Disney versus verkligheten

Tillbaka efter semester på Gotland bland medeltida jippon och goda vänner. Skönt att få åka iväg bara jag och A. på ”teambuilding” och diskussioner om vår gemensamma framtid, och visa att man kan vara en familj på resa på bara en förälder. Trots stunder av vemod för oss av olika orsak, så blev resan bra. Vännernas öppna famn, medeltidsveckans fantasi och god mat har styrkt oss. Till slut efter en vecka kom vi hem via en vidrig färd med Destination Gotland med det ena fenomenet mer kräkframkallande än det andra. Var det inte stampande båtar i styv kuling, så var det ljudet av gurglandet ned i små vita påsar och rädda sjösjuka småbarn, eller värst av allt förljugna Disney-filmer om lycklig omedveten kärlek. Tur att man två turer försenad kan åka hem till pankaksgräddande föräldrar som ställer upp mitt i natten för barn och barnbarn. Men när sen väl illamåendet släppt, finns Disneys syn på kärlek fortfarande kvar och ter sig bara mer och mer orealistisk och omoralisk i sin förljugna idealism om kvinnans jungfrulighet och mannens emotionella omedvetenhet Ju närmre Göteborg vi kommer. Några timmar senare; K. skall upp tidigt och sover därför redan, och själv har jag just stoppat om min dotter, drar igen dörren en smula och viskar ”Tack för den här semesterveckan med dig!” varefter jag får en mjuk röst med världens finaste svar nånsin: ”Pappa! Tack inte bara för den här veckan, utan också för tio långa år!”.

Vad kan man säga om inte tack själv?

Vilken liten familj man fått sig, va’?

Read Full Post »