sida vid sida” (Shoulder to shoulder: BBC, 1974) om familjen Pankhurst och suffragetterörelsen i England. Jag, min bror och mamma, ibland även pappa satt fastklistrade vid teven djupt berörda över den tidiga brittiska feminismen. Då handlade F-ordet bara om åsiktsfrihet och rösträtt för mig –och även om ordets betydelser blivit krångligare med åren så har ju denna första betydelse också bestått: Åsiktsfrihet, men med valören att slippa bli definierad av andra. Om någon ska definiera mig, så är det jag själv. Detta är också något jag tycker strömmar igenom alla artiklar i boken F-ordet – mot en ny feminism (Alfabeta 2008). I den politiska frihetens namn, och den filosofiska; Du har ingen rätt att definiera mig! Vår enskilda och gemensamma frihet ger mig rätten att själva bestämma vem jag är: Jag är inget offer jag är – för egen del med stöd av Gud – myndig nog att själv bestämma vem jag är. Det var också denna möjlighet att stå fri och odefinierad som för mig kändes som kontentan av boken.
Abort det!
Den artikel i F-ordet jag ändå fastnade mest för, var den av Anna Ekelund om abort. Hennes tankar är i sin tvist, twist och enkelhet ganska nyskapande men samtidigt så självklara och uppriktiga. Jag håller med henne till största delen när det handlar om bekvämlighet, och vill nog också abort som en utväg för att det ibland är direkt olämpligt att ta emot barn. Jag vill gärna ha fler barn. men om nu jag exempelvis skulle genomgå skilsmässa, och under ett av min hustrus och mina sista ”förhastade nattläger”, hon råkar bli gravid, skulle det för oss då bli utomordentligt besvärligt att klara av. Visst skulle vi kunna göra det – men det barnet skulle aldrig få det riktigt bra. Jag skulle nog slitas mellan att behålla barnet och föreslå en abort, men låta aborten vinna som bästa lösningen – fastän jag gärna skulle vilja ha ett till barn. ( – om jag inte kunde behålla barnet helt själv, kräva underhåll men sen vägra modern umgänge).
Jag skulle helt enkelt räkna abort som en acceptabel handling, vilket självklart inte skulle innebära att jag skulle gilla det jag gjorde. Jag skulle inte heller för en sekund räkna den aborten som synd, fast jag är präst, men däremot trist och högst beklagligt.
Självklart skulle inte beslutet ha blivit annorlunda om jag under denna skilsmässa för nöjes skull eller lite tröst skull varit i armarna på någon annan än min fru och råkat göra denna kvinna gravid…..om det förstås inte passade att vi fortsatte detta vårt otuktiga förhållande skilsmässan ut, och så länge det nu skulle kunna tänkas hålla. Mitt exempel är dessutom inget overkligt, det är ju faktiskt exakt så det kan se ut för många människor som vi räknar som moraliskt kapabla.
Att stå själv
Just Anna Ekelunds artikel blir den jag tycker tydligast bär grundtanken och därefter Maria Rankkas om ”Fuck-Off-pengar” och Susanne Wigorts Yngvesson om polygami. Även om jag inte helt håller med dem, så är alla tre för mig mest tydliga i den praktiska tillämpningen av att slippa andras dom och definitioner. Att leva i en polygam kärleksrelation, eller att se till att man är ekonomiskt stark nog att visa ”the bird” och be sin chef eller sambo att dra åt Hotaheiti, eller kunna ‘genomföra en abort för sin bekvämlighets skull’ är ett tydligt sätt att kunna visa en och samma sak: Jag är oberoende. Visst innebär det samtidigt dagtingande med andra ideal, men det dilemmat slipper man ju ändå aldrig ifrån – så varför skulle det ena uppoffrandet eller kaoset vara principiellt värre än det andra. Vi människor kommer alltid vara tvungna att leva i inkonsekvens, inkonsistens, dekonstruktion och relativt individuellt kaos samtidigt som vi också bygger stabila samhälleliga konstruktioner. Eller för att citera ”jokern” i Läderlappenfilmen ”Batman the dark knight: ”….. Oh and you know the thing about chaos, it’s fair….”
Nu finns det ju ett problem med att jag är en vit 45-årig man med akademisk utbildning och jobb på en arbetsplats som gillar att definiera folk, så vad vet jag när jag till hela mitt väsen är sinnebilden för det västerländska förtryckarsamhället? och som jag skrev i förra inlägget; att jag bara genom min kromosomuppsättning ständigt riskerar misstänkliggöras, Vad vet jag och vad har jag rätt att säga?
Visst, så är det: Jag har ingen rätt att säga något om man önskar att behålla de förtryckande (heteronormativa) strukturerna och bara skyla dem litet metrosexuellt för att låtsas vara medveten: Visst: jag kan vara en symbol för patriarkatet om jag vill, men det vill jag inte! Med kloka feministiska tankar, tänker jag istället inte finna mig i att bli definierad att skämmas utifrån vissa egenskaper jag själv inte valt (familj, kön och ålder) utan att för den skull förneka att jag som man också har del av det heteronormativa samhället. På samma sätt som många feminister, funktionshindrade och HBTQ-personer jag känner, ständigt vägrar sina stämplar och stigmata, så tänker jag vägra vara definierad. Senaste året har två av de vänner (kön oviktigt) jag tycker mest om, oberoende av varandra sagt att de tröttnat att bli kära i en person för den personens könstillhörighet, utan att det är individens personlighet – bortom födsel och roller som är intressant – de blir inte längre kära i en man eller en kvinna utan i en individ – en personlighet. Jag är nog böjd att hålla med att individen är en bättre grundbult i vår människosyn än kön. När jag tänker djupare på dem jag tycker om, eller för all del, de jag är ovän med är det tydligt att hos det är egenskaper bortom kön jag uppskattar hos dem jag tycker om, men hos dem jag har svårt för finns det ofta en ingrediens i deras personlighet kopplad till traditionella könsstrukturer. De har stannat kvar i (köns)strukturer, (offer)roller, och (kultur)neuroser, låtit sig definieras – och önskar då också definiera mig. Att andra kan kritisera mig, men om andra önskar definiera mig, så vill jag nog citera Paulus: Mh genoito [Me’ genoito] = Bort (med) det! ”I will lose my bonds whenever I have to!” (Christabel Pankhurst)
PS: Petra Östergrens egen medverkan i F-ordet inskränker sig till olika redaktionella förord så vill man fördjupa sig i hennes egna tankar bör man läsa den mycket modiga boken Porr, Horor och feminister (Natur & Kultur 2006) där hon skriver om hur debatten kring pornografi och prostitution har politiserats av feminister på ett för feminismen kanske direkt kontraproduktivt sätt. Boken ger vissa helt nya kunskaper och insikter som nog bör finnas med i varje sanningssökares hjärnvindlingar…..kanske får man t o m nya åsikter…vilket Gud förbjude! 😉 Hon är tvivelsutan värd att läsa och begrunda.. Tack, Petra!
*
Carl Johan Rehbinder publicerar sina tankar över samma bok på sin Tantra Blog någon av de närmsta dagarna, så håll ögonen öppna Med tanke på våra ganska olika yttre infallvinklar kan det nog vara spännande att jämföra: http://tantrikblog.wordpress.com/2009/01/13/f-ordet-feminism-med-manga-sidor/
Calle har också skrivit om den andra boken av Petra Östergren: Porr, horor och feminister:
http://tantrikblog.wordpress.com/2008/03/12/porr-horor-och-feminister-ett-rundningsmarke-i-prostitutionsdebatten/
Chena Mosh! Nu har jag lagt ut min recension av F-ORDET på min blogg, så du kan gärna direktlänka:
Självklart. Du ligger nu ute på direktlänk. /L
Intressant blogg
Hej! Jag försöker svara på dina mejl men det bara studsar! /Petra
Petra, Jag skickar dig en alternativ mail-adress på din site./L